Märta Stenevi (bilden) från miljöpartiet är ny bostadsminister. Hon tycker att vi ska bygga för barn och inte för bilar: ”När vi bygger för barn i stället för bilar så blir det bra för alla”. Det får mig att tänka på när jag och förra frun skulle adoptera ett barn. Så här gick det till.För några decennier sedan beslöt min första fru och jag oss för att försöka adoptera ett barn eftersom vi inte kunde få något eget. I praktiken betydde detta att importera ett barn.

För att få importera ett barn måste man ha importlicens. Sådan licens beviljas av kommunens sociala myndigheter efter en noggrann prövning av ansökande föräldrar.

Jag har märkt att jag på senare tid, sedan ett par år kanske, förstår mindre och mindre av den allmänna diskussionen i samhället. Det kan förstås bero på tilltagande senilitet men jag är förmäten nog att tro jag förkroppsligar ett allmänt tillstånd. Vi förstår allt mindre eller också kanske vi börjar koncentrera oss på saker som inte går att begripa.

Fanns det någon socialpolitik före välfärdsstaten? Jag tror det. Det fanns en socialpolitik som administrerades av det civila samhället, alltså människor i allmänhet. Till exempel kunde unga flickor från fattiga förhållanden anställas att tjäna piga hos mer välbeställda familjer, inte bara för att slava hos snikna husmödrar utan också för att lära sig att sköta ett hem, en nog så viktig kunskap om pigan hittade en man att gifta sig med. Pig- och drängsysslorna innebar inte bara försörjning utan också, för dem som kunde ta till sig förmånen, utbildning.

I grunden för samtidens politiska stridigheter ligger människosynen, alltså frågan om vad människan duger till. Uppfattningarna fördelar sig längs en skala vars ändpunkter är markerade ”Nästan allt” och ”Nästan inget”. Det hela förkroppsligas i vår tid i den viktigaste av alla politiska frågor som är förhållandet till välfärdsstaten. De som menar att människan på egen hand nästan inte klarar någonting vill ha en stor välfärdsstat som överallt kan gripa in för att ställa svaga människors liv till rätta. De som tror att människor på det hela taget reder sig själva om de får (eller tvingas) sköta sin egna angelägenheter ser med oro på välfärdssystemets utbredning.

Ett års erfarenheter av coronapandemin har lärt oss att saker och ting kan ändra sig snabbt. EU skulle samordna den europeiska vaccinförsörjningen men sommaren 2020 såg coronat ut att dra sig tillbaka och därför hade EU ingen brådska i förhandlingarna med läkemedelsbolagen utan ägnade sig åt att pruta vilket gjorde att relationerna med vaccinproducenterna surnade. Gradvis förändrades hela bilden. Coronats andra våg gjorde folk desperata att få fram vaccin och det blev slagsmål mellan länderna om doserna.

Israels ledare Netanyahu blev internationell vinnare – per nu – för att Pfizer öst vaccin över landet vilket påstås åtminstone delvis bero på att Netanyahu visat statsmannakonst som i det här fallet betydde att använda all sin diplomatiska talang samt mobiltelefonen för att kontakta och tjata på Pfizers verkställande direktör.

Karl XII:s vansinniga politiska projekt – det stora nordiska kriget – utarmade Sverige. När kungen dog år 1718 saknade Sverige både styrsel och trovärdig ledning. ”Epokens moraliska legitimitet var slut”, skrev jag i en historiebok 1986. Under de följande 54 åren, fram till Gustav III:s revolution år 1772, handlade svensk politik om att administrera ständigt återkommande kriser. Det påminner om den moderna svenska historien sedan något årtionde eller mer.

Jag har alltid haft en dov motvilja mot sagan om Kejsarens nya kläder även om jag i grunden, liksom alla andra, ansett sagan genial. Det jag inte gillat är tanken att en hel stadsbefolkning, som ser sin kejsare vandra naken på gatorna, av rädsla för sina jobb och sin heder, i stället för att flina nedlåtande mot kejsaren, tvärtom fjäskigt hylla honom för hans flotta klädstil, att en sådan stadsbefolkning plötsligt, bara för att ett oskyldigt barn hävdar att kejsaren de facto är naken, ska byta åsikt i en klackvändning och utan vidare erkänna barnets uppfattning som sin egen. Hundratusentals köpenhamnare mot en sexåring och sexåringens uppfattning får hux flux gälla som sanning, hur sannolikt är det? (Jag erkänner att vår tid, som är tokigare än H. C. Andersens, konstruerat något liknande när vi hyllar Miljögretas ambitioner att forma världens miljöpolitik.)

När jag exercerar mina käpphästar – till exempel att PK-ismens enda syfte är att försörja PK-ister – får jag ibland höra tvivel från eftertänksamma människor. De säger att jodå, visst ligger det snöda materiella egenintresset hos systemets administratörer bakom mycket av politikerväldets expansion, men det är väl inte bara det? Det finns väl även, i varje fall i botten, någon god vilja att göra bra saker? Det existerar trots allt socialsekreterare som vill hjälpa människor till ett bättre liv.

En aforism som följt mig genom livet kommer från Ordspråksboken 29:18 och lyder ”Där profetia icke finnes, där bliver folket tygellöst”. I King James engelska bibel är motsvarigheten ”Where there is no vision, the people perish”.

Det där kan säkert tolkas på hundratals olika sätt och vad författaren kung Salomo (bilden) egentligen menade vet vi förstås inte men vi kan ju gissa. En profetia är en utsägelse om framtiden. En vision är en bild av framtiden. Vad Salomo avsåg var troligen kunskap om framtiden eller snarare, eftersom kunskap om framtiden inte finns, att folk hade en känsla av vad framtiden bar i sitt sköte.

Det var inte mer än högst tio eller kanske bara sju år sedan jag på allvar började fundera över PK-ismen. Dessförinnan såg jag den inte. Jag såg bara en massa stolliga idéer utan uppenbart inre sammanhang som jag trodde skulle försvinna av sig själva när folk skrattat färdigt åt barnsligheterna.

En tossig idé som i och för sig varit med några år är att västerlandets välstånd skulle bestå av resurser som stulits från u-länder. Den teorin slog igenom på 1970-talet och förklarade att kolonialismen var en konspiration under ledning av drottning Victoria av Storbritannien som gick ut på att med våld och list och för sin egen bekvämlighet stjäla andras egendom.

Då och då lyssnar jag på anglosaxiska opinionsbildare på YouTube – förbannat vare dess namn men kanalen gör fin nytta – för att se om de kommit på något som jag inte har kommit på. Några av mina favoriter detta halvår är Douglas Murray, Victor Davis Hanson, Brett Weinstein och Jordan B. Peterson. Nyss lyssnade jag på det här samtalet på nästan två timmar – fast jag snabbspolade en del longörer – mellan Murray och Peterson.

Den tredje augusti 1492 avseglade den italienskfödde Cristovoro Colombo med sina tre fartyg Santa Maria, Niña och Pinta på uppdrag av Spaniens kungahus västerut för att hitta sjövägen till Indiens, Japans och andra asiatiska områdens rikedomar. Åtta månader senare återvände han en båt fattigare till Spanien och hyllades kungligt för upptäckterna av ön Hispaniola – numera Haiti och Dominikanska Republiken –  och Kuba. Santa Maria hade gått på grund på en sandstrand i Hispaniola och virket använts för att bygga en spansk befästning som bemannades av en del av fartygets besättning. Dessa tvingades alltså stanna kvar i det okända landet.