Jag var en gång på 60-talet med i den marxistiska vänstern. Ja, jag var till och med ideologiskt ledande kamrat som redaktör för en renlärigt marxist-leninistisk tidskrift. Det är inget jag är stolt över. Det förde dock det positiva med sig att jag lärde mig hur människor i dessa antidemokratiska organisationer tänker och agerar, hur deras heliga skrifter ser ut liksom deras agenda. Genom att lära känna fienden blir man en farligare motståndare.

Varje galen marxistisk uppfattning skulle på den tiden ha en egen organisation, egen tidning och tidskrift. Internet fanns inte. Det sades att ”vänstern förökade sig genom delning” vilket var sant. Till sist var organisationerna så små att de kunde hålla ”massmöten” i en telefonkiosk. En företeelse som nu är historia. Jag menar telefonkioskerna. Vänsterideologerna däremot har överlevt och befolkar idag, universitet, media, statsförvaltning och rikspolitiken.

Efter den sista demonstrationen marscherade vänstern i samlad tropp in i anställningar på SVT, SR, SIDA och det socialdemokratiska regeringskansliet. Där dväljs de och deras barn än i denna dag. Jag känner dem.

Den nationellt konservativa rörelsen idag befinner sig inte i samma situation. Den växer hela tiden och vi som var dissidenter för bara något år sedan har nu brett stöd ute i landet bland vanliga svenska medborgare. Det märks inte minst i alla direkta personliga möten och samtal. Oron och kritiken emot makteliten är legio.

För barn är varje bok en magisk sak, storögt tittar pojken på omslaget, för att i nästa ögonblick nästan otåligt ha vänt blad, redan förberedd på att bli överraskad, underhållen och upplyst. Boken talar till vår lust, vår glädje, vår vetgirighet. När Ellen Key skrev sin bok Barnets århundrade var hennes tanke att 1900-talet skulle bli århundradet då barnet hamnade i centrum. Vad innebar det egentligen? För den strängt uppfostrade Ellen Key gällde att ”alla barn skall ha roligt och inte behövde vara rädda”, och att barnen på sätt och vis skulle välja sina föräldrar, genom att de och inte föräldraskapet stod i fokus.

Efter att jag själv fått barn på nytt, lite senare i livet, öppnade sig ett fält av frågor. Idag, ett sekelskifte efter Ellen Keys välmenande ansatser, är den ”auktoritära uppfostringsmetoden” borta. Synen på barnet, och dess plats i familjen och samhället, gick över en allmän liberalisering efter andra världskriget, med en uppluckring av regler och hierarkier, mot att mot slutet av 60-talet hamna i en mer radikal misstro gentemot auktoriteter som sådana och traditioner överhuvudtaget.

En bok som är en klassiker i sammanhanget kom 1969 och heter Handbok i barnindoktrinering, skriven av Frances Vestin. Där framhålls vikten av att ”tala med barnet om viktiga saker från det att det är nyfött” och att ”hjälpa det till elementär politisk insikt”. Målet var att ”bidra till att skapa socialistiskt medvetna barn” och att ge dem ”objektivitet och möjlighet att självklart välja socialismen”. Nu är terminologin färgad av sin tid, men byter man ut explicita ord som socialism mot andra mer samtida ter sig boken inte så föråldrad, tvärtom. Idén om att i barnböcker verka för en ”social problemorientering” är i högsta grad levande, vilket jag efter många kvällar och böcker vid min sons sängkant snart konstaterade.

När politiker och andra beslutsfattare genomför förändringar i utbildningssystemet bör de förstås akta sig för att begå felgrepp. Med det menar jag sådant som uppenbart strider mot vetenskapligt vunna principer inom kognitions- och inlärningspsykologi. För att i någon mån undanröja de värsta felgreppen som skett under senare decennier har jag valt ut fem grundläggande psykologiska och filosofiska principer som borde vara vägledande.

