Med viss självövervinnelse – eftersom skriften är nästan 500 sidor lång och kommer igång först mot slutet – har jag läst Göran Rosenbergs bok om överrabbinen i Sverige Marcus Ehrenpreis (1869 – 1951; bilden). Överrabbin är ungefär som ärkebiskop för judar. Ehrenpreis var, förstår man av Rosenbergs bok, en framträdande judisk intellektuell, boksamlare, författare, församlingsledare och predikant. Han talade ett stort antal språk och var djupt inblandad i den europeiska politiken i judiska frågor. Han förtjänade enligt Rosenberg inte mycket av det ansvar för Sveriges mot judar snåla flyktingpolitik under krigsåren som man sedermera velat pådyvla honom.

Det har länge förvånat mig att Sverige har en utrikespolitik. Vi vill ju inget. Och även om vi hade velat något så hade vi saknat kraft att påverka de utrikes förhållandena. De utrikes förhållandena är svårare att påverka än de inrikes förhållandena och vi står hjälplösa inför åtskilliga inrikes förhållanden. Trots detta anser försvarsminister Peter Hultqvist att vi tillsammans med baltiska länder ska träna krig i Ukraina mot 100 000 ryska soldater. Sverige som inte ens kan få bukt på några gäng ungdomsbrottslingar ska reta upp världens tredje starkaste militärmakt.

Det finns en utbredd föreställning – några skulle säga myt – om att den svenska ursprungsbefolkningen enligt 1950 års modell genom migrationen gradvis håller på att bytas ut mot folk som härstammar från 1950 års ursprungsbefolkning i exempelvis Irak och Somalia. De räkneövningar som anhängarna av denna teori, till exempel Kyösti Tarvainen, för fram som belägg för sina farhågor går, vad jag kan se, inte att enkelt avfärda bara för att man ogillar dem (vilket många gör; det är bara att googla för att se protesterna).

Som jag fattar det finns du för att uppmärksamma och motarbeta hotet om rasism. Du ”stöttar”, står det på din hemsida, dem som ”utgör demokratins ryggrad” så att de blir bättre på att möta hotet.

Jag en av dem som utgör demokratins ryggrad. Emellertid vill jag inför dig bekänna att jag på senare år kommit på mig själv med tankar som jag fruktar kan vara understuckna med rasism. För en demokratisk ryggrad som jag är detta mycket plågsamt att erkänna. Jag skriver för att efterhöra om du, med den avsevärda erfarenhet du besitter, kan hjälpa mig. Kanske har du råkat ut för liknande fall. Har du förresten någon hjälptelefon?

Klimatvetenskapen verkar indelad i två skolor som nått motsatta slutsatser. Den ena, den dominerande, säger att soten är farligare än boten vilket betyder att koldioxidutsläppen kommer att skada mänskligheten mer än de motåtgärder som vidtas. Den andra säger att boten är skadligare än soten vilket betyder att de åtgärder människan vidtar mot koldioxidutsläppen, typ tyska Energiewende och de tusentals planerade vindsnurrorna i Sverige, kommer att göra samhällena mer illa än den temperaturhöjning som kan inträffa. Varför ska jag som inte är expert i frågan skriva om detta och, framför allt, varför ska du läsa vad en amatör skriver? Ett svar kan vara att det slags expertis som behövs i denna fråga inte alls bara är sådan som sysslar med meteorologi, oceanografi, rymdfysik, kryologi (läran om snö och is) och närliggande naturvetenskaper.

För någon vecka sedan föll en pollett ned. Det var när elpriset i prisområde 4 tillfälligt ökade med 500 procent för att det inte blåste på vindsnurrorna.

Om det hade blåst skulle det kanske inte ha hjälpt i alla fall eftersom distributionskapaciteten för elen inte är tillräcklig. Det borde vi ha begripit tidigare eftersom vi kunde ha tittat på Kalifornien där vinden står för mer uppemot trettio procent av elproduktionen mot mindre än tjugo i Sverige. Vindel är instabil och dålig el, tror jag att jag nu har lärt mig, och därför måste man i Kalifornien regionvis stänga av elen enligt ett i förväg uppgjort program. Officiellt hävdas det att nedstängningarna beror på de svåra skogsbränderna och därmed på klimatförändringar men det har i alla fall jag svårt att tro på. Det är mer sannolikt att elbristen beror på att generatorerna står stilla.

I min samhälleliga ekokammare – där jag tror att majoriteten av svenska folket är medlem – är en aktuell fråga varför svenska företagsledare så snabbt och motståndslöst blivit PK-ister. De anpassar sig villigt efter politiskt korrekta signaler, gör givakt och lovar att vara hållbara och mångkulturella. För tjugo år sedan gick företagsledarna tvärtom i bräschen för nyttiga och samhällsförbättrande ambitioner som meritokratiskt urval och vinstmaximering. Hur gick den metamorfosen till?

Den västerländska demokratin har ungefär etthundrafemtio år på nacken – USA ensamt kanske hundra år till – och jag skulle tro att de flesta folk som avnjuter detta samhällsskick utgår ifrån att det inte bara representerar statskonstens oövervinnerliga höjdpunkt utan dessutom är evigt. I och för sig har tänkare som Arnold Toynbee, Oswald Spengler och, såklart, Sokrates lagt framlagt teorier om demokratins undergång genom olika skickligt uttänkta mekanismer. Men ingen tar sådana sönderfallsteorier på allvar så de hade lika gärna kunnat vara otänkta. Det finns ingen efterfrågan på funderingar om att demokratin har sin undergång programmerad i sitt DNA så därför kommer ej heller denna text att få några särskilda hyllningar.