För knappt en månad sedan blev det skarpt medialt och politiskt läge då Dagens Nyheter gav sig in på den undersökande journalistikens område. Tidningens medarbetare ringde som vårdsökande runt till 120 vårdcentraler och tandläkarmottagningar och krävde att få bli behandlad av en ”etnisk svensk” läkare eller tandläkare. Eftersom 51 av de uppringda mottagningarna var villiga att gå DN:s fejkade patienters önskemål till mötes, blev slutsatsen att det förekommer en utbredd rasism inom vården. 

Med tanke på hur mycket utbildning jag med godkända betyg genomgått i livet så borde jag vara säkrare på mig själv. Man väntar sig att en person med fyra betyg i nationalekonomi från en fin skola och en nästan färdig doktorsexamen i ekonomisk historia – ett jobb kom emellan – från en annan fin skola plus en hel del annat akademiskt bråte skulle kunna ge snabba och klara svar på frågor om en optimal räntebana för framtiden och sådant där som skickliga ekonomer fattar beslut om hela dagarna. Men så är det inte med mig. När det gäller ekonomi, särskilt om det handlar om mer komplicerade saker än att läsa av saldot på mitt bankkonto, begriper jag mycket litet.

Den amerikanske svarte kriminelle mannen Georg Floyd kvävdes till döds av en vit polisman förra året. I efterspelet följde massiva demonstrationer, ofta med våld, bränder, misshandel och ockupation av en hel stadsdel i Portland av BLM, Black Lives Matter-rörelsen.  Att vita européer under några århundranden tvångstransporterade ca 10 miljoner svarta under vedervärdiga förhållanden till Nord- och Sydamerika där de fick utstå hårt arbete, misshandel och våldtäkter, är ett historiskt faktum som varken svarta eller vita kan, eller bör, glömma. Men det var också vita personer – framförallt i England och i USA genom ett brutalt inbördeskrig – som till slut avskaffade slaveriet under 1800-talet. Har den svarta befolkningen i USA gett de ”vita” någon ”cred” för detta enorma åtagande?

Horndal är en liten ort i södra Dalarna, en bit norr om Avesta. Jag har åkt igenom samhället en gång, men jag hade redan då länge känt till namnet, som en del av begreppet Horndalseffekten. 

Detta begrepp blev känt i början på sextiotalet då Erik Lundberg publicerade sin bok Produktivitet och räntabilitet. Han hade gjort ett intressant fynd. Järnbruket i Horndal hade inte investerat något under ett femtontal år, men ändå ökat produktionen, och därmed produktiviteten, med 2 – 3 procent per år. Det var ett mycket väsentligt fynd, viktigare än man då förstod. 

”Om du visste, min son, med hur ringa visdom världen styres”, lär Axel Oxenstierna (bilden) ha sagt till sin son Johan när sonen skickades för att förhandla om westfaliska freden. Bra idé. Det betyder att om världen inte uppför sig som vi tycker att den borde uppföra sig så är det mer sannolikt att det beror på att någon eller några har missförstått och klantat sig än att de med vilje och list styrt tingen till din och min nackdel.

Många tankar far genom huvudet den dag då jag skriver detta, den dag då Afghanistan än en gång fallit i talibanernas händer. Jag kommer aldrig att glömma de fruktansvärda bilderna av kvinnor som tvingades sitta och tigga på gatorna, täckta av burka med galler för ögonen, med sina små undernärda barn i famnen, då mörkermännen senast regerade med sin våldsideologi. Och jag står fan i mig knappt ut med tanken på att det nu kommer att bli likadant igen. För det kommer det att bli, det finns det ingen tvekan om.

Efter åratal av budskapet att det inte finns några svenska värderingar, eller att de åtminstone inte skiljer sig från andra kulturers, slår nu en psykolog larm om betydelsen av dem. Varför? För att hedersvåldsförövare plötsligt har kommit på att de kan skylla sina brottsliga gärningar på att de inte fått lära sig de svenska värderingarna.

Min tolkning av historiens allmänna utvecklingsprincip är att det tid som oftast uppstår något nytt som till allas häpnad på sikt visar sig vara bra för människorna fastän de inte från början fattat det. 1700-talets begynnande industrikapitalism kan vara ett exempel. Det etablerade samhället gjorde motstånd mot nydaningar som systemet krävde, exempelvis upphävandet av skråväsendet och slaveriet. Men materiens krav är hårdare än det mänskliga tänkandet så snart kommer det flexibla och nytänkande filosofer och förklarar varför det nya är mycket bättre än det gamla. Så skapas modernare ideologier och tänkesätt.

När jag var barn gjorde man fortfarande skillnad på pojk- och flicklitteratur. Wahlströms pojkböcker hade grön rygg medan flickböckerna hade röd, vilket var praktiskt när man var på biblioteket och ville undvika att välja fel. Bill & Ben lästes av pojkar medan hästböcker lästes av flickor, med få undantag. Själv hade jag en kvalitetsmedveten mamma som försåg mig med franska äventyrsklassiker av Jules Verne och Alexander Dumas, men även dom var ett slags pojkböcker skrivna för vuxna. 

Cementhistorien i Slite, där Mark- och miljööverdomstolen har förbjudit fortsatt kalkbrytning av miljöskäl, väcker inte bara ondsint hån i mitt sinne utan även en tilltagande oro för vad som kan hända om världens länder tar IPCC och Parisavtalet på allvar och verkligen försöker genomdriva statliga initiativ för att rekonstruera världens samlade produktionsapparat med tillhörande livsstil.

En gång i tiden, innan nästan all svensk kultur infekterats av hittepåvärdegrunden, hände det faktiskt att Sveriges Television gjorde TV-serier och teater som inte nödvändigtvis var avsedda att uppfostra medborgarna enligt regimens önskemål, utan som hade ett kulturellt egenvärde. På den tiden överfördes flera av våra svenska litteraturklassiker till TV-serieformatet och flera av dessa finns idag att se på SVT Öppet arkiv, som man hittar på SVT Play.

Det har hänt mycket i Sverige på ett halvsekel och jag har ibland gett mig in i skeendet för att, som jag trott, försöka hjälpa till att ställa till rätta, ibland för att bara betrakta och försöka förstå vad som pågår.

Om man tar allt som skett i Sverige – jag begränsar mig till Sverige för annars så blir det så komplicerat – och lägger i en stor kastrull och kokar tills utvecklingstendenserna framträtt och reducerats till sin mest grundläggande essens så noterar man tydligt att det handlar om obändig centralisering.

Den senaste veckan har vi under några dagar fått höra att grönlandsisen rekordsmälter. Alla systemmedia med självaktning har rapporterat detta (och även alternativmedia som till exempel Bulletin). Det påstås att rekordsmältan är ett exempel på klimatförändringen. Den nionde augusti såg jag den här artikeln på SvT med ödesmättat poetiska beskrivningar: