Liksom så många andra har jag på senare tid apropå herr Paludans koranbränningar fått för mig att allmänheten skulle bli glad att få veta vad jag tycker om yttrandefrihet. När jag nu tittar på mina krönikor i denna fråga blir jag förvirrad och undrar vad jag menar.

Så här har jag vid flera tillfällen sammanfattat min grundinställning:

Förr i tiden, innan kärnfulla och träffande uttryck kallades ”oneliners”, hette de ”bonmots”. När jag tog studenten fick jag en bok med samlade bonmots av en släkting som tyckte att jag behövde lite bildning. Ett av mina favoritbonmots i samlingen kommer från den engelske artonhundratalsförfattaren Samuel Butler och lyder: ”Vi tänker som vi gör, huvudsakligen för att andra människor tänker så”.

Det finns något slags föreställning att nya politisk makthavare har en period om hundra dagar att förverkliga sina program eller åtminstone ge sin rörelse sådan skjuts att resten av mandatperioden är hyggligt utstakad. Varför det skulle handla om just hundra dagar är oklart men det känns rimligt att tro att en ny regim måste utstå en rejäl dragkamp med ödet i form av tidigare makthavare som inte gillar de nya politiska makthavarnas idéer. Men hur gestaltar sig en sådan dragkamp och vad behöver de nya makthavarna göra för att vinna kampen mot de gamla?

Igår gjorde jag en upptäckt som tycktes mig av arkimediska proportioner – du minns han som kom på en princip och sedan rusade genom Atens gator och vrålade att han ”funnit det”? – medan det vid närmare eftertanke bara handlade om en rätt banal sak. Och ändå kanske inte…

På det hela taget ogillar jag överraskningar. Om jag upptäckt att gravitationen fungerar på östra halvklotet så vill jag helst att den ska verkar felfritt enligt samma principer på det västra. Jag kan förstås inte begära att sociologiska förhållanden ska uppträda med samma exakthet som naturvetenskapliga men jag blir på dåligt humör om de inte stämmer alls.

När den utomeuropeiska migrationen till Europa startade för ett halvsekel sedan hade Sverige en historisk nackdel att kämpa emot. Vi visste nästan inget om andra kulturer än vår egen. Vad utomeuropeiska kulturer stod för hade vi ingen aning om. Vi hade inte ens, som flera ledande europeiska länder, haft några kolonier där vi på plats hade kunnat inhämta erfarenheter och lärdomar om främmande kulturer.

Propaganda har funnits i alla tider och troligen påverkat alla som velat bli påverkade men knappt några andra. Goebbels tidning Der Angriff lästes bara av övertygande nazister. Folk kunde i allmänhet skilja skrot från korn enligt evangelisternas princip att man ska känna trädet av dess frukter. Men sedan några år antas allmänheten inte längre på egen hand kunna identifiera desinformation och därför måste seriösa media ta sitt ansvar och särskilt upplysa publiken om när det är hot och hat i faggorna (vilket det förstås nästan alltid är i sociala medier).

Idag hamnade jag i ett samtal med ett antal personer som oberoende av varandra uttryckte sin oro över sakernas tillstånd i Sverige, särskilt vad gäller brottsligheten och kriminalpolitiken.

Tolstoys första mening i romanen Anna Karenina är antagligen världens mest berömda öppningsfras: ”Alla lyckliga familjer är likadana, men varje olycklig familj är olycklig på sitt särskilda sätt”. Om detta är sant eller inte kan jag inte bedöma eftersom min livsforskning inte koncentrerats på hur folk har det hemmavid, men Tolstoys observation låter insiktsfull. Själv har jag mer ägnat mig åt en annan grundläggande fråga, nämligen hur samhällena valt att hantera sitt under min livstid tilltagande välstånd. Om jag skulle formulera något à la Leo Tolstoy skulle det nog bli att ”alla fattiga samhällen arrangerar människornas liv på liknande sätt, men varje mer välmående samhälle är välmående efter sin speciella fason”.

För något tiotal år sedan reste frugan och jag på veckändresa till den vackra portugisiska staden Porto vid Douroflodens Atlantmynning. Syftet med staden Porto verkar vara att man ska dricka portvin vilket många också gör och liksom jag så kanske ådrar sig ett plågsamt anfall av portvinstå, även kallat gikt eller podager vilket närapå är en skamlig sjukdom.

Under mitt liv som ekonom eller historiker eller bara vanlig människa har jag lärt mig en viktig läxa: vad betydelsefullt och nydanande du än tror att du har kommit på så finns det alltid någon annan som nått samma slutsats tidigare, ibland tusentals år tidigare. Ibland kommer insikten om de tidigare upptäckarnas triumfer snabbare än du någonsin kunnat ana. Det kan till och med inträffa att den som ligger före i spåret är du själv. En sådan déjà vue-upplevelse har jag fått sedan igår.