1 De reformer som införs bör vila på säker vetenskaplig grund.

Den så kallade hemspråksreformen utgick från ett magert och provinsiellt underlag. Bakgrunden var att psykologiprofessorn Göte Hansson hade gjort en stor insats för döva barns behov att få använda teckenspråk, vilket gav dem en bättre grund för vidare utveckling av kommunikationsförmågan jämfört med intensiv träning av läppavläsning. Nu ville man i slutet av 70-talet tillämpa samma modell, det vill säga enligt analogin [döv-teckenspråk: invandrarbarn-hemspråk/modersmål] på invandrarbarnens språkutveckling. Dekretet var att innan man börjar med svenska måste barnen behärska sitt modersmål. En annan forskare, Nils Erik Hansegård, skrev och varnade för halvspråkighet som han upptäckt i de fall barnen inte fick rätt att utveckla sitt modersmål innan de läste svenska. Begreppet halvspråkighet fick genomslag trots att Hansegårds studier baserades på en ytterst liten minoritet i Tornedalen.

Flera som läst mina artiklar i Det goda samhället har framfört kritik för att jag som jurist inte hudflänger den svenska rättsordningen. De skriver att vårt land inte är en rättsstat och anför ett och annat skäl för detta. Mina kritiker har en poäng i att jag varit passiv. Efter år med den tekniska juridiken, särskilt kontraktsrätten, njuter jag av den fria skribentens sköna drönarliv. Antagligen har kritikerna också goda argument för att den svenska rättsordningen har ett antal tydliga brister. I denna artikel tänker jag peka på en handfull problem, som landets lagstiftare bort rätta till, innan de tagit munnen full med hyllande ord om Sverige som ett globalt föredöme. Nu tänker jag inte lyfta landets medlemskap i EU, något som i och för sig blivit en motor för åtskilliga egendomliga juridiska regler, som helt eller oftare delvis i dikterats från Bryssel.

Begreppet rättsstat bygger på ett antal bitvis oklara moment. Det övergripande kravet är, som jag ser det, existensen av en lagstiftning som är rimligt tydlig och ger medborgarna skydd för liv och egendom. Alla medborgare ska behandlas lika av lagen. Dessutom en procedur för reglering och lagtillämpning som är förutsägbar, icke godtycklig och medger rätt till överprövning av beslut i högre instans. Allmänt sett uppfyller Sverige dessa krav, anser jag.

Men den svenska staten har ändå några uppenbara problem. Jag menar att lagstiftningsprocessen (i ett land med enkammarriksdag och utan senat), som förr var långsammare och mer noggrann, nu fått en takt som skapar regler som inte är tillräckligt genomtänkta och tydliga. En stegrad kritik från lagrådets höga jurister tyder på en ökad politisering, såsom exempelvis rörande gymnasielagen (för ensamkommande) och barnkonventionens upphöjande till svensk lag. Vidare menar jag att olika organisationers ökade makt över staten – en tilltagande korporativism – medfört lagstiftning som avviker från gängse krav på partneutralitet och saklighet, något som tydligt syns inom hyres-, arbets- och miljörätten.

Frankrike genomgår för närvarande en mindre revolution som går under namnet les gilets jaunes (de gula västarna). Namnet syftar på den obligatoriska gula västen som varje bilförare måste ha i bilen för att ta på sig om han t.ex. får motorstopp på allmän väg.

Les gilets jaunes är en spontan folkrörelse som vänder sig mot sämre levnadsvillkor genom stigande skatter, speciellt på bränsle, avgifter och priser på livsmedel. Rörelsen har ingen politisk eller facklig förankring utan har spridit sig som en löpeld på social media. På rekordkort tid har opinionsundersökningar visat på ett nationellt folkligt stöd om 84 procent för les gilets jaunes.

