En ständigt återkommande fråga är vilket slags relation som råder mellan politikerväldet och journalistkåren. Är politikerna nickedockor i medias dockteater eller är journalisterna bara gläfsande knähundar som gömmer sig i sina officiner när makten ryter åt dem?

För tillfället råkar jag läsa en bra bok av en författare jag tidigare aldrig hört talas om, Wallace Stegner. Boken heter Vad jag bevarat. Två av huvudfigurerna är paret Sid och Charity.

För tjugo år sedan var jag en entusiastisk anhängare av den då så populära teorin – som fortfarande överlever i den officiella svenska politiska diskursen – att eländet i eländiga länder, exempelvis Irak, berodde på grymma och korrupta ledare, i detta fall Saddam Hussein, och att den rätta politiken för anständiga länder som USA och Sverige var att ta ut dessa ledare för att deras folk, törstande efter demokrati, skulle kunna bilda partier, genomföra demokratiska val och gradvis utstaka en väg att förvandla sig till moderna, lyckade länder som Finland och Norge.

Det otäcka med klimatfrågan är inte att jordens och mänsklighetens framtida fysiska existens är hotad utan att det demokratiska samhället som vi känner det är hotat. Faran är inte att havet stiger och att orkanerna blir hårdare. Faran är att den skräck som sådana som Klimat-Greta – ”Jag vill att ni ska känna samma panik som jag” – och organisationen Extinction Rebellion, för att inte nämna de lite mer städade undergångsprofeterna som Al Gore och forskarna i IPCC, försöker framkalla hos vanligt folk ska förmå stora grupper skrämda medborgare att välkomna någon politisk kraft som kan kasta den tröga och ofta inte särskilt handlingskraftiga demokratin över ända för att ta till krafttag mot koldioxidutsläppen.

Man kunde tro att det här med invandringen är en fråga som ställde två grupper i konflikt med varandra, å ena sidan migranterna och å den andra ursprungsbefolkningen. I framtiden, när motsättningarna skärpts, kommer det nog att bli så. Men idag är det inte migranter och svenskar som står emot varandra i migrationsfrågan utan svenskar och svenskar.

Den inre utlänningskontrollen kan tjäna som åskådningsexempel. Mellan åren 2009 och 2014 bedrev polisen i samarbete med Migrationsverket och Kriminalvården projektet Reva – Rättssäkert och effektivt verkställighetsarbete.

Nya Testamentet är en helt osammanhängande skrift om man jämför de budskap som presenteras av de två huvudfigurerna Jesus och Paulus.

Jesu budskap utgår från att mänskligheten kan göra vad som helst som är bra bara den bestämmer sig. En modern svensk variant av detta är att svenskarna, om vi vill, kan ta oss i kragen och städa upp det stök som politikerna åsamkat oss. En annan variant var Stalins tes att ryssarna kunde förvandla sig till sovjetmänniskor som glatt och oegennyttigt skulle bygga ett lyckligt, klasslöst samhälle. Jesu evangelium, som inte saknar trovärdighet, var att himmelriket kunde inrättas på jorden om bara folk älskade sin nästa som sig själva.

På ledarsidorna.se skriver Chris Forsne att ”den svenska samhällsdebatten i allt väsentligt saknar bildning och nyfikenhet” och att det är bättre i Frankrike. Hur det är i Frankrike kan jag inte bedöma men i övrigt kan jag lite försiktigt hålla med. I Sverige förekommer det att folk, jag till exempel, ger sig in i samhällsdebatten med ganska fräcka påståenden utan att det blir några reaktioner. Eller rättare sagt: om man kommer med något normalislamofobiskt så får man säkert sina fiskar varma men om man säger något som inte redan på förhand är känt och inplacerat i sitt fack men kanske är långt mer samhällsomvälvande och därför borde vara långt mer stötande än aldrig så rasistiska utlåtanden så händer ingenting, i varje fall blir det ingen fortsatt samhällsdebatt.

Som Richard Sörman skrev nyligen är vår tid en religiös tid. Det officiellt påbjudna tänkandet – PK-ismen – är en religion exempelvis i bemärkelsen att läran och dess troende härskaror upphöjer vissa dogmer – till exempel ”värdegrunden” och föreställningen om ”allas lika värde” – till lagar som inte behöver diskuteras utan bara inskärpas eftersom de är givna uppifrån och därför till sin natur sanna. Som många andra religioner har PK-ismen också en eskatologi, det vill säga en lära om tillvarons undergång, i det här fallet på grund av människornas synder i form av utsläpp av växthusgaser.

