Är alla kulturer lika bra? Enligt nyvänstern är man ”kulturrasist” om man anser att vissa kulturer är sämre än andra. Kulturer är föränderliga och för att få en kultur att förändras i en viss riktning krävs kritik. Det är denna kritik som nyvänstern hindrar genom sin föreställning om ”kulturrasism”. Det finns därför fog att beskriva denna vänster som regressiv, eftersom den paradoxalt främjar förtryck i toleransens och antirasismens namn.

Det finns stunder då den bättre kultur står mot en sämre, civilisation mot barbari. I Jules Vernes roman Jorden runt på 80 dagar från 1873 skildras ett sådant möte. Handlingen är förmodligen bekant för de flesta. Hjälten, Phileas Fogg, är en engelsk gentleman och medlem av Framstegsklubben. Han slår vad med de andra klubbmedlemmarna om att kunna resa runt jorden på 80 dagar, något som var otänkbart på den tiden. Med sig tar han sin ny nytillträdde franske betjänt Jean Passepartout.

I en svensk, förkortad version av romanen, utgiven i serien Barnbiblioteket Saga 1935 beskrivs Fogg så här:

”Fileas Fogg såg ut att vara en fyrtio års man, hade fina och ädla anletsdrag, var reslig till växten och axelbred. Han hade ljust hår och ljusa polisonger, hög panna utan rynkor, blek hy och vita tänder. Kort sagt: en fulländad engelsk gentleman.”

Boken är fint illustrerad av Edvard Forsström (1854-1934), förmodligen mest känd som politisk skämttecknare. Han publicerade sina teckningar i bland annat tidningarna Söndags-Nisse och Puck.

Hösten 2015 arrangerade regeringen ett pr-jippo, ”Sverige tillsammans”, i syfte att göra svenskarna mer välvilligt inställda till massinvandringen. På jippot gjorde historikern Ingrid Lomfors ett uttalande som fick mycket kritik. ”Det finns ingen inhemsk svensk kultur”, påstod hon.

I samma nationalmasochistiska anda fortsätter nu Twitter-kontot Sweden.se. Kontot finansieras av utrikesdepartementet och Svenska Institutet och beskrivs på hemsidan som en officiell källa för information om Sverige. I en tweet påstod kontot nyligen att de svenska köttbullarna egentligen kommer från Turkiet. Karl XII ska ha tagit hit receptet efter sin vistelse där i början av 1700-talet.

Men det är fake news – köttbullar fanns här tidigare och kallades då frikadeller. Men twittraren är full av det självförtroende man kan få av att stå på etablissemangets sida. ”Låt oss hålla oss till fakta”, står det under det falska påståendet om köttbullarnas turkiska ursprung.

Men även om påståendet hade varit sant, så är det intressant att titta på som ett uttryck för en nationalmasochistisk tendens. Man vill nedvärdera den svenska kulturen och framhäva andra kulturer. Det finns en iver hos etablissemanget att hoppa på alla möjligheter att påvisa att något typiskt svenskt ”egentligen” inte är så svenskt. Det finns en slags skadeglädje i detta. Och det märkliga är att man vill skada sig själv.

Denna månad, maj 2018, fyller John Constantine 65 år. Han föddes den 10 maj 1953 i Liverpool och hans stackars mor dog i barnsäng samma dag. Trots sin ålder är det ytterst sannolikt att Constantine skulle gå i pension med tanke på hur populär seriefiguren fortfarande är. Serien fyller trettio år i år – det första numret kom ut i januari 1988. Men figuren hade då redan gjort sitt första framträdande, tre år tidigare i juni 1984 i Alan Moores serietidning Swamp Thing.

När vi idag hör ordet ”helig krigare” tänker nog många av oss på en självmordsbombare. Ordet har fått en starkt negativ klang och nästan kommit att bli synonymt med ”jihadist”. Det är fullt förståeligt, då det i vår tid framför allt är jihadister krigar i sin tros namn. Men i fiktionens värld finns det alltså en mer sympatisk figur som skulle kunna benämnas helig krigare. Han är visserligen inte from, och långt ifrån en helig man, men han står på änglarnas sida i sitt krig mot demonerna. Och han är snarast motsatsen till en asketisk jihadist där han sitter och nattsuddar med en flaska whisky, rufsigt hår och löst knuten slips. Det är John Constantine men han skulle, självironisk som han är, aldrig beskriva sig själv som ”helig krigare”.