Demonstrationerna förra lördagen i Paris var uppseendeväckande med 3 000 demonstanter, lika många poliser och skador uppskattade till 3 – 4 miljarder euro. Regeringen Macron är skakad och var snabb med att lägga ett moratorium på planerade bränsleskatter för 2019 samt öppna en dialog med les gilets jaunes. Problemet är bara att gilets jaunes inte är en organisation utan en folkrörelse som saknar formellt ledarskap. Deltagarna samlas genom djungeltrumman på strategiska platser, främst vid rondeller till stadsinfarter där de skapar trafikkaos. Kaos är alltså nyckelordet som stoppar samhällsmaskineriet. Et voila!

Nej, det är det inte många som gör, åtminstone inte i Sverige. Migrationsramverket Global Compact for Safe and Orderly Regular Migration är kortfattat FN:s försök att öka mängden med välfärdsmigranter i Väst från i huvudsak Afrika och Mellanöstern genom att hjälpa dem att ta sig hit.

Det har varit märkligt tyst om Global Compact i Sverige, kanske till delar beroende på att politikernas fokus har legat på att de hittills fruktlösa försöken att få till en ny regering. Dock, redan den 10 december är det dags för ett beslutande FN-möte i Marrakech som följs upp av ett möte i FNs generalförsamling i januari 2019. I sig har regeringen ingen skyldighet att ta upp och debattera ramverket i riksdagen, inte heller att via medierna meddela vad som är på gång innan det är dags för mötet i Marrakech. Men med tanke på omfattningen av Global Compact hade en debatt verkligen varit på sin plats, eftersom ramverket i stort innebär att vi åtar oss att underlätta den globala rörligheten för arbetskraft och även medföljande anhöriga.

Underlaget för beslutet i Marrakech är ett dokument på nästan 17 000 ord och det är en härlig prosa som FN-gänget lyckats prestera. Man blir lätt sjösjuk av all förment godhet. Ett exempel:

We commit to empower migrants and diasporas to catalyse their development contributions, and to harness the benefits of migration as a source of sustainable development, reaffirming that migration is a multidimensional reality of major relevance for the sustainable development of countries of origin, transit and destination.

Triggervarning! Detta är en känslig text för feminiserade män som deltagit i värdegrundskurser med speciellt utbildade och ideologiskt certifierade coacher och för er som gillar genusstudier. Däremot kan män, som deltar aktivt i det civila samhället, som ledare i ideella föreningar, familjefäder som ser sig som samhällsbyggare, bryr sig om sin egen och andras säkerhet och har sådan ordning på sina värderingar så att man kan utbyta åsikter med alla ta del av texten utan att drabbas av psykotiska tillstånd. Givetvis är inte alla svenska män i aktiv ålder feminiserade mähän, men varför får man det intrycket – så ofta?

Jag är född 1942 mitt under andra världskriget då läget tippade över till de allierades fördel. Hitler led nederlag vid Stalingrad och El Alamein den hösten. I år är jag 76 år och har passerat sista kurvan, överblickar upploppet och kan ana mitt livs målsnöre. Med tanke på vad som händer i Sverige idag med en massinvandring som mer liknar en invasion av människor från mestadels barbariska kulturer så hoppas jag målsnöret inte är allt för långt bort. Redan har två vänner dött av vanvård i en kommunal äldreomsorg som blir allt lägre prioriterad av pressade kommunalmän som är mer lojala mot de 349 i riksdagen än de lokala invånarna.

Nu går vi mot juletider med glögg och gotter. Då passar jag på att göra en kort men allvarligt menad fundering om religion och politik.

Först lite om religion:

Advent betyder ankomst. Av ett nytt kyrkoår, som alltså börjar idag, men också Jesu ankomst, han som de kristna anser vara den Messias judarna väntat på i tusen år. De är därvidlag fortfarande oeniga. Muhammed ansåg att bägge grupperna hade fått saken om bakfoten och att de hade förvanskat Guds ord. Muhammed tyckte att han visste bättre och lyckades få människor i stort antal att också tycka att det är roligare att vara en rik erövrare med guld, fyra fruar och slavar än att vara en skattskyldig otrogen. Att hålla med Muhammed idag kräver förstås också att dennes medeltida världsbild konserveras för all tid. Det är därför kritik mot Muhammed måste straffas så andra varnas. Det är därför hederskulturer och klaner är våldsamma.

