Tanken att människan skulle kunna förödas av sina egna framgångar, i det här fallet särskilt av sina tekniska innovationer, har nog funnits med oss ganska länge. I början av 1800-talet, när man i England började använda ångmaskiner för att driva tåg, varnade medicinare för att folk skulle bli vansinniga av att resa fortare än ungefär trettio kilometer i timmen. Arbetarrörelsen Ludditerna slängde som sabotage sina träskor i textilmaskinerna för att slippa förlora jobben till de mekaniska vävarna. Oron att människan genom att missbruka sitt förnuft till skadliga uppfinningar och på så vis beröva sig livsuppehället har legat och gnagt åtminstone sedan upplysningstiden.

Utan att göra stor fanfar satte Anders Leion nyligen fingret på vad jag anser vara det senaste halvseklets dominerande tendens i svenskt samhällsliv. Så här skrev han:

Jag har ett ouppklarat förhållande till motsägelser. Å ena sidan är de störande moment som motverkar den eftersträvansvärda harmoni som borde karaktärisera kosmos (i varje fall om du frågar Aristoteles). Men just därför är de också stimulerande utmaningar, lite som suduko av fjortonde ordningen. Det vattnas i munnen vid tanken på att sätta tänderna i sådana motsägelser, ingå närkamp, få värsta banangreppet, bita till så det krasar i fanskapet och känna tillfredsställelsen av att veta att nu, din jävla motsägelse, är du död. Kosmos är återställt. I sådana lägen kan jag uppleva en erkännsam nick från Aristoteles.

I en ny opinionsundersökning från Ipsos den andel av de tillfrågade som underkänner regeringens arbete stigit från 43 till 55 procent sedan valet. Den andel som godkänner regeringen har sjunkit från 21 till 17 procent. På mindre än fyra månader. Vad hade väljarna föreställt sig? Hur stjärnögd kan man bli? Väntade sig väljarna ett femtiotal paradigmskiften över en kaffepaus?

Jag blir illa berörd och rentav förorättad av PK-istiska idéer. Så småningom har jag kommit fram till att detta är denna ideologis syfte, nämligen att skapa mentalt obehag för medelklassare.

Även jag har varit medlem i Folkpartiet eller om det då möjligen hette Liberalerna. Det var i alla fall just innan jag bytte parti och blev vänsterpartikommunist (vilket till stor del berodde på att jag svärmade för stora traktorer, grävskopor och andra kraftfordon som folkpartifjollorna såg ned på).

Utan att det noterades av en enda jordbo landade ett spaningstefat från Mars i kvällningen utanför Kungshamn strax invid Smögen. Två spaningsforskare klev ut, Darwin och Linné hette de, och öppnade sina förseglade instruktioner.

När man som jag redovisar en uppfattning om dagen och för det mesta skrytsamt tror sig ha rätt är det inte bara klädsamt utan närapå obligatoriskt att skamset – svans mellan benen och blick under lugg – öppet erkänna grova missbedömningar, särskilt när felsluten, som i det aktuella fallet, är resultatet inte av råa tankefel utan av fördomar eller, vilket ofta är samma sak, önsketänkande.

Många av de människor vars omdöme jag sätter allra högst har fel i en fundamental fråga, nämligen vilken som är den härskande klassen i Sverige. Jag tror att en korrekt uppfattning på denna punkt är nödvändig för förståelsen av vad som händer i nationen. Jag har en käpphäst som jag visserligen exercerat tidigare på denna manege men ändå inte tvekar att åter låta visa sina konster till den nytta det eventuellt kan ha.

Kulturen, alltså den påhittade värld av intryck och upplevelser som människor väver omkring sig för att få perspektiv på sina egna liv, står mycket närmare det konkreta jordelivet än vi normalt inser. Till exempel fick jag nyligen tillfälle att fördjupa mig i Sagan om Ringen och insåg att detta minsann inte var någon allegori över människolivet utan en så nära fotografisk avbildning som man kan komma.

Om några veckor har nuvarande regering suttit vid makten i ett halvår. Har den ännu åstadkommit något?

