Det är viktigt att hålla tungan rätt i mun. Sverige har problem som nu erkänns allt öppnare. Jag orkar inte räkna upp dem igen. Frågan är vems fel det är.

Två svar, och varianter av dessa, presenterar sig i den svenska debatten. Det ena svaret är att allt är politikerväldets och PK-ismens fel. Det andra är att invandrarna eller invandringen är huvudproblemet. Annorlunda – och någon skulle kunna säga tendentiöst – formulerat är frågan om Sveriges problem beror på makthavarna eller på deras klienter.

Tänk dig att du som vuxen betraktar ett nyfött gossebarn. Det går inte att tänka tanken att barnet skulle spöa upp dig om det kom till slagsmål. Men vänta tjugo år. Då är det andra bullar. Du har blivit betydligt äldre och barnet har nått sin fulla muskelkraft. Du skulle nog dra dig för att mucka gräl med ungen.

Här vill jag dra en djärv parallell till välfärdsstatens klienter.

Välfärdsstaten började byggas under förra århundradets första hälft. Ibland säger man att inspirationen kom från järnkanslern Bismarcks Tyskland

Genusvetenskap finns åtminstone i bemärkelsen att det existerar en stor statsfinansierad apparat som bedriver genusforskning. Vid Göteborgs universitet finns ett nationellt sekretariat som ska övervaka den forskning som bedrivs av genusvetenskapliga institutioner vid minst femton svenska universitet.

Som nettoskattebetalare är jag emellertid inte i första hand intresserad av att det faktiskt finns ett av mig finansierat organisationssystem som gör av med mina pengar. Jag vill veta om de gör någon nytta för pengarna. På den punkten har jag avsevärda dubier.

På denna blogg presenterades nyligen en rapport om invandring och brottslighet som baseras på statistiskt material som Stiftelsen Det Goda Samhället beställt från Brottsförebyggande rådet. Här är rapporten.

En sak som många misstänkt blev bekräftad i rapporten, nämligen att invandrarnas barn, särskilt de som har två utlandsfödda föräldrar, är mer brottsbenägna än invandrarna själva. Nedan understryks detta genom statistik som inte redovisades i rapporten (men lätt kan räknas fram ur de tabeller som publicerats och som var och en kan använda; här har tabell 9 och följande använts).

En moderatpolitiker i Östhammars kommun med säte i socialnämnden och dess arbetsutskott påstås ha skrivit på Facebook att ”islam är en elak sekt”. Detta har lokalt orsakat stor indignation och vrede. Upsala Nya Tidning publicerade flera upprörda artiklar. Arton socialsekreterare skrev till socialnämnden med begäran att moderatpolitikern skulle entledigas.

Huruvida uttalandet om att islam är en elak sekt verkligen gjorts tycks oklart. Men det spelar ingen roll, för i sin skriftliga reaktion på bråket tar nämnden avstånd från uttalandet vilket betyder att nämnden anser det vara genuint. Men trots detta bestämmer nämnden att lämna saken utan åtgärd.

Moderatledaren Ulf Kristersson höll ett tal om integrationen på Järvaveckan. Talet är värt att uppmärksammas eftersom det lämnar det vanliga PK-pladdret hästlängder efter sig. Den stora frågan är om Kristersson pekar ut ett alternativ som kan fungera eller om det bara är en ny sorts, fast lite modernare, pladder.

Jag är benägen att tro det senare men jag vet att jag är en cyniker som misstror allt och alla och att jag kan ha fel (fastän jag inte brukar ha det).

Häromdagen skrev jag en text som den stora skillnaden mellan de medborgerliga fri- och rättigheterna enligt den franska rättighetsförklaringen från 1789 och FNs motsvarande allmänna förklaring från 1948. Den franska förklaringen gick ut på att den demokratiskt valda överheten inte fick inkräkta på medborgerliga frizoner som äganderätt och yttrandefrihet. FNs förklaring la på en helt annan typ av medborgerliga rättigheter, nämligen rätten att i vissa fall bli försörjd eller underhållen på skattebetalarnas bekostnad.

Det förekommer ej sällan att organisationer som erhåller offentliga bidrag blir påkomna med något olämpligt såsom exempelvis att mana till jihadism eller bjuda in antisemitiska föredragshållare till sina konferenser. Förra kulturministern tillsatte därför en statlig offentlig utredning som skulle tänka ut metoder att komma till rätta med sådana olägenheter. Utredningen har nyligen överlämnats till nuvarande kulturminister.

Jag tänkte att det vore intressant att ta del av vad utredningen hade kommit på så jag laddade ned betänkandet SOU 2019:35 Demokrativillkor för bidrag till civilsamhället och greps genast av en stor trötthet.

I en del avseenden är jag lik Sokrates. Han sa att det enda han visste var att han inte visste något säkert. Det är samma med mig (även om jag skulle vara våghalsig nog att satsa ganska stora summor på vissa framtidsförutsägelser, till exempel att solen kommer att gå upp i morgon också).

Men det finns också avgörande skillnader mellan mig och Sokrates. Oraklet i Delfi höll honom för världens visaste man för att han visste att han inte visste något. Men om oraklet uppmärksammade mig skulle det nog bara rycka på axlarna och konstatera att jag har rätt i min förmodan att jag inte vet något.