Dessvärre finns de numera även i vårt land och deras domäner växer dag för dag. Att de kristna i väst inte gör motstånd beror, som jag ser det, på att de plockat ut det vackra kristna kärleksbudskapet ur en mycket mer komplex kontext och suddat ut Bibelns berättelser om människans ofullkomlighet och var och ens inneboende kamp mellan gott och ont. Detta gäller också den gamla kurdiska och persiska religionen, zoroastrismen.

Vi var många som under 1960-talet reste till Lund för att plugga. Månghövdade kullar av studenter upplevde några omvälvande studieår. Själv mötte jag en åldrig juridisk fakultet med nästan inga lektorer, bara ett par administratörer och en hel flock med ofta vördnadsvärda professorer (alla utom en var män). Resultatet blev att horden av studenter i huvudsak erbjöds självstudier. Ett fåtal ganska träaktiga lektionstimmar per vecka lyste trots allt upp tillvaron. Tröga ord levererades av lärare som verkade irriterade över att störas i sin forskning. Det blev alltså många timmar med läroböckerna framför läslampan. Det centrala pedagogiska instrumentet var en tryckt universitetskatalog, som prydligt talade om när olika kurser startade och när det var dags för tentamen. Vägen till framgång blev därför hård självdisciplin med kursboken i knät.

Jag som blivit kvar vid den akademiska ankdammen i femtio år vill därför inte idyllisera studieåren. Framför allt bristen på daglig undervisning via lektorer, det vill säga yngre ämneskunniga föreläsare, motverkade förståelsen för de svåra delar av rättsordningen som metodiskt avverkades termin efter termin. På denna punkt ser landets juristutbildningar idag annorlunda ut. Många unga manliga och kvinnliga lärare. Och spännande övningar där problemlösning tränas. Detta är något mycket positivt.

Strindbergs återöppnade Intima Teater fick en succé med sin En dåres försvarstal. Pjäsen är en mycket genomgripande bearbetning av nationalskaldens självbiografiska Le plaidoyer d’un fou (En dåres försvarstal) som skrevs 1887 – 88. I den ganska självömkande originaltexten är det August Strindberg själv som är huvudperson, i Intima Teaterns nya bearbetning för scen är det hans första fru Siri von Essen som är textens självklara medelpunkt. Och inte vilken mittpunkt som helst utan en provocerad hustru som har all rätt att ge igen på sin motbjudande man. Han hudflängs eftersom han är en representant för patriarkatet medan hon kan göra nästan vad som helst eftersom hon är kvinna.

Pjäsen börjar med att berätta historien Siri von Essen och hennes första man Gustaf Wrangel som inte gifter sig av kärlek utan eftersom båda vill klättra på olika sociala stegar i Stockholm. Ett inte helt ovanligt arrangemang under artonhundratalet. Det övertag Wrangel har använder han till att vara otrogen och allmänt svinaktig. Samtidigt är han sjukligt svartsjuk och kontrollerande. Otroheten går över alla gränser när Wrangel inleder ett förhållande med Siris allt annat än ovilliga sjuttonåriga kusin Sofie. Man kan förstå att det gjorde ont i den unga Siri.

Trots svartsjukan och kontrollbehovet släpps den lovande, men ständigt refuserade författaren August Strindberg in i makarnas Wrangel/von Essens liv. Siri och August upptäcker att de är tvillingsjälar och bildar en själslig pakt. I Augusts bohemiska konstnärskrypin diskuterar de litteratur och utforskar varandras kroppar så långt det går utan att penetration sker. Sedan våldtar den elake August den stackars Siri. Hon blir förstås ledsen men återvänder gång på gång för att åter utsättas för samma övergrepp.