De flesta utlåtanden om framtiden blir fel, det måste även jag som gammal framtidsforskare vidhålla. Men en spaning som jag gjorde för ett halvsekel sedan verkar med sengångaraktigt och halvblind tröghet vara på väg att förverkligas fast betydligt långsammare än jag trodde. Det är att det välmående, homogena och fredliga välfärdslandet Sverige gradvis skulle förvandlas till en dualekonomi, alltså ett sådant samhällsbygge som vid det laget var legio i u-länderna där en del av befolkningen levde som på sophögar medan andra hade lön, motorfordon, Levisjeans och drack Coca-Cola.

I alla tider, alla kulturer, har människan oroat sig för saker, ibland med rätta, som till exempel när det gäller skeppsbrott, men också för visserligen elakartade men likafullt påhittade fantasifoster såsom vättar, troll, skogsrår, människoätande drakar och annat oknytt. Troligen har människan genom tiderna satsat större resurser på att bekämpa problem som inte finns än att ta itu med dem som det varit någon mening att försöka hantera. Jag skulle gissa att kampen mot häxeriet inklusive gudstjänster och teologisk forskning genom århundradena krävt betydligt större ansträngningar än vad som behövts för att utveckla bra antibiotika.

Om man funderar på saker som man trodde att man hade tänkt igenom och begripit är risken att man bara blir mer förvirrad. Det hände mig helt nyligen när jag googlade på de två begreppen ”koranbränning” och ”yttrandefrihet” för att få ett hum om hur svenska folket värderar konflikten mellan företeelserna.

Nu ska jag verkligen ge mig ut på djupt vatten ty varför länder går i krig och varför fred ofta råder är saker som jag varken tänkt på eller studerat särskilt ingående. Det enda jag tror mig ha förstått är att man ska förbereda sig för krig om man vill ha fred – ”si vis pacem para bellum” – samt att erfarenheten påstås lära att demokratiska länder aldrig försöker erövra varandra.

Den ene säger att om man släpper in vinstmotivet i exempelvis skolan så blir det som om räven sluppit lös i hönshuset: efter ett himla kacklande blir det tyst och blodigt och äggen har inte ens lärt sig multiplikationstabellen (om du tål lite blandade metaforer). Den andre säger att tvärtom kommer vinstmotivet att göra rent hus allt slags slöseri, till exempel med utbildningsytor, så att det blir mer pengar över till att belöna särskilt skickliga lärare (samt att ge skolägarna vinstutdelning, men har dom inte tagit stora ekonomiska risker, va?).

Almodóvars film Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott kunde ha gett titeln till en film om svenska partiledare om inte även manliga svenska partiledarna rimligen befinner sig vid samma gräns. Den enskilt mest störande arbetsplatsfaktorn för en svensk partiledare måste vara partiets mest framträdande ledamöter, det vill säga alla de där så kallade partikamraterna som helt oförtjänt halkat in på en partilista och därefter, på grund av att partiledaren sagt något bra i teve under valfinalen, till sina kollegors förvåning och avundsjuka, sladdat in på riksdagsplats.

Jag minns ett litet hus på landet som jag besökte i unga år. Överallt på väggarna i denna oansenliga byggnad satt broderade bonader med sedelärande visdomsord och kärvt uppfordrande tänkespråk, till exempel:

Sedan igår har jag fått åtminstone två av varandra oberoende bakläxor på mitt misslyckade försök att förklara varför (långfristiga) obligationer tappar värde när räntan stiger och vice versa. OK, trägen vinner. Jag spänner bågen igen ehuru väl medveten om att när man, i varje fall jag, ska vara pedagogisk inom det nationalekonomiska är risken att man fördjupar den förvirring man redan åstadkommit. Eller att det kommer en annan ekonom med ännu underligare teorier och får tyst på hela resonemanget.

I fredags kraschade USA:s sextonde största bank, Silicon Valley Bank (SVB). Det var den näst största bankkraschen i landets historia och den första sedan 2008. Den gången hade banksystemet förberett ett sammanbrott genom att mala in värdelösa fordringar på utfattiga människor i finansiella instrument som sedan såldes som äkta vara fram till dess det gick upp för ägarna att de finansiella instrumenten inte gick att sälja och jättekrisen var ett faktum.

USA:s konstitution antogs för 234 åt sedan och har sedan dess ändrats 27 gånger (eller kanske 18 gånger om man betänker att det första tillägget, Bill of Rights, var ett tiopack. Det betyder ungefär en ändring per femtonde år. Hur många gånger den svenska regeringsformen ändrats sedan den började gälla år 1975 har inte ens Google kunnat svara på vilket troligen beror på att grundlagen ständigt varit under vidareutredning. Trots vad som påstås är det ganska lätt att ändra vår regeringsform.