En av min favoritförfattare är den skrivbegåvade, vackra och (fortfarande relativt) unga nigerianska författarinnan Chimamanda Ngozi Adichie. För mitt vidkommande slog hon igenom år 2006 med boken En halv gul sol. Nyligen läste jag den troligen åtminstone delvis självbiografiska Americanah som Adichie publicerade 2013 när hon var 36 år. Den handlar om den unga, välutbildade nigerianska Ifemelu från något slags medelklass som bestämmer sig för att resa till USA och där tvingas utstå en del motgångar innan hon så småningom lyckas göra social och litterär karriär (och sedan återvänder till Nigeria eftersom hon inte kunnat glömma bort sin ungdomskärlek Obinze).

Det påstås finnas en giftig koppling mellan skärmapparater och sociala medier. Med skärmapparater menar jag smartphones och iPads och andra internetuppkopplade datorer som är tillräckligt små för att barn ska kunna ha dem med sig jämt. Med sociala medier menar jag Facebook och Twitter och Instagram och motsvarande.

Enligt en vitt spridd uppfattning låter höga chefer i Silicon Valley, som alltså jobbar i skärningspunkten mellan skärmapparaterna och de sociala medierna, inte sina barn disponera några skärmapparater alls – eller i varje fall inte dygnet runt.

För 35 år sedan skrev jag en bok om 1 000 års svensk historia. På spaning efter Moder Sveas själ heter den. Den kom ut i två upplagor och fick ett blandat mottagande. ”Bär helt enkelt genialitetens prägel”, skrev Svenska Dagbladet. ”Lite för prillig”, tyckte Clarté.

Jag hade upptäckt en periodicitet i den svenska historien. Även om föreställningen om att saker återkommer efter ett bestämt mönster alltid till slut visar sig vara fel (utom när det gäller att solen går upp även nästa dag) så har tanken alltid åtnjutit en nästan oemotståndlig intellektuell lockelse.

Snart finns inga ord som är starka nog att beskriva förblindelsen hos de personer som leder vårt land.

Inför Almedalsveckan sa Volvochefen Håkan Samuelsson att han inte lyckades anställa internationellt rörlig arbetskraft till Göteborg:

I en intervju med TT i samband med Almedalsveckan gick Håkan Samuelsson ut med frän kritik mot Göteborg som stad. Han vill samla internationell kompetens från länder som USA, Tyskland och Kina till Volvos ledning. Men det är svårt, konstaterar han. Orsaken är, enligt Samuelsson, brist på skolor, bostäder och känslan av otrygghet för all kriminalitet.

Troligen vilar alla samhällsskick på någon helig myt som inte får ifrågasättas. Med myt menar jag en grundläggande föreställning om att det som makten vill och gör är förankrat i tillvarons djupaste väsen. För några hundra år sedan ansågs kungen i många länder vara tillsatt av Gud.

Liksom Gud kunde han göra mirakel. Att förbryta sig mot kungen var att synda mot själva tillvaron. Därför fick Damiens, som försökt mörda kung Ludvig XV av Frankrike, det grymmaste straff, bland annat omfattande kroppens sönderslitande i fyra delar genom att hästar drog i brottslingens armar och ben, som samtiden kunde upptänka.

Det finns en allmän föreställning i Sverige och en del andra länder av innebörd att den viktigaste politiska konfliktlinjen går mellan eliter och populister. Själv tycker jag att den analysen, om man nu kan använda ett så högtidligt uttryck i detta sammanhang, är alldeles för oprecis. Men jag ska inte vara någon prinsessa på ärten så kör för att eliter och populister står i harnesk mot varandra.

I detta schema är jag populist. Nu ska jag tala om varför jag inte gillar eliten (eller politikerväldet med tillhörande stödtrupper, exempelvis anställda på statstelevisionen och det bidragsförsörjda trasproletariatet av inhemskt eller utländskt ursprung, som jag för egen del hellre skulle välja att beskriva mina motståndare).

Jag har inte läst Donald Trumps The Art of the Deal vilket jag nog borde göra för att försöka förstå hans internationella umgängesstil som är så väsensskild från traditionell diplomati.

Min erfarenhet av internationella förhandlingar är ytterst begränsad. Det har mest handlat om att skriva avtal med något u-land om svenskt bistånd. I praktiken innebär det att Sverige lovar bort några hundra miljoner kronor till något visst land att spenderas på olika projekt under en viss period. Att klara sådana förhandlingar är inte så svårt eftersom Sverige normalt inte vill ha något särskilt för pengarna. Det kan hända att den svenska förhandlingsdelegationen kräver att mottagarlandet gör en eller annan gest – till exempel att lova att sluta förfölja homosexuella – för att Sverige ska ha ryggen fri om den internationella böglobbyn eller andra aktivister börjar bråka. Sådana förhandlingar är som en varm, smeksam sommarvind.

Vare sig klimatfrågan finns i verkligheten eller inte så är den framträdande i samhällsdebatten. Det tvingar oss alla att förhålla oss till den.