Under den amerikanska valkampanjen framträdde svarta och propagerade för att deras rasfränder inte längre skulle stödja det demokratiska partiet. Med tanke på att republikanernas andel av de svartas röster under lång tid legat runt fem procent var detta uppseendeväckande. Trump lyckades bättre än alla tidigare republikanska presidentkandidater när han 2016 fick åtta procent av de svarta rösterna. Nu har republikanerna nått 14 procent av de svarta i gruppen 18 – 29 år vilket troligen beror på de ekonomiska framgångarna sedan valet 2016 med lägre arbetslöshet än någonsin för svarta. Afroamerikanerna har nu generellt en mer positiv syn på Trump än tidigare. För några veckor sedan gillades han av nästan 40 procent av afroamerikanerna.

Men vilka generella faktorer kan driva afroamerikaner att överge det demokratiska partiet som varit deras självklara politiska representant så länge? Vilka är huvudskälen för detta, och vilka målen för de svarta som går i bräschen? Vad ger enskilda svarta amerikaner kraft stå emot reaktionerna från vänner och rasfränder, av vilka de flesta är övertygade demokrater och ibland helt intoleranta mot oliktänkande?

Det främsta målet för de svarta nytänkarna, som talar om Blexit – Black Exit – verkar vara att bryta upp från en identitetspolitik, som beskriver svarta som de ständiga offren för ett vitt förtryck. Upprorsmakarna tror inte längre på, att de verkligen är förtryckta, och de vill definitivt inte se sig som permanenta offer, avskilda från resten av Amerika.

Institutet för framtidsstudier har publicerat en forskningsrapport (2018/4) Våldsbejakande extremism och organiserad brottslighet i Sverige. Forskningsprojektet har finansierats av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap och letts av professor Christofer Edling. I forskningsteamet har bland andra ingått kriminologiprofessor Jerzy Sarnecki.

Det är en utförlig rapport och den är ovanlig i sitt slag då den för första gång sedan Brå:s rapport 2005:17 åtminstone summariskt redogör för de brottsmisstänktas ursprung. Summariskt därför att SCB beslöt att forskarna inte skulle få tillgång till data om de undersöktas födelseländer, endast uppgift om individen var född i Sverige respektive utomlands, och i så fall i vilken region. Personuppgifterna är anonymiserade, så restriktionen handlar inte om den personliga integriteten och vi kan bara gissa vad SCB:s försiktighet beror på.

Rapporten har inte fått den uppmärksamhet i medier som den förtjänar och man kan undra varför. Dagens Nyheter skriver i en längre artikel att rapporten är unik och berättar att ”två tredjedelar är födda i Sverige, men en majoritet har rötter i andra länder. Medelåldern är 26,3 år, men den vanligaste åldern är blott 19. Den yngsta är 15 år och den äldsta 88”. SVT rapporterar på ungefär samma sätt. Aftonbladet begränsar sig till att konstatera att den typiske medlemmen i de studerade grupperna är en man på 19 år, född i Sverige med utländsk bakgrund.

Ingen journalist eller debattör tycks ha ansett det mödan värt att studera rapporten närmare. Här en kort sammanfattning.

Nu duggar reportagen tätt om Brasilien. Dagens Nyheters reporter Henrik Brandão Jönsson tar fatt i allt som kan smutsa ner den nyvalde presidenten Jair Bolsonaros namn. Jönsson har också svårt att smälta att ex-presidenten och socialisten Lula da Silva är dömd för korruption och sitter i fängelse, likaså att efterträdaren Dilma Rousseff blev avsatt från presidentposten för fiffel i bokföringen.

En uppmärksammad händelse i världspressen har under de senaste dagarna varit att Kuba kallar hem tusentals läkare som tjänstgjort i Brasilien. Dagens Nyheter skriver så här:

Brasiliens kommande president Jair Bolsonaro slänger ut de kubanska läkare som räddat landet undan vårdpersonalbrist.