I den ursprungliga serietidningen, Hellblazer, som alltså kom ut 1988, är John Constantine en blond engelsman med arbetarbakgrund från Liverpool med röd slips och beige trenchcoat. Men i filmen Constantine från 2005 spelas han av den mörkhårige Keanu Reeves, känd från Matrix-filmerna. Här har han också svart kostym och svart slips. Han är dock lika cynisk och fräck i båda versionerna, och röker lika ohejdat. Cigaretten är Constantine och Constantine är cigaretten. Följaktligen är han också döende i lungcancer.

I ett nytt avsnitt av podden ”Försöka förstå” pratar jag med författaren och debattören Jan Sjunnesson. Han fyllde nyligen 60 år och med anledning av detta gav han ut sin självbiografi Ett förhastat liv. Han föddes i ett idylliskt villakvarter i Uppsala 1958, blev en del av kulturvänstern på 70-talet, och gick sedan vidare till den sverigevänliga rörelsen på 2010-talet.

Det är en berättelse om Sjunnesson, men också en berättelse om Sverige. Han skriver:

”Jag har struntat i min begåvning och slösat bort den. Som det Sverige som idag lider av att ha tagit tryggheten för given och bara öst ut sina resurser utan att tänka på framtiden. Ett rikt land 1970, då jag var 12 år, men sedan föll vi.”

”Liknelsen med mitt eget liv och Sveriges kan drivas längre. Precis som Sverige levt över sina tillgångar har jag ingen pensionsförsäkring, ingen ägd bostad längre (jag levde på att köpa och sälja bostadsrätter i 20 år som så många andra) och har förlitat mig på offentliga bidragssystem för att överleva, det vill säga a-kassa, alltför många gånger.”

I ett nytt avsnitt av podden ”Tankar från framtiden” (inspelat 15 maj 2018) pratar jag med Jan-Olof Sandgren som är skribent här på Det Goda Samhället.

Jan-Olof Sandgren är yogalärare, boende i Angered utanför Göteborg. Från början utbildad biolog, med en brokig yrkeskarriär som vaktmästare, biståndsarbetare, illustratör, barnboksförfattare mm. Har legat i politisk träda sedan 80-talet, men har nyligen kastat sig in i debatten om det sekulära samhället och försvar av västerländsk kultur.

Svenska kyrkans ärkebiskopen Antje Jackelén har, fast hon inte låtsas om det, blivit muslim. Hon fick en gång frågan om Muhammed var en falsk profet. Det självklara svaret för en kristen hade varit ja, men det hade kunnat uppfattas som ”islamofobiskt”, eller åtminstone oartigt. Så hon gav ett politikersvar, som trots att det var inlindat, ändå måste tolkas som att Muhammed att var en äkta profet, vilket ju innebär att ärkebiskopen gått över till islam. För tror man att Muhammed var en äkta profet så är man muslim.

Får inte eller vägrar. Två ord som betyder väldigt olika saker. Den 9 maj publicerade Aftonbladet en ganska typisk ”invandraren som offer-artikel” med rubriken ”Hoda, 21, får inte jobba – på grund av sin slöja”.

Hoda Najjar har arbetat extra som väktare på Securitas i två år. Men hon kan inte längre vara kvar eftersom bolaget har infört en ny klädpolicy. Den islamiska sjalen som Hoda har på sig är inte ok.

”Det är tragiskt att man väljer att se vad en individ har på huvudet och inte vad den har i huvudet”, säger Hoda.

Det låter förnuftigt. Men det är inte helt sant. För kläder säger något om en människa. Kläder säger något om din identitet, vem du vill vara och vilken grupp du känner att du tillhör. Särskilt ett religiöst plagg som den islamiska sjalen. Den kan visst säga något om vad man ”har i huvudet” – till exempel att man förmodligen är en troende muslim.

Gammelmedia väljer att vinkla artikeln till Hodas fördel och ställer inga frågor. Hennes uttalande om att ett religiöst plagg inte skulle säga något om vad hon har i huvudet blir inte ifrågasatt. På alternativmediasajten Nyheter Idag har dock storyn fått en annan vinkel. Rubriken är ”Hoda vägrar jobba – vill inte följa Securitas klädkod” (10/5).

I denna podd pratar jag med Ronie Berggren på Amerikanska nyhetsanalyser. Han är liksom jag ett gammalt Fantomen-fan. Vi pratar om ett nummer av serietidningen som kom ut i april i år där Fantomen slår ner polska nationalister med en Prideflagga. Visserligen är det inte första gången som serietidningen visar tecken på vänstervridning, men vi tar detta tillfälle i akt att uttrycka vår kritik.

Omslaget mötte stark kritik, men Mikael Sol, redaktör för Fantomen i Sverige, försvarade tilltaget: ”Jag förstår så klart att omslaget är kontroversiellt, men ibland måste man stå rakryggad i sitt val”.

