Sverige ska införa coronapass. Coronapasset är något slags dokument – kanske på papper, kanske något elektroniskt som ligger i telefonen – som utdelas efter vaccination. Passet är avsett att bevisa att bäraren inte smittar och därför efter passkontroll kan släppas in överallt där det finns coronarestriktioner, till exempel restauranger, flygplan och biografer. ”Målsättningen är att infrastrukturen för utfärdande av digitala vaccinationsintyg ska vara tillgänglig från och med den 1 juni 2021”, skriver socialminister Lena Hallengren.

Är ett coronapass en bra eller en dålig grej? Jag har frågat en i min kropp inneboende amatörepidemiolog (AE) om råd.

Om ett och ett halvt år ska det bli val i Sverige. Då ska de röstberättigade förtroendevälja landets styrespersoner för den kommande fyraårsperioden. Ordet förtroendevald definieras så här av Wikipedia:

Förtroendevald kallas den som genom val erhållit ett uppdrag och förutsätts sköta uppdraget i enlighet med sin övertygelse, till skillnad från dem som får ett uppdrag genom att anställas och förutsätts sköta det mer eller mindre utan hänsyn till sina egna åsikter.

När hållbarheten brister finns det ofta flera sätt att hantera de problem för mänskligheten som otillräcklig hållbarhet representerar. En hotad hållbarhet som jag särskilt tänker på är den som har drabbat jeansen.

Att mångfalden numera med väldig kraft trängt in i den svenska arbetsmarknaden är inte, som väluppfostrade tyckare hävdar, en anomali som bör motarbetas utan i stället ett nytt normaltillstånd som vanliga medborgare gör bäst i att anpassa sig till. När det finns folk som är villiga att jobba för mindre än en hundralapp i timmen spelar det ingen roll vad det står i kollektivavtalen.

Eftersom jag så sällan blir imponerad av vad folk säger men just nu har blivit det så skulle jag vilja tvinga dig, som troligen är lika trött som jag på allmänt pladder, att sätta av en timme av ditt liv i sällskap med den danske forskaren Bjørn Lomborg som inom ramen för sitt projekt Copenhagen Consensus Center jobbar med att rangordna olika världsproblem efter hur mycket nytta man får för pengarna när man försöker lösa dem.

Mest handlar det om klimatpolitik. Lomborg är motsatsen till Greta Thunberg. Han är vetenskaplig snarare än emotionell, han försöker övertyga med argument snarare än med utskällningar. Han föraktas snarare än avgudas av klimatalarmisterna.

Den italienske luftvägskirurgen Paolo Macchiarini utvecklade en metod för att transplantera in konstgjorda luftstrupar i patienter. Han fick mycket internationell uppmärksamhet för sina djärva planer och betraktades allmänt som ett nobelprisämne. Han hade charm och framåtanda. År 2010 rekryterades han av Karolinska Institutet och genomförde strax den världens första transplanteringen av en konstgjord strupe. Snart avslöjades Macchiarini som en bluff. Hans strupar fungerade inte. Patienterna dog. Transplantationer hade genomförts utan föregående etikprövning. Till råga på allt ljög han i obetydliga frågor som när han påstod att påven skulle viga honom med hans älskarinna trots att han fortfarande var gift med en annan kvinna.

Den här texten innehåller en tanke som möjligen inte är helt banal. Tanken kan förstås vara felaktig men då är den i alla fall sprungen ur ett gott uppsåt, nämligen en önskan att förstå en dagsaktuell grej som verkar underlig.

Det hör till saken att jag framfört tanken tidigare men eftersom den inte avsatt några tydliga spår i samhällsdebatten är det lika bra att jag tar den en gång till. Att repetera viktiga budskap är för övrigt ingen skam. Se till exempel på företaget Coca-Cola. Betänk hur mycket detta internationella bolag årligen satsar på att i världens befolkning inskärpa sitt firmanamn. Syftet är att alla människor ska ha lärt sig dessa fyra stavelser utantill så att de inte av misstag köper någon annan läskedryck när de går till ICA-butiken. Hur många gånger måste då inte jag framhålla mitt budskap, som är långt mer komplext, för att det verkligen ska ta skruv?

Det är inte utan att man kan längta tillbaka till gamla tiders socialdemokrati som kämpade för arbetarklassen och kände ett ansvar för Sverige, ett ansvar som bland annat innebar att partiet höll kommunisterna kort både, förstås, för att kommunisterna konkurrerade om rösterna och för att många av dem beundrade Sovjetunionen och ville göra revolution även i Sverige.

Jag känner inte Dagens Nyheters skribent Bengt Ohlsson annat än från tidningssidorna och då som en hederlig och habil penna. Nu har han skrivit en artikel i kulturbilagan där han förklarar varför han valde att inte engagera sig som skribent i den åtminstone för tillfället avdomnade tidningen Bulletin. Ohlsson framställer historien på ett självutlämnande sätt och sig själv som en obeslutsam Hamlet: Att skriva eller inte skriva? (Han valde till slut att inte skriva. ”Jag fegade ur”, är hans egna ord.)