Mäns våld mot kvinnor står högt på agendan idag. Och så ska det naturligtvis vara. Män som slår kvinnor är inga riktiga män, de är kretiner.

Det här är jag och mina manliga vänner (och naturligtvis min man, vilket jag knappast behöver nämna) rörande överens om. Ingen av dem utövar våld mot kvinnor utan är i grunden goda, kärleksfulla riktiga män. Inte ens de vita, etniskt svenska männen bland mina vänner, är våldsamma naturer.

Det händer att jag träffar unga människor som jobbar på personalavdelningar. Ja, det heter förstås inte längre personalavdelning utan HM, Human Resources.

Personalavdelningens jobb var att anställa och avskeda folk allt efter bolagets aktuella behov samt att se till att löner utbetalades enligt en ofta noggrant kontrollerad närvaro på arbetsplatsen. Personalavdelningen satte upp stämpelur där de anställda stämplade in vid ankomst till företaget och stämplade ut när de gick hem vid dagens slut.

Politiker är sig lika. Först fattar de beslut efter beslut som skapar otrygghet och kaos i samhället – sedan får medborgarna ta konsekvenserna. Efter åratal av misslyckad invandringspolitik har Miljöpartiet nu funderat ut lösningen på de problem de själva är orsak till. Barn med svenska som modersmål ska utnyttjas som integrationsverktyg i de invandrartäta områdena.

Sociala medier som YouTube (som jag använder) och Tiktok (som jag inte använder) har en teknisk finess som på det hela taget ökar användarvänligheten, nämligen att sajten lär sig vilket slags nyheter som intresserar mig och sedan skickar fram sådant som jag har visat mig gilla. Jag håller med om att effekten riskerar att bli fördummande om jag fastnar i en ekokammare av egna åsikter men samtidigt är livet fullt av liknande situationer som mänskligheten lärt sig att hantera. Till exempel gillar jag att handla mat men det gör inte att jag sitter fast i ICA-butiken när jag egentligen vill köpa en bok.

Poängen med denna gamla barnvisa är att björnen inte alls sover utan bara låtsas, och att alla vet att den låtsas. Det finns en mängd böcker skrivna om Östeuropa och det moderna Ryssland. Själv har jag bara skummat igenom baksidestexten till några av dem, så min uppfattning får tas med en stor nypa salt. Men jag tycker barnvisan sammanfattar ganska bra hur man kan uppfatta en av vår tids mest kompetenta statsmän, Vladimir Putin. 

En god vän till mig fortsätter envist att vara medlem i sitt politiska parti trots att valberedningen tillika de lokala partipamparna ständigt flyttar honom nedåt på valsedlarna så att han inte hamnar på valbar plats. Pamparna ogillar honom och han ogillar pamparna så man kanske bör ta hans bedömningar med en nypa salt. Å andra sidan har han studerat spelet och dess förändringar inifrån i åtskilliga decennier så hans observationer är värda att uppmärksammas (framför allt när de överensstämmer med lyssnarnas, i det här fallet mina, fördomar).

De som åsyftas i rubriken är vårt lands härskare, politikerna. När det talas om politiker i den gängse debatten handlar det nästan bara om procentsatser i opinion och riksdagsmandat samt om taburettchanser och ideologiska preferenser. Själv blir jag för varje år mer upptagen av deras förmåga att härska. När man skaffat sig lite livserfarenhet, inte minst från företagens värld, har man lärt sig att det råder en himmelsvid skillnad i ledarkompentensen hos den ene och den andre. När betydelsefulla saker ska genomföras är handlingskraft och omdöme tusen gånger viktigare än om chefen är socialist eller liberal.

Uppdrag Granskning har gjort ett mycket bra reportage från Tjärna Ängar i Borlänge. Det kanske är menat att beskriva hur misslyckad integrationen är i just detta område, men jag menar på motsatsen.

Är det några som lyckats med sin integration in i det svenska samhället är det just dessa somalier i Borlänge. De har förstått själva kärnpunkterna i vad som utmärker Sveriges allomfattande välfärdssamhälle:

Jag har nyss sett Fiskarnas rike, tre program om fiskarnas liv i älven, sjön och havet. De är fascinerande, kanske främst därför att de inte bara sysslar med ekologi utan också med fiskarnas och människornas beroende av varandra. Det som berörde mig mest, upprörde mig mest, var det kallblodiga förintandet av ålens livsmöjligheter i svenska vatten. Från att tidigare, före 50-talet, ha funnits i överflöd, överallt, är den nu snart utrotad – planerat, avsiktligt därför att man inte gett ålen någon möjlighet att kringgå kraftverksdammarna. 