Han har dock fel. Pride är inte ett dugg kontroversiellt. Det är helt och hållet mainstream. Hela etablissemanget går i prideparaden. Inte heller är det kontroversiellt att utmåla europeiska nationalister som ondskefulla. Man får applåder.

Känner du till någon moské i något islamiskt land som endast kallar till bön på fredagar? Nej, alla moskéer, förutom de shiitiska, kallar till bön fem gånger om dagen. Shiiterna har liksom sunniterna fem böner, men de slår ihop två av dem, så de har tre bönetillfällen.

Varför är detta intressant? Jo, för att en sunnitisk moské i Växjö har beviljats tillstånd att kalla till bön med högtalare en gång i veckan – på fredagar. Vad jag vill säga är att detta endast är början – målet är självklart fem böneutrop per dag, sju dagar i veckan. Inte bara för denna moské i Växjö utan för alla sunnitiska moskéer i Sverige. Det måste man ha klart för sig när man debatterar frågan.

Islamiseringen är inte något som händer över en dag – den är en stegvis process. Vi kan titta tillbaka för se hur den gått till hittills. Först hade vi inga moskéer alls, sen fick vi källarmoskéer, vilka följdes av riktiga moskéer. Först hade vi inga böneutrop, nu har vi några. Det är inte svårt att dra slutsatser om framtiden. Det är bara att titta på hur det var, hur det blivit, och få en bild av vart vi är på väg.

Varför har de fem dagliga böneutrop i islamiska länder, men ansöker om bara ett i veckan här? Följer man en annan tolkning, en ”svensk islam”, i Sverige? Nej, det självklara svaret är att religionen föreskriver fem böneutrop. I islamiska länder har man möjlighet att ha fem utrop, därför har man det. Här får man ta det stegvis. Det börjar med lillfingret, slutar med hela handen.

Min podd har fått ett nytt namn och ett nytt utseende! Det blev riktigt snyggt, tycker jag. Bilderna, typsnittet och intro- och outromusiken kommer från de två Blade Runner-filmerna (1982 och 2017). Podden hette först ”Antikalifen”, sedan ”Försöka förstå”, och nu heter den ”Tankar från framtiden”.

I detta avsnitt, inspelat 12 maj 2018, pratar jag om Stanley Kubricks science fiction-mästerverk År 2001 – ett rymdäventyr (2001: A Space Odyssey) som firar femtioårsjubileum i år – den hade premiär i april 1968.

År 2001 – ett rymdäventyr är en poetisk och mystisk upplevelse – vacker och underlig, men också skrämmande. Det är en film som är öppen för många tolkningar, men alla är överens om att evolutionen, livets utveckling, är ett grundläggande tema. Men utvecklingen skildras inte på ett vetenskapligt utan ett fantastiskt sätt: människan har inte blivit den hon här genom många små förändringar utan genom väldiga språng.

Min podd har fått ett nytt namn och ett nytt utseende! Det blev riktigt snyggt, tycker jag. Bilderna, […]

I ett nytt avsnitt av podden ”Försöka förstå” (inspelat 29 april) pratar jag med relationsexperten, coachen och författaren Lennart Matikainen om den andra Terminatorfilmen från 1991: Terminator 2 – Judgement Day. Matikainen har liksom Arnold Schwarzenegger, som ju spelar roboten The Terminator i filmerna, varit kroppsbyggare. Han har faktiskt skakat hand med Schwarzenegger! Dessutom har han haft ett eget program i P4 under vinjetten ”Fråga Lennart” och coachat i TV4:s ”Let’s Dance”. För ungefär två månader sen, den 4 mars, poddade vi om den första Terminatorfilmen från 1984. Lyssna på det avsnittet här

Matikainen försöker tolka Terminatorfilmerna utifrån vår tids problem och frågor. Det är dystopiska filmer som skildrar en framtid där maskiner tagit över världen och mänskligheten håller på att utrotas. Men motståndet lever.

I ett nytt nummer av serietidningen Fantomen (nr 9, 26 april) slåss hjälten i de blåa trikåerna mot polska nationalister. Skurkarna, som är karikatyrer av onda, vita kristna män, försöker stoppa en prideparad i Warszawa. Men Fantomen sätter i stället stopp för dem. På omslaget ser man honom slå ner nationalistledaren med en regnbågsflagga.

Omslaget har fått kritik, men Mikael Sol, redaktör för Fantomen i Sverige, försvarar tilltaget: ”Jag förstår så klart att omslaget är kontroversiellt, men ibland måste man stå rakryggad i sitt val”.

Han har dock fel. Pride är inte ett dugg kontroversiellt. Det är helt och hållet mainstream. Hela etablissemanget går i prideparaden. Inte heller är det kontroversiellt att utmåla europeiska nationalister som ondskefulla.

