Den politiska korrektheten handlar förstås, som jag och många andra har påpekat, om att politikerväldet behöver en ideologi som kan legitimera dess maktinnehav och dess instinktiva behov att styra över växande delar av samhället. Se bara på det enorma nya verksamhetsfält som öppnat sig för politisk styrning av ekonomin och medborgarnas vardag när politikerna på lösa grunder och utan mycket till plan bestämt sig för att bygga om landets system för energiförsörjning. Detta projekt hade varit omöjligt utan årtiondens idog miljöpropaganda om mänsklighetens snara undergång som politikerväldet sent omsider med acklamation anslöt sig till när politikerna insåg att klimatskräcken kunde användas för deras egna intressen.

I förra veckan meddelade Morgan Johansson via Dagens Eko att regeringen ska tillsätta en parlamentarisk utredning, med målet att kriminalisera förnekelse av Förintelsen. Med all respekt för Förintelsens offer finns skäl att fråga sig varför. Förintelsen är en av världshistoriens mest dokumenterade händelser, och att vi skulle glömma bort den är ungefär lika sannolikt som att vi skulle glömma bort Egyptens pyramider eller att Gustav Vasa varit kung av Sverige. Däremot kan det ju hända att historiker nu och i framtiden tvistar om detaljer, men det ligger ju i historiens natur. 

En släkting frågade mig vad jag ansåg att ”man” – underförstått landets härskare, alltså politikerna – borde göra åt sociala problem som kriminalitet och arbetslöshet särskilt som problemen, menade släktingen, troligen kommer att bli värre när den artificiella intelligensen tagit över alltfler mänskliga jobb.

Jag svarade att många menar att sociala problem som fattigdom, dryckenskap, brottslighet, arbetslöshet och analfabetism och liknande är en del av samhällets DNA och därför alltid kommer att finnas. Det enda ”man” kan göra åt det, hävdar samma människor, är vad den kommunala socialtjänsten lite valhänt men vänligt redan gör utan särskilt stor framgång. Så det blir väl att fortsätta med det så länge ”man” har pengar så det räcker.

Woke Capitalism – ungefär ”PK-kapitalism” på svenska – är den nya lilla svarta bland multinationella företag. Ett företag som gått i bräschen, och som radikaliserats allt mer, är Ben & Jerry’s. Företaget, som saluför dyr glass under hippa namn som Cherry Garcia och Truffle Kerfuffle, ägnar mycket tid åt att värdegrundssignalering och moraliskt mästrande. I kölvattnet av Black Lives Matter-demonstrationerna förra sommaren säger de sig nu vilja ”montera ner den vita överlägsenheten”.

Strax utanför Fjugesta, i natursköna Närke, ligger resterna av Riseberga kloster. Klostret grundades av kung Sverker den yngre i slutet av 1100-talet som ett dotterkloster till Vreta. Det äldsta bevarade dokumentet rörande klostret är ett gåvobrev från kung Sverkers svärfar, jarlen Birger Brosa. I dokumentet framgår att Birger Brosa gav betydande ägor och fiskevatten till klostret.

Framtidens historiker kommer att ägna mycket tid till att beskriva och försöka begripa vår tids ideologiska väckelse, nämligen PK-ismen. Fram till för bara ett par år sedan var den i de flesta länder utom Sverige – tror jag i alla fall – tämligen beskedlig. I Sverige blev den tidigt statsreligion medan den i andra länder, där den över huvud taget fick fäste, höll sig till särskilda miljöer, till exempel skolförvaltningar och universitetens humanistiska institutioner.

Hos Harry Potter, om vilken jag inte läst en enda bok, förekommer, har jag inhämtat, begreppet mugglare. En mugglare är en helt vanlig människa som saknar de magiska förmågor som Harry och hans skolkamrater äger och som de utbildar sig på internatskolan Hogwarts för att utveckla. När ett gäng magiker sitter och diskuterar sina yrkeshemligheter och en mugglare närmar sig gäller det för häxmästarna att samla sig, sila snacket och börja prata mugglarspråk om mugglarämnen.

Hon växte upp i Småland och Västergötland som Märta Helena Reenstierna. Nitton år gammal kom hon till Stockholm, gifte sig och blev herrgårdsfru. Idag är hon känd som Årstafrun och har gett eftervärlden en ovärderlig kulturskatt i form av sina dagboksanteckningar.

Märta Helena Reenstierna föddes i Småland 1753 och växte upp i Småland och Västergötland. Hon kom till Stockholm som 19-åring och mötte snart sin sin stora kärlek, den dubbelt så gamle ryttmästaren Christian Henrik von Schell. De gifte sig ett år efter första mötet och flyttade in på Årsta Gård, ett praktfullt gods invid Årstaviken söder om stan.

Klockan 01.00 natten till söndagen den 30 september 1888 hittades en död kvinna i Dutfield’s Yard, Berner Street i Whitechapel i östra London. Kvinnan tillhörde de så kallade ”glädjeflickorna” i kvarteret (den gängse benämningen på prostituerade i det viktorianska England) och det stod genast klart för både polis och allmänhet att hon var det tredje offret för den mördare som redan då gjort sig känd som Jack the Ripper – Jack Uppskäraren.