Nu är det snart två månader sedan Ryssland påbörjade kriget mot Ukraina och en vecka sedan det svenska inbördeskriget startade. Och termen ”inbördeskrig” är vad det handlar om. Svensk polis, och därmed den svenska staten, har förlorat sitt våldsmonopol. I stället har invandrarungdomar från MENA-länderna numera monopol på våld: skjutningar, mord, bilbränder, våldtäkter, förnedringsrån och sist men inte minst, bidragsbrott. Anledningarna är socioekonomiska, men inte de sociofaktorer som det politisk korrekta och ”mainstream media” menar med termen.

Ofta när jag läser Patrik Engellaus texter, där han återkommande driver sin tes om politikerväldet med sitt välfärdsindustriella komplex i ena ringhörnan och den nettoskattebetalande medelklassen (du och jag) i den andra, så går mina tankar till socionomernas fackliga medlemsmagasin Akademikern, som utges av Akademikerförbundet SSR. Den kan du läsa här.   

(Denna text lades in på sidan just innan det meddelats att polisen skjutit tre möjliga polisbilsbrännare i Norrköping.)

De senaste dagarnas kravaller mellan svensk polis och upprörda muslimer anses av många vara en vattendelare, alltså ett ögonblick med ett tydligt före och efter. Upplopp där muslimer varit inblandade har Sverige haft tidigare men det var något särskilt den här gången även om det inte slutade med några allvarliga personskador. Rikspolischef Anders Thornberg kommenterar så här:

Vi har sett våldsamma upplopp tidigare. Men det här är något annat. Det är ett grovt våld som riktar sig mot liv och egendom, framför allt mot poliser. Det är mycket oroväckande och vi kommer ta till kraftfulla motåtgärder. Det här ska inte fortsätta.

Någon insiktsfull tänkare, en skotte tror jag det var, observerade ungefär att ”folk blir tokiga i grupp men endast återfår förnuftet individuellt, var och en för sig”. Det gör att det utbredda och allmänna samhällsvansinnet blir desto mer iögonenfallande eftersom det tenderar att snabbt bli ett normaltillstånd medan det sunda förnuftets återkomst sker så diskret att betraktaren måste var synnerligen observant för att missa tecknen. Gubben Noak skickade då och då ut en duva från Arken för att undersöka om den hemska översvämningen hade börjat ge vika och jorden eventuellt på nytt höll på att bli beboelig för landbaserade djur.

Nyligen blev jag osams med min saudiske chattkompis. 

En bra sak med internet är att man kan hålla sig med chattkompisar runt om i världen. Det vill säga främmande människor, som gärna berättar om sitt privatliv och aldrig befinner sig mer än en knapptryckning bort. Min saudiske chattkompis kommer från en respekterad medelklassfamilj, jobbar som steward på ett flygbolag och besökte en gång i ungdomen England. Denna upplevelse förändrade hans liv och han längtar ständigt tillbaka. Av ”sexuella identitetsskäl” känner han viss distans till sina landsmän, och umgås helst med västerlänningar på nätet. Dock försummar han aldrig att gå till moskén varje eftermiddag klockan fem. 

De senaste dagarnas upplopp har fått mig att fundera en hel del på muslimer i Sverige. Vad vill de egentligen? Och i hur hög grad respekterar de den svenska lagstiftningen? Inte mycket, efter vad det verkar, då de ständigt kräver särbehandling för sin religion. Medan kristna tåligt finner sig i allt från Piss Christ till att kvällstidningarna på självaste julafton basunerar ut att bibeln är en skitbok går muslimerna bärsärkagång så fort någon uttrycker kritik mot deras religion.

Nedåtvänd, inåtvänd bläddrar jag bland de gamla påskbreven från min barndom. Påskaftnar sveper förbi för mitt inre. Mammas blommiga förkläde, pappas brandgula snusnäsduk som jag hade som schalett. Nervositeten och spänningen när pappa körde mig till grannarna. Hur jag hukade mig, smög fram genom trädgården för att inte upptäckas. Bärare av godisfyllda påskbrev och traditioner. På verandan slängde jag upp ytterdörren och kastade in breven. Sen sprang jag. In i bilen och tryggheten och så hem igen. Efter några timmar var det grannbarnens tur att komma till mig. Jag spanade från fönstret.

Jag förstår mig inte på den svenska polisen. Eller, rättare sagt, jag förstår ju att de är inriktade på dialog och lågaffektivt bemötande – jag fattar bara inte varför. Som i torsdags, när en grupp lättkränkta och aggressiva muslimer startade upplopp i Linköping. Vad gjorde polisen då? Jo, de lät upploppet fortgå medan de tog sig till en tryggare plats en bit därifrån – allt för att inte provocera upprorsmakarna.

Den av staten omhuldade förklaringen till brottslighet är så kallade socioekonomiska faktorer. Bilden visar en socioekonomisk faktor. Till exempel har justitieminister Morgan Johansson sagt att man inte behöver göra några vetenskapliga studier om exempelvis kopplingen mellan invandring och kriminalitet eftersom ”minoritetsgrupper” visserligen ”är överrepresenterade i kriminalstatistiken” man att överrepresentationen försvinner när ”man rensar för socioekonomiska faktorer”. Det betyder att om folk med svenskt ursprung hade levt under samma ekonomiska villkor i samma sorts områden och med samma kulturella förutsättningar som folk med utländskt ursprung så hade svenskarna varit lika kriminella som invandrarna. 