”Det är lönlöst att försöka resonera med de oresonliga”, säger Fantomen. Detta är en farlig attityd som banar väg för inskränkningar i yttrandefriheten, mobbning och våld. I verkligheten är det snarare vänsteretablissemanget som inte vill resonera, utan stämplar kritiker som ”rasister” och ”islamofober”.

Vi lever i den bästa av världar. Tvivlar du på det har du förmodligen utsatts för påverkansoperationer från Kreml. Lita på den gode Fridolin när han säger att allt är lugnt och låt inte troll och näthatare så splittring med sina fejk news. S:et i SVT står för Sanning.

Ungefär så skulle man kunna sammanfatta etablissemangets budskap idag – politiskt korrekt panglossianism. Filosofen Pangloss framträder för första gången i Voltaires roman Candide från 1759. Pangloss är den unge naive Candides (ordet betyder ”troskyldig”) lärare. Hans budskap är att vi lever i den bästa av världar.

Pangloss är grekiska och betyder ”många ord”. Orden är allt, verkligheten ingenting. Det var inte länge sen som etablissemangsmedierna visade bilder på vuxna men med skägg, men skrev ”flyktingbarn” i rubrikerna. Lita inte på dina sinnen, lita på Pangloss lära!

Romanen Candida Olsson (2014) av signaturen Arvid Klegg är något så ovanligt som en satir skriven från höger. Den handlar om en samtida, svensk och kvinnlig version av Candide vid namn Candida Olsson. Hon tror på etablissemanget och särskilt på sin lärare Bengt Pangloss. Hon lever i den bästa av världar och inget kan rucka på denna övertygelse vad som än händer.

I mitten av april stängdes den tyske historikern Michael Hesemann stängdes av från Facebook i trettio dagar för att han vågade yttra en sanning som inte är politiskt korrekt, nämligen att ”islam inte är en del av landets historia, utan vi är försvaret mot islam”. Så här skrev han:

”Islam har alltid bara spelat en roll det kristna västerlandets 1700-åriga historia: rollen som Damokles svärd som hänger över oss, hotet om barbariet mot vilket vi måste ena oss och slåss. I den bemärkelsen är inte islam en del av Tysklands historia, utan vi är försvaret mot islam.”

Vad vet Facebooks övervakare om historia? Vad vet de om islam? Är bolaget verkligen kvalificerat att avgöra i sådana frågor? Hm… Med stor sannolikhet är det den politiska korrektheten snarare än den historiska korrektheten som vägleder Facebook.

Jag har själv råkat ut för Facebooks partiska policy. Jag blev avstängd i ett dygn efter att jag länkat till en krönika jag skrivit som handlade om invandrares överrepresentation i gruppvåldtäkter den 22 mars.

Varning för islamofobin! Islamofobin växer, skriver den islamistapologetiske akademikern Mattias Gardell i Aftonbladet den 16 april: ”Muslimer – ett lovligt byte”.

Gardell berättar om sitt besök på Muslimska familjedagarna, en konferens som hölls under påsken 30 mars till 1 april. Konferensen arrangeras i samarbete med Sveriges Unga Muslimer (SUM) som nyligen nekades bidrag på grund av kopplingar till islamistisk extremism.

En av talarna på konferensen, dr. Noureddine Khademi, är i hemlandet Tunisien känd som ”Imam Jihad” eftersom han brukar uppmana sina åhörare att resa till Syrien för att utkämpa jihad. Men av detta märks ingenting i Gardells artikel. Han är inte ett dugg orolig för islamistisk extremism och jihadism:

I påskhelgen besökte jag de Muslimska familjedagarna. Med undantag för 1 maj och nationaldagen bestäms alla helger i vårt sekulära land av den kristna kalendern. Då muslimer inte firar påsk men ändå är lediga är det ett bra tillfälle att ses och Familjedagarna lockar tusentals deltagare.

Hur är det egentligen med första maj? Är det en helt och hållet sekulär högtid? I boken Årets fester (1953) av Albert Eskeröd står det:

För femtio år sedan, den 2 april 1968, visades Stanley Kubricks science fiction-mästerverk År 2001 – ett rymdäventyr (2001: A Space Odyssey) för första gången. Filmen bygger på den brittiske författaren Arthur C. Clarkes roman Vaktposten (The Sentinel, 1951).

Clarkes roman med samma namn som filmen, på svenska 2001 – en rymdodyssé (engelska 1968, svenska 1970), skrevs parallellt med att han och Kubrick skrev filmens manus, och kom ut efter att filmen redan haft premiär. Det är stor skillnad mellan Clarkes berättelse och Kubricks framställning. Clarke förklarar handlingen i detalj medan Kubrick använder väldigt lite dialog – musiken och bilderna får tala i stället.

