IDÉ OCH KULTUR Det är lätt att beklaga sig över de låga förväntningarnas rasism: Genom att inte ställa krav på eleverna på skolor i invandrartäta förorter lär vi dem inte att ta ansvar! Men det finns också ett hyckleri i begreppet de låga förväntningarnas rasism. Detta blir bland annat uppenbart i de skolor där man vänt en negativ trend genom att införa en kadaverdisciplin som varken finns eller behövs i svenska skolor. Tvång och disciplin är nämligen också ett sätt att visa att normala förväntningar inte fungerar.

Debattören Hamid Zafar, som bland annat har arbetat som framgångsrik rektor i Biskopsgården i Göteborg, skrev 3 november en krönika i Expressen om effekterna av de låga förväntningarnas rasism när det kommer till skolor i invandrartäta förorter: Jag tänker ofta på det där med låga förväntningar och hur det sammanfaller med missriktad välvilja. De låga förväntningarnas rasism är ett fenomen där man utgår ifrån olika förväntningar på människor utifrån kultur och etnicitet.

IDÉ OCH KULTUR Vår tids mest heliga trossats är kanske den att alla människor är så lika. Men är vi verkligen så lika? Är det rimligt att ha samma förväntningar på alla människor oberoende av varifrån de kommer? Varför ser länder och kulturer så olika ut om vi alla är så lika? Det är lätt att skylla allt på arv och miljö, men arv och miljö skapas väl också av människor? Ett fenomen som ”de låga förväntningarnas rasism” kan vara en väg in mot en mer autentisk förståelse av ett tabubelagt ämne.

Häromdagen tog Patrik Engellau oförväget upp ett av vårt tids mest tabubelagda ämnen: människors olikhet. Och det handlade inte om variationer på individnivå utan om de skillnader som kan skönjas på kollektiv nivå. Och det måste vi väl få göra? För hur kommer det sig att samhällen i olika länder och kulturer ser så olika ut om vi alla är så förbaskat lika?

IDÉ OCH KULTUR Är det rimligt att använda Gud och det kristna budskapet som ett politiskt slagträ i en demokratisk debatt? Är det inte förmätet att tro att man har Gud på sin sida? Problemet blir konkret när den svenska kristenheten engagerar sig politiskt och tar avstånd från allt vad nationalism och konservatism heter. Och än värre blir det när man likt debattören Joel Halldorf avfärdar den nya konservatismen som ogudaktig populism. Lite ödmjukhet vore på sin plats. 

I en krönika på Expressen Kultur från 17/12 efterlyser Joel Halldorf politiker som kan tala som präster. Vi behöver ledare som står i kontakt med det heliga, folkvalda som har visioner för framtiden.

IDÉ OCH KULTUR Senaste avsnittet av P1:s Filosofiska rummet handlade om bildning och om den alltmer påtagliga avsaknaden av ett gemensamt bildningsideal. Kanske börjar akademiker motvilligt förstå att det kommer bli svårt att upprätthålla idén om en gemensam humanistisk kunskapskanon i ett land där mångfald och normkritik ska gälla. De akademiker som verkar inom västerländsk filosofi, idéhistoria och litteratur kanske också börjar ana att de själva kommer förlora i både status och inkomstmöjligheter om de gamla kunskapshierarkierna försvinner. Var det därför vi äntligen fick ett lovtal till nation och nationalism i Filosofiska rummet?

IDE OCH KULTUR Det franska 1600-talet hyste ett stort intresse för falsk idealism. I kyrkofadern Augustinus efterföljd tänkte man sig att människan styrs av en kärlek till det egna jaget. Egenkärleken, eller egenintresset förklarar till och med människors idealism och påstådda altruism. Allt handlar om självbild och fåfänglighet. Molière var en av de författare som skrev om ämnet. Huvudpersonen i hans pjäs Misantropen är urtypen för en falsk idealist som skäller på världen för att framhäva sin egen perfektion.

