Enligt en konsultrapport från Göteborgs kommun – som verkar ha publicerats flera gånger tidigare men det må väl vara hänt eftersom innehållet är intressant – råder en tystnadskultur i kommunen. Tystnadskulturen går ut på att kommunens tjänstemän inte törs rapportera om trakasserier de utsätts för i tjänsten, till exempel hotelser från en socialbidragstagare som blir nekad tilläggsbidrag. Tjänstemännen är rädda inte bara för att bidragstagarna ska förverkliga sina hot utan också för att tjänstemännens kommunala chefer, som inte vill erkänna problem som förnekas av ledande PK-ister, ska ta avstånd från de utsatta underlydande och förvägra dem olika förmåner i tjänsten. Ungefär så har jag förstått det.

Liksom det i familjer kan finnas saker som man inte talar om, inte nödvändigtvis för att de skulle vara skamliga utan bara för att allt inte mår bra av att dryftas, så finns det i samhället förhållanden som inte diskuteras. (Detta är egentligen inte konstigare än att folk inte drar ned brallorna och visar rumpan på Stureplan trots att inga skumma hemligheter därmed skulle avslöjas.) Ändå döljs därigenom fakta som kan vara nödvändiga för förståelsen av hur folk beter sig.

Det som hände i Afghanistan i början av augusti är helt obegripligt om man betraktar det med de västerländska glasögon vi med så stor framgång använt sedan länge – där länge betyder sedan drottning Victorias av England tid eller i varje fall sedan andra världskrigets slut. Det västerländska världssamfundet administrerat av USA har nu emellertid åkt på mer stryk än vi trodde var möjligt. Vi har i tjugo år ägnat oss åt att med gemensamma krafter bekämpa Afghanistans talibaner för att skapa demokrati och installera mänskliga rättigheter, till exempel flickors rätt att gå i skola. Över fyrtio västländer har varit inblandade i detta nationsbygge. Sverige har varit en framstående deltagare. Vi har haft ett halvt tusen soldater på plats och Afghanistan har varit det största mottagarlandet för svenskt bistånd. Talibanerna tillintetgjorde oss på lite mer än en vecka.

Birgitta Sparf skrev häromdagen att Sverige är ”en failed state på spikrak väg mot totalt sammanbrott”. ”Failed state” och ”sammanbrott” kan jag hålla med om, men inte ”spikrak”.

Vad göras skall är allaredan gjort. I herredagsmän, resen inte så fort!

Så beskriver Carl Grimberg i Svenska folkets underbara öden de utrop med vilka bönderna mötte herremän på väg till 1686 års riksdag i Stockholm. Karl XI hade gradvis tagit makten från adeln och gjort sig enväldig. Bönderna som gärna såg att adeln näpstes passade på tillfället att håna sina herrar för att de förlorat kontrollen över riksdagen. Poängen var att de reguljära beslutsfattarna hade blivit omkörda av en som hade mer handlingskraft och eld i baken, nämligen kung Karl.

Om du vill ha en genomarbetad och troligen vederhäftig utvärdering av den svenska coronastrategin så har Statsvetenskaplig tidskrift just kommit ut med en rapport på 598 sidor skriven av 34 akademiska forskare från olika lärosäten. Det är nog inte så sannolikt att dessa skulle ha missat någon betydelsefull statsvetenskaplig aspekt av frågan.

Som daglig textförfattare tycker jag att jag måste säga något nytt varje dag för att inte tråka ut eventuella läsare. Men jag har upptäckt att det i hela Sverige sammantaget inte presenteras en ny idé vareviga dag – leta själv så får du se – så sannolikheten är just jag skulle välsignas på det sättet är försumbar.