År 2001 – ett rymdäventyr är en poetisk och mystisk upplevelse – vacker och underlig, men också skrämmande. Det är en film som är öppen för många tolkningar, men alla är överens om att evolutionen, livets utveckling, är ett grundläggande tema. Men utvecklingen skildras inte på ett vetenskapligt utan ett fantastiskt sätt: människan har inte blivit den hon här genom många små förändringar utan genom väldiga språng.

I ett nytt avsnitt av podden ”Försöka förstå” (inspelat 26 april) försöker jag och Patrik Engellau förstå begreppet ”politisk korrekthet”. Den 18 april publicerade Engellau artikeln ”Det politiskt korrekta” här på Det Goda Samhället. Engellau ville ta reda på vilken som var den gemensamma nämnaren för alla idéer som kallas politiskt korrekta. Han läste någonstans att begreppet uppfunnits i Sovjetunionen:

”Till slut läste jag någonstans att begreppet uppfunnits i Sovjetunionen. Jag vet inte om det är sant, men det är lätt att föreställa sig. Typ att ledningen för ett stålverk i Sverdlovsk resonerar kring hur många ton stål de ska rapportera att stålverket producerade förra månaden och en diskussion utspinner sig om vilket svar som ska anges, det korrekta eller det politiskt korrekta, till exempel att man i verkligheten producerat femtusen ton, medan det politiskt korrekta svaret var hundratusen ton.”

Det är ungefär samma sak hos oss idag, menar Engellau. Det politiskt korrekta är det som makten gillar att höra, till skillnad från det korrekta, som den ogillar. Och det rör sig alltså inte bara om åsikter, utan även om fakta.

Jag läste nyligen om Voltairs roman Candide, i svensk översättning av Olof Nordberg. Voltaire driver med den tidens naiva och optimistiska filosofi. ”Vi lever i den bästa av världar”, upprepar Candide – namnet betyder ”troskyldig” – samtidigt som han upplever fasor och galenskaper av alla slag.

Vid denna läsning uppmärksammade jag något som jag inte tänkt på förut. En av de fasor som skildras i romanen är det islamiska sexslaveriet. Det har alltid varit känt i Europa, ända sedan medeltiden, att sexslaveriet och haremen är något som utmärker islamvärlden.

I romanen möter vi en gammal kvinna som berättar om hur hon togs till fånga av jihadpirater på Medelhavet:

”Knappt hade vi gjort det förrän sjörövare från Salé i Marocko dök ner på oss och äntrade fartyget.”

Sedan berättas om hur hon och hennes mor förslavades och utnyttjades.

I kapitel tolv förekommer en from och klok imam. Vi kan kalla honom måttfull. Det pågår ett krig mellan ryssar och turkar. Under en belägring drabbas den turkiska armén av svält. De bestämmer sig då för att äta upp sina slavinnor:

Idag den 24 april har det gått 77 år sedan Karin Boye gick bort. Hennes liv blev kort, bara fyrtio år. Under de åren hann hon ge ut fyra diktsamlingar, en femte kom postumt. Hon var liksom Nils Ferlin en av 1900-talets populäraste poeter. Boye kom inte från Uppsala utan från Göteborg, men hon var upsaliensare, det vill säga hon låg i Uppsala, och hon var en upsaliensisk poet.

Mycket har skrivits i Uppsala, och mycket har skrivits om Uppsala. Vad är uppsalapoesi? Det är enkelt: uppsalapoesi är poesi om Uppsala även om den skrivits någon annanstans. Som Boye anmärker i ett brev av den 13 maj 1922: ”I den här sta’n vimlar det av lyriker som maskar i en gammal ost …” I början av 1800-talet var Stagnelius student i Uppsala, men man letar förgäves efter upsaliensiska bilder i hans diktning. Han var en poet i Uppsala, men ingen uppsalapoet. I Boyes fall råder intet tvivel om hennes ställning som uppsalapoet: hon skrev både i och om Uppsala.

I dikten ”Till Carolina Rediviva” hyllar Boye universitetsbibliotekets visa, lätt ironiska leende: ”å Carolina min vän, bakom björkens frostiga ris” och i ”Tillägnan” upplever diktjaget en kuslig och hård vinterstämning som frammanar bilder från Uppsalas hedniska förflutna: ”Här på de ödsliga Uppsalaslätterna har vi ofta vankat i vinternätterna.”

I Sverige är normen att man tar en utsträckt hand. Att inte göra det är ohyfsat. Du behöver inte gå runt och hälsa på alla du möter, men du ska ta en utsträckt hand. Det ville inte Fardous El-Sakka göra.