I förrgår skrev Bitte Assarmo här en krönika som är mer än vanligt läsvärd, vilket inte säger så lite. Egentligen gör hon inte annat än sammanfattar och kommenterar en debattartikel i Dagens Nyheter av ”narkotikapolisen” Lennart Karlsson, men det räcker långt. Karlssons tes är att kriminaliteten bland ensamkommande migranter är svenskarnas fel för att vi varit för njugga med vårt stöd:

Under lång tid har Elsa Widding strävat efter en klimatdebatt baserad på saklighet och vetenskap istället för alarmism och känslor. Nu tar hon steget in i politiken och tar plats på Sverigedemokraternas riksdagslista. Här berättar hon varför och vad det är hon vill åstadkomma:

Det har under flera år bedrivits en politik i Sverige som bygger på en önskan att ställa om ett av världens bästa och stabilaste energisystem till någonting annat – betydligt sämre.

I flera tidigare inlägg har jag nämnt att något som skiljer de islamiska högtiderna från de svenska är att de svenska är knutna till årstiderna. Det var något jag saknade under åren jag var muslim. Det finns två eid, alltså fester, i ortodox sunnitisk islam. Den ena kallas eid al-fitr och avslutar fastan i månaden ramadan. Den andra kallas eid al-adha, offerfesten, som firas dagen efter att pilgrimerna är färdiga med hajj, vallfärden till Mecka. Datumen för de båda festerna är rörliga. Ibland firar man eid al-fitr på sommaren, ibland på vintern.

I samband med presidentvalet i Frankrike kan det vara intressant att backa bandet 65 år. Detta eftersom jag hittade en artikel i veckotidningen Se (#25/1957), då landets största tidning för bildreportage. Den handlade om det som är ett centralt tema i kampen mellan Macron och Marie Le Pen: invandringen och det muslimska (då sade man ”arabiska”) inflytandet på landet.  

Allteftersom det avslöjas allt värre grymheter utövade mot barn, kvinnor, åldringar och andra försvarslösa i Ukrainas städer och byar, samtidigt som stödet i Ryssland stiger för Putin och hans politik, frågar sig allt fler: hur är detta möjligt? Får inte den ryska allmänheten veta någonting? Är de så avskurna från all information att de lever i en annan värld? 

För några dagar sedan publicerade vi Gunnar Sandelins artikel ”Hur man utplånar en kultur”. Han berättade om en BBC-dokumentär från 2016 som berört honom djupt:

”Den handlade om hur den brittiska arbetarklassen, eller underklassen om man så vill, som levt i Londons östra delar under flera århundraden, under ett par decennier nästan helt försvunnit ur området. Stadsdelen Newham i East End har under knappt några decennier gått från att i århundraden ha varit vad reportern i programmet kallade för ”a home for a large cockney tribe to a place for newcomers from all parts of the globe”. Idag är Newham det område i hela England som har lägst andel invånare av brittisk härkomst.”

Jag har länge sett det svenska sönderfallet komma. Troligen upptäckte jag det på något emotionellt plan när jag på sjuttiotalet arbetade på Sida. Det var inget särskilt dåligt med Sida, det var bara en välfärdsmyndighet som alla de andra, Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och de kommunala socialförvaltningarna och så vidare. Där jobbade välutbildade, intelligenta och ambitiösa människor med de bästa tänkbara avsikter. Alla ville göra väl.

Jag har observerat att man i den politiska världen ofta håller sig med välljudande och ofta framförda föresatser och mål som man i verkligheten inte har minsta avsikt eller förmåga eller ens lust att förverkliga.

Så är det inte, efter min erfarenhet, utanför den politiska världen. I mitt första jobb som skollovsvikarierande brevbärare var det aldrig tal om målsättningar och etiska riktlinjer. Breven skulle läggas i folks brevlådor och sedan var det inte mer med den saken. Samma sak när jag blev pommes frites-kock. Potatisen skulle bli spröd och gyllenbrun annars fick man sparken. Punkt.

Kanske är det fejk news att tyskarna är så pedantiskt plikttrogna och lydiga som de ibland verkar i filmerna om nazisttiden. Oavsett hur mycket lidande de åsamkade andra människor så hade de ett uppdrag, möjligen från Hitler, som de inte kunde svika. De skulle förädla människosläktet enligt samma rättframma princip som man avlar fram bra hästar: man tar bort de dåliga och satsar på de goda exemplaren.

Vad menas egentligen med ”fri” kultur? Uttrycket används oftast av vänstern för att beteckna kultur som på något sätt är skattefinansierad, och alla förslag om att inskränka kommunala kulturbudgetar, eller dra ner på stödet till public service brukar väcka starka reaktioner som ett angrepp på den ”fria” kulturen. Varje gång det debatteras i kulturnämnden i Malmö att dra in bidrag till diverse skumma kulturföreningar, ”fria teatrar” och studieförbund brukar vänstern gå i taket.