Vad gör man som journalist när det blivit tabu att kritisera människor som bor i de så kallade ”utsatta” områdena, oavsett vilka brott de än begått? Svar: Man sätter igång en smutskastningskampanj mot medelklassen istället. Senast i raden av trendkänsliga tidningar, med ett redaktionellt pekfinger ständigt i luften för att kolla vindriktningen, är Expressen. I en artikel med rubriken ”Sveriges dyraste stadsdel – ett reservat för övre medelklassen” skriver tidningens reporter Anna Gullberg:

Ju mer jag funderar på Sveriges moderna historia, till exempel sedan den allmänna rösträtten genomfördes, desto mer slås jag av olikheten mellan den första fasen, ungefär fram till nittiotalet, och det som kommit därefter, det vill säga nutiden. När jag pratar med folk som är över fyrtio år och därför har egna upplevelser av skiftet och förmår känna det i kroppen så känner jag deras nostalgi över den tid som flytt. De – och jag som också tillhör den gruppen – ser den gångna eran i ett romantiskt skimmer som naturligtvis är överdrivet men inte grundlöst. De utgår från att det gamla Sverige är det riktiga Sverige och när de resonerar om vad som fattas det nya Sverige handlar det för det mesta om att återupprätta den gamla ordningen.

Ofta ser saker inte ut som man tror. Till exempel är det just de PK-istiska personer som mest hyllar idéerna i FN:s allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna – det internationella aktstycke som just efter andra världskriget la grunden för den västerländska välfärdsstatens uppgång – som samtidigt är mest kritiska till friskolor. Åtminstone är det min fördom. En välfärdsstat enligt FN-deklarationen är en vänsteridé (anser dessa människor) medan friskolor, särskilt friskolor som delar ut vinst till aktieägarna är en högeridé (anser de vidare). Men friskolan etableras som koncept i FN-deklarationens artikel 26:3: ”Rätten att välja den undervisning, som skall ges åt barnen, tillkommer i främsta rummet deras föräldrar”. Friskolor är enligt deklarationen en fråga om mänskliga rättigheter.

En märklig sak med covid-pandemin, kanske den märkligaste, är att den inte definieras med hjälp av symptomen. Istället avgör ett PCR-test vilka som lider av sjukdomen, vilka som smittats och slutligen vilka som dött av den. Detta skiljer covid från alla andra pandemier jag känner till, från Hong Kong-influensan till digerdöden. När man talar om smittspridningen är det inte antalet insjuknade patienter man syftar på, utan antalet positiva PCR-test. På samma sätt bokförs antalet döda utifrån PCR-status, även om den direkta dödsorsaken varit en annan. 

Det finns en uppsjö av bloggar/nättidningar på internet. Vissa befinner sig ”right of center” som t ex Bulletin, Kvartal, Smedjan/Timbro, Uvell, Ledarsidorna och Det goda samhället, medan andra befinner sig ”left of center” som t ex Arena Idé, Dagens ETC och Para§raf.  Jag prenumererar på, alternativt ibland ”gillar” på Facebook, ett flertal av dessa. För detta har jag fått frågor huruvida jag verkligen ”gillar” dessa inlägg. Mitt svar är att det är för att hålla koll på hur vänstern tänker och även lura algoritmerna såtillvida att vänsterns inlägg kommer upp i mitt flöde.

Studio Ett har 220125 ett inslag om sverigedemokraten Ulf Karlström som petats från sin post som ordförande för IF Metall på SSAB i Luleå. Från P1:

”Hör vår reporter Erica Sundén, som är på plats utanför SSAB:s stålverk i Luleå tillsammans med Tobias Nilsson som är arg IF-Metall-medlem, Martin Gunnarsson, förbundssekreterare IF Metall och Niklas Selberg, lektor i juridik vid Lunds universitet, som studerat på den här typen av uteslutningar.”

Jag brukar säga att huvudmotsättningen i Sverige står mellan å ena sidan politikerväldet med vidhängande välfärdsindustriellt komplex och å den andra den nettoskattebetalande medelklassen. Den förra kontrahenten är skyldig till Sveriges växande problem, den senare kontrahenten tvingas betala för politikerväldets dumheter samtidigt som politikerväldets lydiga aktivister i media skäller medelklassen för rasister och fascister.

Från och med årsskiftet har Migrationsverket förändrat sina rutiner vad gäller publicerad statistik om migrationen till Sverige. Den har varit ganska komplicerad att förstå sig på tidigare eftersom den redovisar olika typer av beviljade och avslagna ansökningar och uppehållstillstånd i olika instanser. Det skulle vara för invecklat att gå in på statistiken i detalj här, men man kan säga att de största områdena berör asyl, anhörig- och utomeuropeisk arbetskraftsinvandring.