I augusti 2016 började Fardous som lärarvikarie på Kunskapsskolan i Helsingborg. När de manliga kollegorna sträckte fram handen för att hälsa, struntade hon i dem. Då fick hon gå. Utmärkt! Man kan inte ha en lärare som inte tar kollegors och elevers utsträckta händer. Men hon insisterade. Vi har ju mångkultur i det här landet! Alla kulturer är ju jämlika!

Hon krävde dessutom 120 000 kronor skadestånd. Hon hade blivit diskriminerad. Den 11 april avgjordes fallet i Arbetsdomstolen. Det blev ett nederlag för Fardous. Det är bra att det svenska samhället markerar mot sådana krav. Men… År 1975 infördes mångkulturen i Sverige. Så här står det i propositionen som antogs av riksdagen:

”Invandrar- och minoritetspolitiken bör präglas av en strävan att skapa jämlikhet mellan invandrare och svenskar. Invandrarna och minoriteterna bör ges möjlighet att välja i vilken mån de vill gå upp i en svensk kulturell identitet eller bibehålla och utveckla den ursprungliga identiteten.”

Få har väl undgått att det råder #metoo-kris i Svenska Akademien. Som en kommentar till krisen släppte författaren Johannes Nilsson en novell på sin podd ”Bibliotek” med titeln ”Omröstningen”. Det är en nyckelnovell där alla karaktärer fått nya namn, men det är inte så svårt att gissa sig till vem som döljer sig bakom pseudonymen ”Kladden” eller ”Milton”, Akademiens patriark. Denne patriark går ett bittert öde till mötes, men segrar ändå. Hur det går till ska jag inte avslöja här, lyssna i stället på Nilssons roliga novell.

I ett nytt avsnitt av podden ”Försöka förstå” (inspelat 18/4) pratar jag med Johannes Nilssons om hans novell och om krisen i Svenska Akademien. I medierna har den delvis tolkats som en könskamp mellan Sara Danius och patriarken Horace Engdahl, vilket gjort Engdahl till en hjälte, en idol, bland ironiska högerradikala troll och mememakare. I nätets mörka skrymslen har det spridits hyllningsmemer till Engdahl. Förr kallades memen (bilder med text) skämtbilder och publicerades i tidningar som Söndags-Nisse och Strix.

Skämtbilden ovan från år 1900 anknyter också till könskrigstemat – ständige sekreteraren Carl David af Wirsén, tecknad som en riddare i full rustning, svingar en klubba mot Ellen Key. Hans lans ser ut som stålpenna, medan Ellen Key försöker försvara sig med en gåsfjäder.

”Det är inte lätt att vara arab i dessa dagar”, suckade den libanesiske författaren Samir Kassir i boken Den arabiska olyckan, som kom ut på franska 2004 och svenska 2006. Och det har inte blivit lättare sedan dess. Kassir mördades av en bilbomb utanför sitt hem i Beirut den 2 juni 2005. Ett öde som ofta drabbar arabiska intellektuella.

Att arabvärlden befinner sig i kris är alla överens om, även arabnationalister och islamister. Man är dock inte överens om krisens orsaker och hur man ska komma ur den. Islamisterna tror att krisen beror på att muslimerna har övergett islams lagar och förnedrat sig genom att anamma västerländska seder. Krisen kan överkommas genom att upprätta en sant islamisk stat.

Det är förstås trams, och det kommer islamisterna förr eller senare att begripa. Hos Samir Kassir kan jag läsa om ”hur djupt illusoriskt det är att tro att politisk islam kan erbjuda en möjlighet att ta sig ur den arabiska olyckan, för den är just en av dess grundstenar”.

För två år sedan fick den syriske poeten Adonis ta emot Stig Dagerman-priset. Han fick det för ”ett författarskap där lidelsen för den arabiska poesin bortom religion och politiska strömningar blottlägger diktkonstens frigörande väsen”, som motiveringen lyder. Adonis är säkert en stor arabisk poet, jag vet inte eftersom jag inte läser arabiska tillräckligt bra. Det jag har läst i svensk översättning har inte tilltalat mig. Men jag beundrar Adonis som tänkare och debattör.

Redaktörens kommentar till denna text: Att denna rapport från MSB över huvud taget kommit till beror i alla fall till viss del på den insamling som detgodasamhallet.com gjorde våren 2017. MSB hade först bestämt att inte göra studien, men när detgodasamhallet.com började samla in pengar för att själv finansiera studien ändrade sig myndigheten. Donationerna för detta ändamål ligger kvar i avvaktan på andra angelägna aktiviteter. / Patrik Engellau

Våren 2017 släppte Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) förstudien ”Muslimska Brödraskapet i Sverige”, skriven av terrorforskaren Magnus Norell tillsammans med socialantropologen Aje Carlbom och Pierre Durrani, tidigare medlem i Brödraskapet.

