Med fascister menar vi normalt någon sorts våldsrörelse som växer ur det civila samhället utan direkt kontakt med den kanske demokratiskt tillsatta statliga våldsapparaten. Både Hitler och Mussolini byggde ursprungligen sina rörelser vid sidan av staten men lyckades så småningom infiltrera och överta det etablerade statliga systemet och därmed påtvinga demokratin sina egna odemokratiska idéer, i det tyska fallet exempelvis extrem och målmedveten antisemitism.

Många oroar sig idag för att något motsvarande skulle vara nära att inträffa i Sverige. När Nordiska motståndsrörelse visar sina flaggor med tyrrunor anar dessa bedömare återuppståndna hitleristiska stormtrupper.

För fem år sedan blev jag konservativ. Tidigare hade jag varit någon sorts liberal vilket kan betyda nästan vad som helst som överensstämmer med grunduppfattningen att det är synd om människor och att tillståndet på något vis är mitt fel och att jag därför har en skyldighet att ställa sakerna till rätta.

Redan här stöter jag på ideologiska definitionsproblem. Den sortens liberalism är ju inte alls den ursprungliga, om den nu var den ursprungliga, manchesterliberalismen som lärde att alla får klara sig bäst fan de kan och om de inte gör det så kan de ruttna i en rännsten så att de lär sig att sköta sig till nästa gång.

Kan man bli annat än imponerad när man studerar den tidiga socialdemokratins historia? Ur folkdjupet reste sig en helt ny politisk rörelse trots kraftigt och beslutsamt motstånd från ett motvilligt etablissemang. Självlärda och intelligenta människor från arbetarklassen upptändes av idén att de själva, av egen kraft, skulle kunna organisera sig och göra samhället bättre och rättvisare. Det märkvärdiga är att det bara tog den unga socialdemokratin några årtionden att faktiskt bli den dominerande kraften i ett nytt Sverige.

Ett innovativt kommunalt fastighetsbolag med ett stort bestånd av hyreslägenheter i utanförskapsområden har prisbelönts för ett lyckat initiativ i syfte att komma till rätta med för fastighetsbolaget besvärande bus, förstörelse, stök och bränder i husen med omnejd. Fastighetsbolaget hade helt enkelt anställt några hundra av busets mammor som ordningsvakter. Vips började tonårskillarna sköta sig. Man skojar inte med morsan.

Ibland undrar jag om inte rätt många människor önskar att de egentligen vore träd. Träd är trygga. De sticker ned sina rötter i marken och suger sin näring utan uppenbar ansträngning. De bygger upp sina fibrer med godis i form av koldioxid som de hämtar från luften för att hjälpsamma människor har kört bil och flugit jetplan och av andra skäl bränt fossiler. Träd behöver inte oroa sig för något annat än den osannolika risken att stormen Gudrun kommer och tar dem. För det mesta blir de flera hundra år. Träd behöver inte vara rädda.

Människor kan inte förstå känslor de inte ens i någon liten mån hyser hos sig själva. Omvänt känner vi inte igen känslor hos andra som vi inte upplevt i vårt eget bröst. Det är nog till och med så illa att vi tror att alla känner likadant som vi själva. Åtminstone är det så för mig. Jag har svårt att föreställa mig att någon på allvar inte skulle tycka som jag. Jodå, folk kan vara förvirrade och ogenomtänkta, men det beror bara på att jag inte talat tillräckligt mycket förstånd med dem.

Problemet är att förstå den förment socialistiska 68-rörelsen. En massa medelklassungdomar gick på universitet och högskolor och lät sig förföras av Karl Marx läror. Full disclosure: Jag var en av dem.

En del samhällsvetare – är vi inte alla samhällsvetare? – låter sig luras av att 68-orna hävdade sig värna om arbetarklassens intressen. Många av dem lurade sig själva att det låg till på det viset. I själva verket värnade 68-orna bara om sina egna intressen. (Har du någonsin stött på en stark social grupp som inte gjort på det viset? Ja, de finns enstaka undantag, till exempel västerländska medelklassare som under nittonhundratalet av idealistiska skäl stödde den sovjetiska kommunismen. De kallades därför för nyttiga idioter av den klarsynte Vladimir Lenin.)

Dagens Nyheter är ett av de media som brukar brösta upp sig och säga högtravande saker om hur viktigt det är för demokratin att landet har tidningar och etermedia som seriöst, noggrant och omdömesgillt värnar om sann och korrekt rapportering. Underförstått ingår Dagens Nyheter själv i den kretsen av för demokratin omistliga journalistiska organ.

Nu ska vi se hur det ligger till med den saken.