Min tolkning av historiens allmänna utvecklingsprincip är att det tid som oftast uppstår något nytt som till allas häpnad på sikt visar sig vara bra för människorna fastän de inte från början fattat det. 1700-talets begynnande industrikapitalism kan vara ett exempel. Det etablerade samhället gjorde motstånd mot nydaningar som systemet krävde, exempelvis upphävandet av skråväsendet och slaveriet. Men materiens krav är hårdare än det mänskliga tänkandet så snart kommer det flexibla och nytänkande filosofer och förklarar varför det nya är mycket bättre än det gamla. Så skapas modernare ideologier och tänkesätt.

För ett tag sedan skrev jag om ett av demokratins mysterier, nämligen att de fattigare 50 + procenten, som definitionsmässigt befinner sig i majoritet, inte utnyttjar sitt demokratiska övertag för att skinna de rikare 50 – procenten. Tendenser har väl förekommit men aldrig med någon verklig beslutsamhet och övertygelse. Hur kan sådan återhållsamhet förklaras?

Cementhistorien i Slite, där Mark- och miljööverdomstolen har förbjudit fortsatt kalkbrytning av miljöskäl, väcker inte bara ondsint hån i mitt sinne utan även en tilltagande oro för vad som kan hända om världens länder tar IPCC och Parisavtalet på allvar och verkligen försöker genomdriva statliga initiativ för att rekonstruera världens samlade produktionsapparat med tillhörande livsstil.

Det har hänt mycket i Sverige på ett halvsekel och jag har ibland gett mig in i skeendet för att, som jag trott, försöka hjälpa till att ställa till rätta, ibland för att bara betrakta och försöka förstå vad som pågår.

Om man tar allt som skett i Sverige – jag begränsar mig till Sverige för annars så blir det så komplicerat – och lägger i en stor kastrull och kokar tills utvecklingstendenserna framträtt och reducerats till sin mest grundläggande essens så noterar man tydligt att det handlar om obändig centralisering.

Plötsligt slår mig en banal fråga som jag – och många andra, men nu handlar det inte om att förringa min egen skuld – borde ha ställt mig för länge sedan. Det har att göra med Sveriges relativt nyskapade sociala problem exemplifierade av sådant som gängkriminalitet, utsatthet, bidragsberoende och bråk i skolan. Den banala frågan är hur dessa obehagliga företeelser har kunnat uppstå. Eller mer tillspetsat: vem är skyldig, vems är felet, vem borde ha någon sorts straff eller i varje fall reprimand för tillståndet?

IPCC har just kommit med sin sjätte Assessment Report (AR6) om klimatförändringar. Den förra bedömningsrapporten kom för sju år sedan. Jag har studerat AR6 i några timmar – vilket inte är mycket med tanke på att jag knappt vet något om ämnet och att skriften har 3 949 sidor – för att se om jag kunde dra några åtminstone för mig själv nyttiga slutsatser. Jag kanske kunde det.

Läkaren Hans Rosling gjorde sig världsberömd på att med pedagogiska illustrationer visa att världens tillstånd inte alls var så eländigt som experter och media ofta påstår. Han menade till exempel att överbefolkningen inte är någon fara och att världsmedborgarnas hälsa stadigt förbättras. Han sa att hans liv var en ”kamp mot den förödande globala okunskapen”.

När den här bloggen startades för ungefär sju år sedan blev jag kontaktad av en kvinna med diffusa litterära ambitioner. Hon var 24 år och invandrare. Hon hade tillbringat någon studietid på Stockholms universitet. Hon ville skriva debattartiklar men om det inte fanns utrymme för debattartiklar kunde hon skriva något annat för hon var en mycket vass och mångsidig skribent förklarade hon utan att hymla.

Det är tur att man av och till träffar förnuftigt folk så man kan stämma av sina egna funderingar. I bästa fall kan man få funderingarna underkända så att man slipper tänka vidare på dem och därmed sparar lite tid.