I förstudien kunde man läsa att olika organisationer, med olika grad av koppling till Brödraskapet håller på att bygga upp ett parallellsamhälle i Sverige och infiltrerar politiska partier.

Förstudien fick kritik för att inte vara tillräckligt ”vetenskaplig”. Sannolikt var en del av denna kritik politiskt motiverad. På grund av den stundtals hätska kritiken annonserade MSB att man inte avsåg att följa upp förstudien med en ordentlig rapport.

Kristdemokraterna balanserar på fyraprocentsspärren. Det är ett parti som är svårt att placera. Det skickar blandade signaler. Häromdagen, den 11 april, skickade Jessica Schedvin en signal på Twitter. Om man är sverigedemokrat ska man inte få jobba som lärare, menade hon: ”Det går inte att vara sverigedemokrat och lärare”.

Jessica är ingen stolle i Kristdemokraternas periferi. Hon är politisk tjänsteman på KD-riks. Nu har visserligen Kristdemokraternas officiella konto kontrasignalerat Jessica på Twitter, så hennes åsikt är inte sanktionerad. Signalerandet och kontrasignalerandet på Twitter säger onekligen något om partiets identitetskris.

Det är märkligt att Jessica väljer att ge sig på just SD:are, som ändå står KD ganska nära. Både partierna är till exempel demokratiska och säger sig bry sig om det kristna kulturarvet. Jessica bekymrar sig inte över att kommunister jobbar som lärare. Eller islamister. Eller lärare som inte kan svenska.

I ett nytt avsnitt av podden Försöka förstå (inspelat 10/4) pratar jag med Det Goda Samhällets chefredaktör Patrik Engellau om mångkulturen och massinvandringen. Hur blev Sverige mångkulturellt? I artikeln ”Ett mycket speciellt projekt”, som publicerades på Det Goda Samhälle den 7 april jämför Engellau det svenska, statliga mångkulturprojektet med det sovjetiska rymdprogrammet. Båda konstruerades ovanifrån, utan förankring hos medborgarna.

Mångkulturprojektet lanserades sedan en enhällig riksdag antagit regeringens proposition 1975:26 ”om riktlinjer för invandrar- och minoritetspolitiken m. m.”.

”Propositionen”, skriver Engellau, ”är generalplanen för hur detta ska gå till. Projektet andas entusiasm. Välfärdsapparaten förbereder sig engagerat och beslutsamt för den kommande tillströmningen. Inte konstigt förresten, det välfärdsindustriella komplexet insåg redan då att det här skulle bli julafton för dess olika avdelningar. En läsare tycker sig stå som inför ett par förväntansfulla föräldrar som planerar tillökningen. Där har vi skötbordet, där ska spjälsängen stå, ska vi inte måla rummet ljusblått?”

En anmärkningsvärd sak i propositionen är att staten tar på sig uppgiften att påverka ”den egna befolkningen” till att acceptera den nya ordningen. Detta fram kommer i ett stycke om det så kallade ”samverkansmålet” om relationerna mellan invandrar- och minoritetsgrupperna och majoritetsbefolkningen.

På årsdagen efter islamistattacken i Stockholm den 7 april hölls en minnesgudstjänst i Adolf Fredriks kyrka. Ingen moské höll – mig veterligen – någon minnesstund. Men en imam uppträdde i kyrkan. Mahmoud Khalfi, direktör vid Stockholms moské på Södermalm läste ett stycke ur Koranen.

Statsminister Stefan Löfven och stora delar av regeringen deltog i gudstjänsten som leddes av kyrkoherde Annika Millde. Ärkebiskop Antje Jackelén var också där.

Det är inte första gången imamen uppträdde i samma sammanhang som ärkebiskopen. Strax efter att den franske prästen Jacques Hamel slaktats av jihadister i juli 2016 publicerade Dagens Nyheter en varning undertecknad av flera religiösa ledare. En varning för jihadister? Nej, en varning för de som varnar för jihadister. Ärkebiskopen Jackelén var en av undertecknarna. En annan var Mahmoud Khalfi.

Stockholms moské där Khalfi är direktör drivs av Islamiska förbundet i Stockholm, medlemsorganisation i det Islamiska förbundet i Sverige, vilken tillhör The Federation of Islamic Organisations in Europe, som skapades 1989 av Muslimska Brödraskapet.