En anledning till att man med åren kan bli mer konservativ är att man inte längre tror på världsförbättrarna. Man tror inte på deras jämlika, klasslösa eller kanske ”fria” värld längre. Man börjar också tvivla på deras påstått idealistiska motiv. Det handlar nog mer om dem själva än om den där fantastiska världen de kämpar för. För visst måste det vara behagligt för egot att vara den som visar vägen mot det förlovade landet?

Igår uppmärksammade många att en SVT-journalist skrev att Greta Thunbergs budskap blir alltmer ”vänsterpopulistiskt”. Men man behöver inte gå till klimatalarmismen och dess ofta vänsterideologiska agenda för att tala om en vänsterpopulism. I flera år har vi levt med en svensk vänsterpopulism som levererat nästan infantilt förenklade budskap om politikens möjligheter och som fått näring av att stigmatisera en tydligt utpekad fiende. Vänstern illustrerar perfekt sin egen tes om den demagogiska populismen.

Vänsterns analyser av hur makt fungerar kan numera appliceras på dem själva. Makt är makt och fungerar nog alltid på ungefär samma sätt. Patrik Engellau inspireras av Marx när han visar att vi har ett välfärdsindustriellt komplex som profiterar på de värdeproducerande företagarna och arbetarna. Och vi kan alla inspireras av vänsterns tjatande om populism för att visa att de vänsterpolitiker som högljutt varnar sina väljare för högerpopulism själva är precis hur populistiska som helst.

I den debatt som nu pågår kring brott och straff, ansvar och konsekvens hänvisar många till individens fria vilja. ”Man kan inte skylla på strukturer och normer” sägs det. ”Alla människor får ta ansvar för sina egna handlingar.” Problemet med den här argumentationen – som syftar till att parera alla ursäktande hänvisningar till socio-ekonomiska faktorer – är idag att den riskerar få oss att underskatta betydelsen av bakgrund och kultur. Föreställningen att alla samhällsproblem ska adresseras på individnivå framstår som närmast extremliberal och kommer garanterat leda till en mängd svårigheter.

Är en 18-årig ung man ensam ansvarig för ett brott han själv har begått? I formell mening: ja! Vi kan bara dömas i svensk domstol för det vi gör som individer.

Vi svenskar skulle må bra av att tilltala varandra med lite mer formalitet igen. Att säga ”du” till alla och att aldrig använda tilltalsord som ”herrn” och ”frun” kan verka fint och demokratiskt, men gör faktiskt språket fattigare och minskar våra möjligheter till smidig och respektfull kommunikation. När invandrarmän tilltalar varandra med ”bror” tillför de ett element som vi tappat bort i den moderna svenskan: det respektfulla, identitetsmarkerande och jämlikhetsfrämjande titulerandet.

När jag arbetade som universitetslärare i franska frågade jag ibland studenterna om det fanns något kulturellt fenomen i Frankrike som de saknade i Sverige. Svaren handlade vanligtvis om mat- eller cafékultur, någon gång om stil och elegans. Själv hade jag ett helt annat svar: niandet och det utbredda användandet av titlar som ”herr”, ”fru” och ”fröken”.

Humanistiska studier vid universiteten behöver en ny renässans. De behöver göra exakt det som 1500-talets humanister uppmanade dåtidens lärde att göra: Gå tillbaka till källorna! Läs originaltexterna och ignorera alla dogmatiska kommentarer. 1500-talets humanism gjorde revolution mot de medeltida universitetens ideologiska och formalistiska dogmatism. Den revolutionen behöver göras igen.

Svenska humanistiska studier behöver vitaliseras. Universiteten rör sig nämligen på en och samma gång mot ideologisk dogmatik och kvävande formalism. Man ska göra rätt både när det gäller innehåll och form. Detta är en återvändsgränd som snart kan göra universitetet irrelevant.

