I förrgår lyckades Ursula von der Leyen, EU-kommissionens ordförande, efter månader av villrådighet och utdragna förhandlingar mellan EU:s medlemsländer besluta att kärnkraften och naturgasen fortsättningsvis – för gasen fram till 2030 och för kärnkraften till 2045 – ska inbegripas i EU:s taxonomi och därmed räknas som hållbara energikällor. Det är stort.

Det händer att jag träffar unga människor som jobbar på personalavdelningar. Ja, det heter förstås inte längre personalavdelning utan HM, Human Resources.

Personalavdelningens jobb var att anställa och avskeda folk allt efter bolagets aktuella behov samt att se till att löner utbetalades enligt en ofta noggrant kontrollerad närvaro på arbetsplatsen. Personalavdelningen satte upp stämpelur där de anställda stämplade in vid ankomst till företaget och stämplade ut när de gick hem vid dagens slut.

Sociala medier som YouTube (som jag använder) och Tiktok (som jag inte använder) har en teknisk finess som på det hela taget ökar användarvänligheten, nämligen att sajten lär sig vilket slags nyheter som intresserar mig och sedan skickar fram sådant som jag har visat mig gilla. Jag håller med om att effekten riskerar att bli fördummande om jag fastnar i en ekokammare av egna åsikter men samtidigt är livet fullt av liknande situationer som mänskligheten lärt sig att hantera. Till exempel gillar jag att handla mat men det gör inte att jag sitter fast i ICA-butiken när jag egentligen vill köpa en bok.

En god vän till mig fortsätter envist att vara medlem i sitt politiska parti trots att valberedningen tillika de lokala partipamparna ständigt flyttar honom nedåt på valsedlarna så att han inte hamnar på valbar plats. Pamparna ogillar honom och han ogillar pamparna så man kanske bör ta hans bedömningar med en nypa salt. Å andra sidan har han studerat spelet och dess förändringar inifrån i åtskilliga decennier så hans observationer är värda att uppmärksammas (framför allt när de överensstämmer med lyssnarnas, i det här fallet mina, fördomar).

De som åsyftas i rubriken är vårt lands härskare, politikerna. När det talas om politiker i den gängse debatten handlar det nästan bara om procentsatser i opinion och riksdagsmandat samt om taburettchanser och ideologiska preferenser. Själv blir jag för varje år mer upptagen av deras förmåga att härska. När man skaffat sig lite livserfarenhet, inte minst från företagens värld, har man lärt sig att det råder en himmelsvid skillnad i ledarkompentensen hos den ene och den andre. När betydelsefulla saker ska genomföras är handlingskraft och omdöme tusen gånger viktigare än om chefen är socialist eller liberal.

Ju mer jag funderar på Sveriges moderna historia, till exempel sedan den allmänna rösträtten genomfördes, desto mer slås jag av olikheten mellan den första fasen, ungefär fram till nittiotalet, och det som kommit därefter, det vill säga nutiden. När jag pratar med folk som är över fyrtio år och därför har egna upplevelser av skiftet och förmår känna det i kroppen så känner jag deras nostalgi över den tid som flytt. De – och jag som också tillhör den gruppen – ser den gångna eran i ett romantiskt skimmer som naturligtvis är överdrivet men inte grundlöst. De utgår från att det gamla Sverige är det riktiga Sverige och när de resonerar om vad som fattas det nya Sverige handlar det för det mesta om att återupprätta den gamla ordningen.

Ofta ser saker inte ut som man tror. Till exempel är det just de PK-istiska personer som mest hyllar idéerna i FN:s allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna – det internationella aktstycke som just efter andra världskriget la grunden för den västerländska välfärdsstatens uppgång – som samtidigt är mest kritiska till friskolor. Åtminstone är det min fördom. En välfärdsstat enligt FN-deklarationen är en vänsteridé (anser dessa människor) medan friskolor, särskilt friskolor som delar ut vinst till aktieägarna är en högeridé (anser de vidare). Men friskolan etableras som koncept i FN-deklarationens artikel 26:3: ”Rätten att välja den undervisning, som skall ges åt barnen, tillkommer i främsta rummet deras föräldrar”. Friskolor är enligt deklarationen en fråga om mänskliga rättigheter.