Jair Bolsonaro har alltså ännu inte tillträtt, ändå är det han som ”slänger ut de kubanska läkarna”. Jag vill kommentera bakgrunden och varför det lilla fattiga landet Kuba har sänt över tusentals läkare till Brasilien.

Detta har hänt:

1. 2013 ”exporterade” Kuba 11 000 ”läkare” till Brasilien för att, i sken av humanitär hjälp, berika partikassorna i respektive land. Det hela var en överenskommelse mellan dåvarande presidenten Dilma och Kubas Raul Castro.

Det är enkelt att förstå att två stora förödande europeiska krig inom femtio år varit ett gott skäl för fransmän, tyskar och italienare att 1957 sluta sig samman för fredlig samverkan rörande handel, samfärdsel, kultur med mera. Bildandet av föregångaren till dagens EU är alltså något som har en rimlig historisk och ekonomisk förklaring. Skapelsen fick som bekant dessutom till resultat att en rad nationer, bland andra England, Sverige, Danmark och Norge, några år senare gick samman i frihandelsorganisationen EFTA.

Handel utan tullar anser jag som något gott, närmast en nödvändighet för storbolag i den värld som efter det senaste stora kriget sett många gränser öppnas och flera nya industrinationer stiga fram. För en liten exportberoende stat som Sverige är internationellt samarbete rörande handelsfrågor alltså något gott. Även samverkan i juridiska frågor med anknytning till en sådan gemenskap bör godtas, anser jag. Men enbart i direktivform, det vill säga genom europaregler som den svenska lagstiftaren själv implementerar och omvandlar till lagtext på vårt språk. Däremot inte direktverkande lagkrav, såsom dagens EU-förordningar, varom mera snart.

Å andra sidan är jag mot dagens EU, där en bred krets av andra politiska frågor än handel lämnats i utländska händer. Varför min negativa inställning till dagens EU? Jag har flera skäl. Ett är att organisationen vuxit österut med rekordfart och att den på så vis inlemmat en rad nationer med svaga demokratier, tydliga skikt av kleptokrater samt utvecklad korruption. Alltså nationer som genom medlemskapet i EU och skänkts stora penningbidrag från folken i länder som är nettobetalare såsom exempelvis Sverige. För mig är det motbjudande att betala forna sovjetstater som trixar med demokratin och jobbar mot europeiska rättsstatsideal i stil med självständiga domstolar (därmed inte sagt att Sveriges juridiska system är perfekt).

Sedan tiotals år har Sverige haft behov av ekonomiska strukturreformer. Jag erinrar mig bara en, pensionsreformen, vars konsekvenser en chockad befolkning börjar förstå följderna av. Nu är det för sent att göra något mer före kommande lågkonjunktur. Sverige har i den ekonomiska politiken passerat ”point of no return”. Våra 349 riksdagsledamöter har inget med framtiden att göra.

Denna text handlar inte om politik. Den är ett försök att skissera en ekonomisk verklighet. Under rubriken ”Samhällsanalys för en ny politik” finns tio videos på min kanal på YouTube, som heter ”Hans Jensevik”. Det mesta här är därifrån. Det kan hjälpa dig, som denna artikel, i din ekonomiska positionering för framtiden.

Vi står på tröskeln att upprepa den finans- och fastighetskris som Sverige genomled under 1990-talet. I bilden nedan finns den historiska krisen från 90-talet i rött och den framför oss i blått. Hur blir det om 1990-talet upprepas?

”Wir schaffen das” var samvetets Merkelord! Skall Merkel hudflängas för att samvetet vägledde henne? Hon personifierade Det Goda Samhället.

Angela Merkel har sju år i rad av det ansedda affärsmagasinet Forbes utsetts till världens mäktigaste kvinna. Hon har faktiskt ej blott varit ”Mutti” för Tyskland utan även för hela EU; inga avgörande beslut har fattats där utan hennes godkännande. Många fruktar nu för svårigheterna att hålla samman unionen när hon om senast tre år är borta från storpolitiken. Hennes centrala roll i världssamfundet är given utom tydligen för missnöjda svenska kritiker, som märkligt nog återfinns till höger på den politiska skalan.