Är de svenskar som förespråkar en fortsatt generös flyktingmottagning beredda att ta ett moraliskt ansvar för de konsekvenser som en sådan politik kommer att medföra? Är de beredda att säga att gängkriminalitet, rånade ungdomar, våldtagna kvinnor och bostadslösa pensionärer (och mycket annat) är ett pris som är värt att betala? Det är hedersamt när en immigrationsförespråkare som Andreas Johansson Heinö erkänner att immigrationen medför ”svårigheter”. Men är han beredd att ta moraliskt ansvar för de offer som immigrationen kräver?

Begreppet ”moraliskt ansvar” brukar användas för att beteckna det ansvar man tillskriver människor som ska vara vuxna och förståndiga nog att göra skillnad mellan rätt och fel och att förstå de moraliska konsekvenserna av sina handlingar. Ämnet vuxenhet och förstånd är intressant, men jag tänkte här säga något om konsekvenserna. Klarar vi av att se och att erkänna de konsekvenser våra politiska ställningstaganden medför för oss själva och andra människor? Och jag tänker inte på det konkreta ansvar som tillkommer politiker med rätt att fatta formella beslut, men just på det moraliska ansvar som uppstår bara av att man aktivt stödjer en viss politisk strävan.

När blir det relevant att tala om förvållan och skuld? När blir någon skyldig till något? Den aktuella debatten om gängkriminalitetens orsaker döljer en än mer smärtsam debatt om vem som är skyldig till gängkriminalitetens utbredning i Sverige. Skuld verkar uppstå när någon avviker från det normala och förväntade på ett sätt som får negativa konsekvenser. Det behöver inte vara ett resultat av onda avsikter. Man kan också hållas skyldig på grund av sin vårdslöshet.

Vi har fått en filosofisk debatt i Sverige om orsakssamband sedan statsminister Stefan Löfven påstod att den nya och våldsamma gängkriminaliteten inte orsakats av invandringen. Det går säkert att hitta flera skäl till varför Stefan Löfven och hans regering inte vill kännas vid de uppenbara kopplingar som finns mellan invandring och kriminalitet. Det har bland annat sagts att de inte vill erkänna att SD hade rätt. Ett möjligt och kanske viktigt skäl som faktiskt inte har debatterats är Stefan Löfvens ovilja att ta på sig någon skuld.

I dagarna startar journalisten och författaren Helene Bergman Kärringbloggen för att granska den samtida feminismen. Helene Bergman tror på samma fri- och rättigheter för män och kvinnor, men menar att det i stora drag är uppnått i Sverige, i alla fall när det gäller etniska svenskar. En svensk feminism värd namnet måste nu solidarisera sig med de kvinnor i Sverige, och utomlands, som verkligen lever under ett patriarkalt förtryck.

Helene Bergman har ägnat en stor del av sitt yrkesliv som journalist och författare åt att skildra och debattera kampen för kvinnors fri- och rättigheter. Hon har bland annat arbetat som reporter och producent på ”Radio Ellen” (Sveriges Radios kvinnoprogram) och varit nyhetschef på Radio Östergötland. Hennes senaste bok kom 2017: ”Förortens grupp 8: 2000-talets kvinnokamp”. Nu i dagarna startar hon Kärringbloggen för att granska vad hon ser som en verklighetsförnekande elitfeminism.

Alla politiska partier som släpps fram till makten förväntas verka för Sveriges gemenskap och suveränitet. Vi har olika åsikter om hur Sverige ska styras, men vi accepterar att våra motståndare ingår i vår svenska gemenskap och försöker tro att även de vill verka för landets bästa. Tyvärr finns det en obehaglig tendens idag hos vänstern att framställa sina politiska motståndare som opatriotiska och antisvenska. Paradoxalt nog kommer denna kritik från en vänster som under tio år uttryckligen har ifrågasatt nationens och nationalismens funktion och som faktiskt skapat tveksamhet kring vår svenska samhörighet och identitet.

Fredrik Reinfeldt tycker inte om att danskarna har upprättat gränskontroller mot Sverige. Vi måste ha tillit till varandra säger han. Det är livsfarligt att inte ha tillit. Reinfeldt borde verkligen läsa på vad tillit är och hur det fungerar. Han har själv lyckats rasera det mesta av sitt politiska tillitskapital. Tillit existerar inte i ett vakuum. Tillit är något man förtjänar.