Det finns, verkar det, två extrempositioner. Å ena sidan står Greta-falangen som satsar på panik till varje pris oavsett konsekvenserna. Å den andra återfinns de radikala ”klimatförnekarna” vilka jag hellre skulle kalla problemförnekarna. Hos mig själv märker jag en tendens att ansluta mig till problemförnekarna med argument som för det första att klimataktivisterna inte vet något och för det andra att de som vet något, arméerna av engagerade klimatforskare, har solida personliga incitament att överdriva hoten för att få större budgetanslag. Ingen av dessa extrempositioner känns särskilt tillfredsställande.

På uppdrag av bland andra den norska finans- och försäkringskoncernen Storebrand har konsult- och revisionsbolaget PwC gjort en studie om sambandet mellan ekonomiska faktorer, till exempel lönsamhet, och de privata bolagens kvinnopolitik, till exempel andel kvinnor i styrelsen. PwC har undersökt de 65 största börsnoterade bolagen i Norden. Så här sammanfattas resultatet av sajten realtid.se:

Nordiska bolag med kvinnor i styrelsen och i ledningen presterar bättre och är mer lönsamma än andra bolag.

Jag är torsk på flotta, schweiziska klockor. Jag gillar märken som Jaeger le-Coultre, IWC, Audemars Piguet och Rolex. Jag är inte fanatiker, men jag försöker hålla koll på vad som sker i branschen, nya modeller och sådant.

Nyligen upptäckte jag en stor händelse, ett helt nytt märke, CODE41, som marknadsförs med visst eftertryck. Jag vågar slå vad om att detta nya märke kommer att bli en flopp, inte för att det skulle vara något fel på klockan utan för att företagarna bakom märket inte fattat den flotta klockans psykologi. I sista hand är det en fråga om människosyn. CODE41-gänget verkar tänka som en kommitté bestående av folk från IKEA och Konsumentverket.

På grund av ett antal olyckliga omständigheter blev den stenrike Pierre Besuchov, huvudpersonen i Tolstojs Krig och Fred, fånge hos Napoleons trupper efter det ryskfranska slaget vid Borodino år 1812. Erfarenheten förändrade honom i grunden. Tidigare hade han betraktat allt som ”begränsat, smått, vardagligt, meningslöst.” Men hans lidanden som krigsfånge hade lärt honom ”att se det stora, eviga och oändliga i allt, och han gladde sig åt livet i dess rika och evigt skiftande mångfald”.

Det var så himla kallt, blåsigt och regnigt på sommarstället i Bohuslän att jag bestämde mig för att ta semester från semestern och resa till Lissabon. Tre saker förvånar en svensk i Portugal varav jag ska fördjupa mig i den tredje. Den första är att det står en polis i nästan vartenda gathörn, i varje fall i centrala Lissabon. Polisbilar och poliser på motorcykel syns också rätt ofta.

Den andra saken är att det knappt finns några asylmigranter. Många utlänningar finns förstås, det kan vara pensionerade svenskar, det kan vara damerna från Nepal som städar på mitt hotell, det kan vara turister från hela världen, men asylanterna är få vilket många hävdar beror på att det saknas ett hyggligt utvecklat bidrags- och välfärdssystem i landet.

Jag brukar säga att demokratin består av två komponenter: dels medborgarnas rätt att i val utse sin överhet, dels ett antal skarpa förbud för den valda överheten att kränka de fri- och rättigheter som medborgarna i grundlagen särskilt identifierat, till exempel yttrandefriheten, näringsfriheten och egendomsrätten.

Men vid närmare eftertanke inser jag att det inte räcker med dessa två rekvisit för att en samhällsordning ska kallas demokratisk. Det finns nämligen alltid en risk för att pacta turpia – skamliga överenskommelser – uppstår mellan statsmaktens olika grenar.

Folk i vår tid tycks anse att allting numera går fortare. Det sker fler betydelsefulla händelser per år än det tidigare gjorde. Livet antas förut ha lufsat på i samma gamla hjulspår sekel efter sekel.

Jag tror på att tekniken för några hundra år sedan växlade in på ett snabbspår som människan inte fått uppleva sedan skapelsen. För det mesta har detta varit en välsignelse även om det ibland känns lite onödigt som när iPhone modell 400x efter bara några år ersätts av modell 400x Alpha. Men med tanke på de fördelar som lanseringen av Herr Google medfört avser jag att förlåta även modell 400x Beta Super.

Mina samtal med min portugisiskafröken utvecklas ofta till ett slags sociologiska seminarier där vi jämför våra iakttagelser av Brasilien, Sverige och USA, där hon tidvis bor (eftersom hennes man är amerikan). Med dessa tre hållpunkter kan man rätt väl pricka in hur det står till även i det övriga västerlandet som inte avviker sådär särskilt.