I ett nytt avsnitt av podden ”Försöka förstå” (inspelat 7/4) pratar jag, Eddie (Mohamed Omar), med Jonas W. E. Andersson. Vi sitter på Södermalm i Stockholm och dricker te. Andersson är grafisk designer. Han utbildade sig vid skolan Saint Martins i London. Vid hemkomsten till Sverige började han arbeta som lektor vid Konstfack i Stockholm. Han fick då uppleva hur den politiska korrektheten genomsyrade utbildningen.

I vår podd berättar han hur staten försöker styra kulturen i Sverige i riktning mot allt mer radikalfeminism, postkolonialism och idéer om vit skuld. I en krönika i tidningen Samtiden den 3 januari 2018 skriver Andersson om hur viktigt det är att våga stå för sin övertygelse och för fakta och sanning och inte bara anpassa sig efter det politiskt korrekta konsensus.

Igår den 7 april, på årsdagen efter islamistattacken i Stockholm förra året, körde en skåpbil in i en folksamling i Münster i nordvästra Tyskland. Tre människor dödades. På Facebook och Twitter spekulerade man om det kan ha varit ännu en islamistisk attack. Jag hakade inte på.

Kort tid efter attacken framkom det nämligen i medierna att gärningsmannen skjutit sig själv. En jihadist skjuter inte sig själv. Så jag visste, att om denna uppgift stämde, så var det ingen jihadistattack, utan förmodligen en psykopat utan ideologiska motiv. Jag skrev detta på Facebook.

Senare under kvällen visade det sig att jag hade haft rätt. Det var ingen jihadist. Tyska medier uppgav att gärningsmannen var en psykiskt sjuk man som nyligen försökt begå självmord.

Man måste förstå att självmord är förbjudet i islam. En jihadattack är en religiös handling, det yttersta offret. Man ger sitt liv för Gud. Då kan man ju inte samtidigt begå en stor synd.

Självmordsbombarna anser inte att de begår självmord. De kallar sina attacker för amaliyat al-istishhadiya som betyder ”martyroperationer”. De menar att de inte dödar sig själva, utan att de dör under en jihadattack mot fienden. Denna distinktion kan vara svår att förstå. Även islamiska teologer debatterar detta.

Är alla som åker tunnelbana i Stockholm svenskar? Det hävdade Åsa Romson, före detta språkrör för Miljöpartiet, under en debatt i riksdagen 2012:

”Att säga att man inte kan vara svensk för att man har en annan kultur än det vi skulle kalla den historiskt svenska i Sverige provocerar mig ganska mycket. När jag går omkring i Stockholm till vardags och möter de invånare som bor och lever här tycker jag nämligen att alla som åker på tunnelbanan är svenskar. Sedan är vi olika, och det är jag väldigt glad för. Vi har olika kulturell bakgrund, vi har olika kön och vi har olika preferenser. Vi är dock alla svenskar när vi sitter där i tunnelbanan. Man kan vara invandrare och svensk; man kan vara svenskamerikan eller svensksomalier.”

Men turisterna då? De tyska och engelska medborgarna som åker tunnelbana i Stockholm? Är de också svenskar? Måste man inte ens vara svensk medborgare för att räknas som svensk?

Romsons försök att tvångsförsvenska alla som åker tunnelbana i Stockholm fungerar inte. För folk vill vara sig själva. Den som inte känner sig som svensk, den som inte känner sig apostroferad när man talar om svenskarna, blir inte svensk bara för att han eller hon råkar befinna sig i landet.

I ett nytt avsnitt av podden ”Försöka förstå” (inspelat 3 april) pratar jag, Eddie (Mohamed Omar), med Jan-Olof Sandgren. Han skriver här på Det Goda Samhället. Sandgren är yogalärare och bor i Angered utanför Göteborg. Han är från början utbildad biolog, med en brokig yrkeskarriär som vaktmästare, biståndsarbetare, illustratör, barnboksförfattare med mera. Sandgren har legat i politisk träda sedan 80-talet, men har nyligen kastat sig in i debatten om det sekulära samhället och försvaret av den västerländsk kulturen.

Både jag och Sandgren har erfarenheter av icke-västerländska religiösa traditioner. Jag har varit muslim, Sandgren har gått i lära på ett kloster i Indien. I podden pratar vi om islam och hinduism och jämför dem med vår västerländska, kristna tradition. Islam är den minst populära religionen i Sverige och resten av västvärlden, medan hinduismen och buddhismen är ganska omtyckta, ofta i västerländska versioner, som inom teosofin, hippierörelsen och new age. Bilden visar Beatles i Indien 1968.

Men vi kommer in också på tillståndet i Sverige där tänkandet hotas av en stundtals hysterisk politisk korrekthet. Det här med att söka ”trygga rum” för att undgå att ifrågasättas, är det inte så man kan se på kalifatet? Kalifatet som en dröm ett stort, globalt ”tryggt rum”.