I ett redan berömt uttalande gjort på svenska mässan i Göteborg kritiserar Fredrik Reinfeldt danskarna för att de nyligen har upprättat gränskontroller mot Sverige. Vi måste ha tillit till varandra säger Reinfeldt. Det är tillit som gör världen öppnare. Vi och dom-tänkande är livsfarligt. Vi måste hålla fast vid vår öppenhet.

Det talas mycket om orsaker nu. Orsaker till gängkriminalitet, orsaker till bombattentat, orsaker till avrättningar i kriminella miljöer. Det är inte svårt att hitta orsaker. Det finns alltid en mängd orsaker och villkor som kan förklara brottslighet. Men frågan är vilka orsaker som är relevanta. Vi hade social segregering och låga straff före invandringen: vi hade ingen våldsam gängkriminalitet för det.

Mainstream media kan inte längre låtsas som ingenting. Den måste rapportera om gängkriminalitet, bombdåd, avrättningar och rån. Och när den försöker fördjupa måste den tala om den koppling som finns mellan brottslighet och invandring. De flesta förstår numera att invandrarna står för merparten av den våldsamma kriminalitet vi läser om i tidningarna.

Kultur och litteratur har blivit en värld för kvinnor. Kvinnor både läser och skriver mer än män. Kan männen återerövra litteraturen? Ja kanske: om de vågar berätta sina egna historier och göra det på sina egna villkor. Vilka manliga berättelser kommer att gestalta vår samtid? Vilka insikter kommer att förmedlas? Kommer någon befrielse från det tillstånd av förnedring som den svenske mannen nu befinner sig i att kunna skildras?

Expressen Kultur publicerade under veckan en diskussion mellan Daniel Sjölin och Åsa Beckman som handlade om männens frånvaro i den samtida skönlitteraturen. Kvinnor läser mer än män, men kvinnor skriver också mer än män.

Vänstern ogillar kulturella hierarkier. Inga skillnader ska finnas mellan det vackra och det fula, mellan det förnäma och det triviala. Men alla skillnader mellan högt och lågt handlar inte om makt och sociala värden. Som individer kan vi ha allt intresse i världen av att höja oss över det triviala och ta oss upp på de höjder där luften är friskare och utsikten längre. Låt oss tala om det upphöjda och förfinade igen!

Modernismen vill inte veta av några hierarkier inom kulturen. Inget ska vara finare än något annat. Därför har vi tappat bort en hel vokabulär som handlar om den kvalitativa kulturens upplyftande och förädlande verkan på människan.

2010-talet har varit normkritikens årtionde. Alla ska befrias från tvingande normer. Alla har rätt att bli sedda och älskade precis som de är eller väljer att vara. Okej. Då kör vi på det. Även män kan vara offer för normer och hederskultur. Även heteromän kan bli barn på nytt och söka uppmärksamhet genom offerskap och konflikt.

Av alla de barnsligheter som florerar i vårt samtida Sverige är nog offertänkandet kring sexualitet och identitet bland de mest patetiska. Kan vi inte bara slå fast en gång för alla att de flesta moderna svenskar inte bryr sig ett skvatt om vad deras medmänniskor gör i sänghalmen? Vuxna individer får bli intima med vem de vill så länge alla vet vad de gör och deltar på egna villkor.

De liberaler och socialister som känner att marken börjar gunga under fötterna kan behöva lite hjälp med att omorientera sig i tillvaron. Det kanske inte är så lätt att tänka nytt när motståndarna identifierats med det onda och man själv med det goda. Det Goda Samhället ger gärna några ord på vägen. Man kan nämligen vara konservativ och ändå vilja göra det rätta. Det gäller bara att våga släppa taget om det absoluta tänkandet.