Jan Myrdal (bilden) dog för snart tre år sedan. Det är synd. Jag hade gärna pratat med honom de intellektuella i Sverige, en grupp som han ansåg sig tillhöra men likafullt kunde ägna sig åt att kritiskt analysera. Med intellektuella menar jag folk som professionellt sysslar med ord.

Sedan friskolekoncernen Internationella Engelska Skolan nyligen blivit påkommen med vinstuttag på några hundratals miljoner kronor varom statstelevisionen illvilligt rapporterat ser det sämre ut för friskolornas framtidsutsikter än på länge. Det är dags att friskolorna, vilket jag tjatat om i många år, slutar oja sig över sina politiska fiender och i stället själva styr upp sin situation.

I bedömningen av socialsekreterare må jag vara jävig. Det började för fyrtio år sedan när jag och förra frun skulle adoptera ett barn. Först skulle ansökande föräldrar gå på kurs hos socialförvaltningen. Efter ett tag tröttnade jag och frågade trotsigt varför vi skulle lyssna på dessa självklarheter. Den föreläsande socionomen tystnade. En isglans tändes i hennes ögon:

Minerva var vishetens gudinna. Hon hade en metod att inhämta kunskap och visdomar. Hon skickade ut sin tama uggla för att komma tillbaka till matte med ett helikopterperspektiv på tillståndet i världen. Filosofen Hegel, som var lika vis som Minerva, förbättrade historien en aning. Om man ska begripa vad man ser och på så vis kunna iaktta historiens mönster och förstå dess lärdomar, tänkte Hegel, så kan man inte skicka ut sina ugglor för tidigt för då har det som man vill begripa inte hunnit utvecklats så långt att det antagit begriplig gestalt. Därför, skrev Hegel i ett av världens mest berömda citat, lyfter Minervas uggla först i skymningen.

Den svenska energipolitiken har blivit en soppa som rätt få människor begriper sig på. Den så kallade branschen består en väldig röra av organisationer. De kan vara elproducenter, de kan vara distributörer, en del är privata företag, andra myndigheter, andra åter statliga bolag som verkar uppföra sig som myndigheter. Den som betraktar denna kartell- och oligopolliknande organisatoriska sörja och betänker att miljöpartister styrde det hela så länge socialdemokraterna behövde miljöpartiet som stödparti blir närmast imponerad över att röran inte är ännu större. Men inget är så dåligt att det inte kan bli lite sämre. (Kanske kan jag själv stöka till det genom att framföra idéer som jag, liksom så många andra, inte helt begripit.)

Under konung Herodes (m) tid utgick ett påbud att förhöjd elnätsavgift skulle uttas av allt folket, i synnerhet av dem som i utlovats nedsatt reduktionsplikt och amorteringsfrihet för bolån. Detta väckte sådant buller i nationen att Herodes själv, (m), fann för gott att be Riksdagen tillsätta en garanterat opartisk Kommission bestående av samtidens skarpaste hjärnor i syfte att utreda saken.

Jag har åtskilliga gånger, senaste igår, argumenterat att det finns en koppling mellan politikermakt och PK-ism av innebörd att PK-ideologin består av idéer som allihop kräver politiska ingrepp för att förverkligas och därför oundvikligen leder till att politikerväldena – i de länder där de existerar och har börjat upptäcka sina krafter – flyttar fram positionerna. PK-ismen är alltså politikerväldenas ideologi på samma vis som socialismen för hundra år sedan var arbetarklassens världsåskådning och liberalismen borgerlighetens mest avancerade idériktning.

Det är inte mycket man begriper, åtminstone inte jag. En del tror man sig ha förstått, till exempel att buss 67 passerar Östra Station, men noga taget har man inte fattat ens en så enkel sak även om man lärt sig den utantill så att man prickar rätt buss om man ämnar sig just till Östra Station.

Följande text skrev jag för ett år sedan men av något för mig obegripligt skäl har den inte fått det omvälvande genomslag i debatten om skolan som jag hade förväntat mig. Därför publicerar jag den igen. Nu måtte det väl ta skruv!

Ofta ser saker inte ut som man tror. Till exempel är det just de PK-istiska personer som mest hyllar idéerna i FN:s allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna – det internationella aktstycke som just efter andra världskriget la grunden för den västerländska välfärdsstatens uppgång – som samtidigt är mest kritiska till friskolor. Åtminstone är det min fördom. En välfärdsstat enligt FN-deklarationen är en vänsteridé (anser dessa människor) medan friskolor, särskilt friskolor som delar ut vinst till aktieägarna är en högeridé (anser de vidare). Men friskolan etableras som koncept i FN-deklarationens artikel 26:3: ”Rätten att välja den undervisning, som skall ges åt barnen, tillkommer i främsta rummet deras föräldrar”. Friskolor är enligt deklarationen en fråga om mänskliga rättigheter.