Sedan demokratins genombrott eller ännu längre tillbaka är vi i västerlandet vana att indela och benämna folks uppfattningar efter politiska ideologier. Till exempel kan en åsikt kallas ”liberal” eller ”konservativ” eller ”socialistisk”. Att stämpla politiska partier enligt denna korg av etablerade ideologier är närmast självklart. Tidningar ger sig själva beteckningar efter samma schema, kanske med någon modifierande abrovinkel, exempelvis att ledarredaktionen anser sig vara ”oberoende liberal”.

Jag brukar tala på Skype med min portugisiskafröken i Rio de Janeiro en eller två timmar i veckan och då blir det ofta filosofiskt ty hon har den läggningen. Till exempel berättar jag om det dummaste som hänt i Sverige sedan sist och så diskuterar vi det.

Putin säger att Ukrainakriget inte står mellan Ryssland och Ukraina utan mellan Ryssland och USA. Jag kan förstå det synsättet och det befäster mig i mina förhoppningar att USA ska vinna. Trots alla onödiga krig och andra övertramp, i varje fall under de senaste årtiondena, är USA ett anständigt land vilket knappast, enligt min mening, kan sägas om Ryssland. Jag skulle med glad förväntan flytta till Florida men endast med fasa till Republiken Mordvinien.

I den svenska jantelagskulturen finns en i många stycken sympatisk drift som samtidigt kanske främjar samhällets effektivitet. Det är den kulturellt nedärvda ambitionen att se till att principen ”lagom” ska gälla i alla medmänskliga sammanhang. Ingen ska få avvika uppåt exempelvis genom att bli stötande rik. Det rättar kollektivet till genom beskattning. Ingen ska heller få avvika nedåt genom att bli utslagen och fattig. Det korrigeras med bidrag. Båda janteinstinkterna uppträder för övrigt ofta i perverterad form, den förra som en samhällsskadlig ambition att skapa överdriven jämlikhet, den senare som en villighet att dela ut hur många oförtjänta bidrag som helst till folk som specialiserar sig att vara olika sorters ”lidande offer”.

Jag har aldrig varit med om att göra något paradigmskifte i svensk offentlig sektor men från nittiotalet och några årtionden framåt var jag rätt upptagen med att göra eller åtminstone att försöka göra systemskiften. Jag tror att orden betecknar samma sak, alltså en organisationsförändring som inte bara har det gamla vanliga syftet, det vill säga större anslag, utan dessutom omfattar någon sorts vision om att verksamheten ska bli bättre.

Det svenska politikerväldets första frön såddes vid demokratins genombrott (ty det var först då som en ny klass av professionella representanter för medborgarna med uppgift att styra sina uppdragsgivare dök upp på historiens världsscen). Men inget föds färdigt. Det tog några årtionden för dessa nya härskare att finna sin form. 1974 var det äntligen dags för svensk del. Då firade politikerväldet sin kröningsfest i och med antagandet av Sveriges nya regeringsform. (Historienördar vet att stora politiska skiften och avgörande maktförändringar brukar sammanfalla med att nyordningen förkroppsligas i nya grundlagar.)

Igår skrev jag som ärrad krigskorrespondent om vår tids avgörande politiska match, nämligen det nyligen inledda kriget mellan paradigmskiftarna och deras fiender inom politikerväldet och det välfärdsindustriella komplexet. Det kriget kommer nog att avgöras av ett ännu inte utbrutet inbördeskrig bland paradigmskiftarna som främst står mellan sverigedemokraterna och liberalerna. Tills vidare får vi nöja oss med att iaktta och försöka bedöma händelserna längs huvudfronten.

I Sverige (och troligtvis även i det övriga demokratiska västerlandet) har partier inga seriösa program när de går till val och eventuellt till och med vinner dem. Med seriösa program menar jag genomarbetade handlingsplaner som kan börja verkställas så snart taburetterna är intagna. I stället möter partierna väljarna med paroller, motton, fraser och lösa idéer som säkert låter bra men inte kan förverkligas direkt utan måste utredas, förvandlas till konkreta förslag, skickas på remiss, kalfatras av ledarskribenter och andra tyckare (som jag till exempel) och sedan eventuellt klubbas av riksdagen.