Vänstern har länge varit normen i svensk politik. Står man till höger och föreslår något annat än vänsterns påbjudna idealism och vedertagna värdegrund är man ”kontroversiell”. Vänsterns politiska patos beskrivs obekymrat i main stream media som en kamp mot orättvisor och förtryck, eller mot tvingande normer eller kanske mot hat och fientlighet. Vänstern har helt enkelt stått för det goda. Därför är det heller inte så lätt för vänsterintellektuella (och dit räknar jag liberala tänkare som vänder sig mot den nya konservatismen) som känner att marken börjar gunga under fötterna att byta åsikt och erkänna att de ondsinta motståndarna till viss del hade rätt.

Är vi fortfarande mottagliga för den högstämda och idealiserade skönhet som finns i äldre konst och litteratur? Eller har vi påverkats så mycket av modernitetens upptagenhet av det vardagliga och banala att vi inte längre förmår uppskatta det sköna och sublima? En institution som Nationalmuseum borde kanske se som sin primära uppgift att lära oss förstå klassisk konst på dess egna villkor.

Många har reagerat på de förklarande skyltar som finns på det nyrenoverade Nationalmuseum. Man störs av att äldre tiders konst genomgående beskrivs med hjälp av vår samtids ideologiska preferenser. Den ena vackra tavlan efter den andra sägs vara målad för att skänka prestige åt någon kung eller makthavare. Konst framställs som ett verktyg framför allt för maktutövning och skapande av social status.

Det är lätt att tro att bäst argument alltid vinner. Så enkelt är det inte. För att nå en bred publik måste det man skriver vara relaterbart för den breda publiken. Om ingen tror på det man säger spelar det ingen roll att man har rätt. Det är heller inte så att de viktigaste frågorna alltid får mest plats i media. Journalister och debattörer anpassar sig hela tiden efter vad de tror att deras publik kan och vill relatera till. Alla bemödar sig dock inte om att vara relaterbara utan försöker ligga före utvecklingen snarare än att följa den.

Intellektuella som försöker tänka själva får ofta hantera den paradox som säger att ju mer unik du är i ditt tänkande desto större är risken att ingen bryr sig om vad du säger. Det här gäller både intellektuell debatt och vetenskaplig verksamhet vid universiteten.

Det Goda Samhället fortsätter påminna om ord som gått förlorade. Vem talar idag om ”reda” och ”redlighet”? Finns det några redlige män och kvinnor i Sverige som klarar av att reda ut våra problem och bringa reda i vårt land? Vi måste hitta tillbaka till vår egen vokabulär. Med ord kommer tankar och förståelse till det vi anar eller förstår intuitivt. Vi måste kunna tala om bristen på reda och redlighet.

Jag skrev i en tidigare artikel att vi som vill se ett Sverige utan vänsterutopism och idealistiskt självskadebeteende behöver hitta tillbaka till vårt eget språk. Den socialistiska och liberala vänstern har sin vokabulär och vi har vår. Problemet är att vi delvis tappat vår terminologi ur sikte eftersom vår samtid har velat göra sig av med allt som har med natur och kultur att göra.

Vår samtid är märkvärdigt tyst om döden. I alla fall i kulturen. Vilka författare eller filmskapare intresserar sig idag för dödsmedvetenhet och existentiell ångest? Vilka intresserar sig för tidens gång, för aska och förgängelse, för glädje och njutning som strategi för att glömma? Bryr vi oss inte om döden längre? Eller har vår dödsångest tagit sig andra uttryck?

Äldre litteratur är ofta full av beklaganden över livets korthet och obetydlighet. ”Ack, döden är en faslig björn, / Han kräver livet varje timma” skrev Bellman på 1700-talet. På 1500-talet författade Shakespeare: ”En skugga blott, som går och går, är livet; / En stackars skådespelare som larmar / Och gör sig till en timmas tid på scenen / Och sedan ej hörs av. Det är en saga, / Berättad av en dåre; låter stort, / Betyder intet”. Romaren Horatius uppmanade oss att ”fånga dagen” eftersom nuet är det enda som med visshet är vårt.