Om man bortser från att Sverige under några decennier emottagit ett stort antal invandrare som delvis bryter mönstret är det nog rätt att säga att vårt land sedan århundrade varit mycket homogent. Det är en homogenitet som i många stycken påminner om den man kan upptäcka även på annat håll, till exempel i en del afrikanska länder, det vill säga att alla ser ungefär likadana ut. Sålunda har snart sagt alla svenskfödda barn varit blonda och blåögda. Själv behöver jag bara tänka på en traditionell skolavslutning med lintottar som sjunger ”Den blomstertid nu kommer” för att tvingas lyfta en näsduk till ögonvrån för att inte övermannas av homogenitetens tjusning.

För snart fyrahundra år sedan skrev den engelske filosofen Thomas Hobbes en av tidernas viktigaste böcker vars huvudbudskap Sverige ägnat åtminstone det senaste halvseklet till att försöka borttränga. Hobbes sa något som känns intuitivt övertygande, nämligen samhället mår bäst om folk inte slåss och bråkar med varandra. Metoden att få lugn på medborgarna är att göra dem darrande skräckslagna inför en överlägset skoningslös, våldsam, grym och rå våldsapparat som, i Hobbes fall, hette Leviathan och hade oinskränkt våldsmonopol. Hobbes logik var att Leviathan, det vill säga polisen, skulle göra processen kort med den som vågade bryta mot lagarna och skada sin nästa och hans intressen. Så kunde fred och välstånd värnas.

Demokratin, som vi med tanke på alternativa statsskick är begripligt stolta över, har två komponenter. Den ena komponenten är de allmänna valen där väljarna utser sina ombud och styrespersoner. Den andra komponenten är en uppsättning fri- och rättigheter som medborgarna har reserverat åt sig själva och ombuden därför, sedan de väl blivit valda till styrespersoner, inte får invadera. Dessa frizoner är fredade från ingrepp från de valda ombuden. Dit hör exempelvis yttrandefriheten, äganderätten, näringsfriheten, religionsfriheten och så vidare.

Många obegripliga tänkare – jag tänker särskilt på den av många hyllade filosofen Wittgenstein (bilden) och hans om möjligt ännu dunklare kollega Kant som även han skulle kvala in i detta omsusade sällskap av dårfinkar – hämtar sin berömmelse just ur sin gåtfullhet. Ställda inför något helt obegripligt, till exempel Wittgensteins bok Tractatus Logico-Philosophicus, blir den vanliga människan nämligen befriad från tvånget att formulera sig med sammanhängande logik.

Min erfarenhet är att saker ofta är mycket enklare än man tror. Om du tycker att detta låter skrytigt så kan du genast sluta läsa ty det blir värre. Det har nämligen hänt mig flera gånger att jag satt mig in i något som anses komplicerat och upptäckt att det är självklart. Ta den kristna berättelsen om Gud till exempel. Man behöver bara läsa boken.

Någon gång ska vi väl kunna förhålla oss mer avspänt till rasismen och försöka förstå den (utan att nödvändigtvis förlåta den)? Den finns ju trots allt och bör därför kunna beröras med vår hjärna enligt det diktum som tillskrivits ett oändligt antal gamla romare, nämligen att inget mänskligt må vara en duglig människa främmande. I så fall har jag ett antal teser och funderingar.

Häromdagen träffade jag en vän som sa att han funderat mycket på om det finns någon distinkt svenskhet. Jag sa att det är fascistvarning på den frågan, så vad menade han egentligen? Han menade, visade det sig, att det måste finnas någon begriplig förklaring till att Sverige, till skillnad från andra länder i Västeuropa, villigt och välkomnande tagit emot så stora grupper av flyktingar och andra slags migranter från utomeuropeiska länder. Kan man inte fundera över det utan att det hissas fascistvarning? frågade han. Sedan tänkte han en liten stund och sa: Vafasiken, låt dem rya och kalla mig dassråtta, jag bryr mig inte längre så mycket om de där anklagelserna.

World Economics Forums årsmöte i Davos framstår alltmer som en lite mer påkostad och prestigeladdad Almedalsvecka (och därmed inget ont sagt om Visbyarrangemanget). För bara några dagar sedan höll den 99-årige Henry Kissinger ett kort anförande på länk för de församlade världspotentaterna i de schweiziska alperna.