Frökens pappa var tandläkare och mamma språklärare i delstaten Minas Gerais. Jag känner igen mig precis från min egen barndom i medelklassen.

En gråkall sommareftermiddag sitter jag och slötittar på internet för att se om det har hänt något i världen. Det har det. En rysk person vid namn Denis Lisov hade flytt från Sverige och sökt asyl i Polen. Svenska myndigheter hade efterlyst Lisov och begärt honom utlämnad till Sverige. Detta hände för några månader sedan. Den nya nyheten är att en polsk domstol just beslutat att inte utlämna Lisov till Sverige eftersom Sverige har kränkt Lisovs mänskliga fri- och rättigheter.

Alice, 7, skulle bara gå ned till kiosken och köpa lite snask. Det kan inte vara farligt, sa pappa, kiosken ligger ju strax bredvid porten. När Alice nästan kommit fram till kiosken blev hon rånad på pengarna hon skulle köpa snasket för. Hon blev inte rädd utan bara arg. Så ska det inte gå till! tänkte Alice.

Äsch, det är inte så farligt, sa mannen i kiosken. Det gör inte så mycket att du blir rånad. Du bor ju i ett välbeställt medelklassområde. Din mamma och pappa har råd.

Tre filosofer, tre svar: Platon, Aristoteles och Jesus plus lite eftersnack.

För Platon var kärlek detsamma som begär, inte nödvändigtvis det erotiska begäret utan också begäret efter den där Rolex-klockan som du varit så sugen på. Men när du fått vad du begär – säger Platon i dialogen Gästabudet – så avtar begäret efter just det objekt du åstundade och därför också kärleken. Men du kan vara lugn för du kommer snart att önska något annat och därmed uppstår kärleken igen.

Det finns en romantisk föreställning om att pressen av samma högre makt som inrättade samhällsordningen har tilldelats en särskild uppgift i tillvaron, nämligen att i kraft av statsmakt vara medborgarnas ombud som kontrollant av de övriga statsmakterna. (De övriga statsmakterna är tre stycken i länder som följer Montesquieus tredelningslära. I andra länder kan antalet statsmakter vara något annat. I Sverige räknas normalt två stycken, tidigare kungen och regeringen, numera snarare regeringen och riksdagen. I Sovjetunionen räckte det med en statsmakt. Hur Putins Ryssland räknar vet jag inte.)

Utrikespolitiken liksom livet i övrigt handlar ofta om att man måste välja mellan att göra saker om är etiskt korrekta och saker som är ekonomiskt gynnsamma. Under andra världskriget kunde detta val ha presenterat sig för Sverige, till exempel om Tyskland anfallit, men lyckliga omständigheter gjorde att vi inte tvingades välja det ena utan kunde välja båda. Vi sålde järnmalm till Tyskland vilket gynnade ekonomin och tog ställning efter rådande etiska omständigheter. Sverige stod hela tiden på den etiskt rätta sidan även om sidorna växlade i samband med nazisternas nederlag vid Stalingrad år 1942.

Antalet migranter som årligen tagit sin in i USA söderifrån är svårt att bedöma eftersom många lyckats smita förbi gränskontrollerna som tidigare troligen inte var särskilt välutvecklade; att smyga sig in var länge naturmetoden för mexikaner att komma in i USA. Det hindrar inte att många togs av gränspolisen. Av dessa fick åtskilliga trots detta tillträde till landet i avvaktan på att myndigheterna skulle utreda deras fall. Ofta hade migranterna gått under jorden när det blev deras tur.

Irene Wennemo är en framstående socialdemokrat med imponerande meritlista innefattande exempelvis erfarenheter som utredare på LO och statssekreterare på Arbetsmarknadsdepartementet. På Kvartal försöker hon förklara varför dagens socialdemokrati är något annat än gårdagens.

Om jag förstår henne rätt – vilket jag kanske inte gör ty tesen är inte glasklar eller kanske övergår mitt förstånd – så menar hon att socialdemokraterna inför valet 2018 försökte vinna tillbaka traditionella socialdemokratiska väljare på landsbygden genom att byta linje i migrationspolitiken och allt oftare prata om sverigedemokratiska frågor som brottslighet – även med risk för att denna taktik skulle leda till förlorade röster bland storstädernas högutbildade medelklass.

För några år sedan hörde jag en sommarpratare på radio berätta om sin barndom i sextiotalets Västerås. Jag minns inte vad hon hette, men det spelar ingen roll för jag tror historien hade kunnat berättas av vem som helst som då växte upp i en normalstor svensk stad och sedan, liksom många jämnåriga, flyttat till någon metropol och sedermera kunnat konstatera att staden utarmats på kultur, företagsamhet och självsäkerhet och förvandlats till ett offer för glesbygdens förstämdhet.