Ord behövs för att gestalta en världsbild, för att förklara en ideologi. Vänstern och modernismen har tagit ifrån oss en hel vokabulär vi behöver för att visa vilka vi är och hur vi föreställer oss den värld vi vill leva. Orden finns. Men vi måste ge dem liv igen. Ett område vars bortglömda terminologi känns extra viktig att återuppliva är det som har med omdöme och förnuft att göra. Bristen på omdöme måste vi också kunna beskriva. Ord som ”vanvett” och ”besinningslöshet” känns tyvärr alltmer relevanta att återigen börja använda.

Ord räknas. Har vi inte ord blir det svårt att uttrycka det vi känner, det vi ser, det vi kanske anar eller tycker oss förstå. Orden artikulerar och preciserar tanken, de förmedlar tankar från en människa till en annan.

Barn och ungdomar ska idag lära sig att tänka kritiskt. Och det låter väl rimligt. Självklart ska barn lära sig att tänka fritt och självständigt. Men klarar våra vänsterorienterade pedagoger av att hantera paradoxen som säger att det kritiska tänkandet kan vändas mot sig självt? Får man vara kritisk i skolan mot tesen att man alltid ska vara kritisk? Och kan vi verkligen vara konsekvent kritiska? Måste inte alla ha några gudar som står över både kritik och ifrågasättande? Vilka gudar har högern? Vilka gudar har vänstern?

Det talas mycket om ”kritiskt tänkande” i vår moderna svenska skola. Barn och ungdomar ska bli självständiga individer som tänker fritt. De ska stå starka mot propaganda, indoktrinering och falska nyheter.

Vad är det för mening att diskutera immigration och integration så länge man utesluter faktorn kvantitet? Att integrera tio tusen människor är en sak. Att integrera en miljon är en annan. Inga vackra sagor om integration, assimilation och nya gemensamhetsskapande berättelser för nya och gamla svenskar räddar oss från matematikens verklighet.

Jag läser en artikel i Kvartal (i serien om den nya nödvändiga berättelsen om Sverige som jag nyligen diskuterade här på Det Goda Samhället) av Dan Korn där författaren talar om en ”öppen nationalism” som möjlig väg mot en ny svensk gemenskap. Korn distanserar sig från det han kallar den ”etniska nationalismen” vilken skulle bygga på ”en rasistisk dröm om en ren folkstam”.

Nu heter det att Sverige behöver en ny ”berättelse”. Som om en välgörande berättelse om ett land i kris skulle vara möjlig att skriva bara för att man vill det. Hur ska det gå till? Ska propagandacentraler skapas som ska inpränta i oss alla, svenskar, turkar, somalier och araber, att vi är en del av en gemensam historia där vi alla kämpar för en gemensam sak? Lycka till.

Vi kommer under de närmaste åren få höra till leda att Sverige behöver en ny ”berättelse”. Sverige har förändrats, befolkningssammansättningen har förändrats. Många som bor i Sverige 2019 har inte sitt ursprung här. Vi delar inte längre språk eller gemensam kultur. Då är det berättelsen som ska rädda oss. Sverige behöver en ny berättelse.

Inom konservatismen finns en gammal tradition av anti-intellektualism. Konservativa människor misstror världsförbättrande reformatorer som påstår sig ha räknat ut hur allt ska bli. I ett konservativt perspektiv är människan en del av något större än henne själv. Därför äger hon själv inte förmågan att greppa hela den komplexa verklighet hon bara är en liten del av. Denna syn på människan och naturen går igen i vår samtida konservativa ”klimatskepticism”.

Patrik Engellau skrev en intressant text igår där han försökte utröna varför klimatfrågan har blivit en vänster-högerfråga. Jag har sett fler personer på sistone som undrat över detta: Hur kommer det sig att klimatdebatten, som inte tycks ha något med ekonomi och klasskamp eller med tradition och progressivitet att göra, placerar alarmister till vänster och skeptiker till höger?