Den klassiskt konservativa, numera mer marknadsliberala, Svensk Tidskrifts utgivare och styrelseordförande, Anders Ydstedt, tycker sålunda att Merkels styre bäst sammanfattas med ordet ”principlöshet”, att ”makt är hennes paradgren” och att hennes parti, CDU, har gått ”allt längre vänsterut” och inte längre är borgerligt (Svensk Tidskrift 2/11). Han vill se ett ”mer marknadsinriktat CDU”. Men Ydstedt, som annars är mycket väl förtrogen med tysk politik, bortser tydligen ifrån att nämnda partis motto är den sociala marknadsekonomin, det vill säga att betona det sociala ansvaret i marknadsekonomin. Det är tyvärr något som många svenska debattörer glömmer eller inte vill höra talas om.

I Axess (också 2/11) hävdar Erik Thyselius – tidigare ledarskribent i Svenska Dagbladet – att ”idélösheten inom CDU stigit till nya höjder under Merkel” och förutspår att det kristdemokratiska partiet måste, likt Moderaterna i Sverige efter 2014, genomgå en process, som upptäcker det liberalkonservativa arvet.

Jag minns min ungdoms partipolitiska debatter över radio och svartvit teve som högtidliga, stela och mångordiga. Bertil Ohlin var minsann inte något charmtroll, men övertygade genom professorsfakta och tydliga mål för den praktiska politiken. Tage Erlander samlade många poäng främst genom god kritik av det svenska samhällets uppenbara orättvisor och direktörsvälde samt inte minst en generös vilja att dela ut penningstöd till sina väljare. Jarl Hjalmarsson drev med humor gamla konservativa ideal med rötter på Östermalm. I försök att slå undan benen på Erlander och dennes bidragstörstande väljare brukade han ett av högerns favoritord, ”understödstagarandan”.

Gemensamt för dessa tre farbröder var att de debatterade praktiska problem och konkreta lösningsförslag. Till saken hör att de alla skaffat sig akademiska examina samt under flera år försörjt sig på yrkesarbete. Åsiktsskillnaderna i diverse politiska sakfrågor skärptes genom medverkan av bondeförbundet (nuvarande centern) och kommunisterna (vänsterpartiet), två partier med förankring hos folk med smuts under naglarna. Det förra värnade ett tryggt ägande av hemman. Det senare ville förstatliga både det ena och andra.

Femtio år senare är det slående hur det politiska samtalet förändrats. Att språk och umgängeston får nya former i takt med samhällsutvecklingen är ganska självklart. Som alla vet sker det i familjen, i skolan, på jobbet och i media. Även politikernas framtoning i radio och teve har självfallet moderniserats och blivit alltmer populär och reklamartad. Men förändringen i det politiska språket har ändå sin särskilda historia som, menar jag, huvudsakligen är skild från samhället i övrigt. Låt mig förklara vad jag menar.

Den elfte november precis klockan elva, år 1918, tystnade kanonerna och stridslarmet dog ut. För denna gång. Det första världskriget var slut. För exakt 100 år sedan, idag. Miljoner människor hade stupat och miljontals var skadade. Den spanska sjukan svepte dessutom sedan några år runt jorden och tog livet av fler än själva kriget hade gjort. Stora mängder av soldater var efter kriget gravt brutaliserade. Revolter följde i samband med det kaos som uppstod när frihetskamper och maktstrider bröt ut i delar av Europa. Internationell eller nationell kollektivism spreds med våld och död. Vit och röd terror härjade tämligen hämningslöst.

Läget var nog rätt så hopplöst. Men folken reste sig, var och ett på sitt sätt. För ett tag.

Låt oss tänka på de döda och hedra deras minne. Och fundera lite. Det har nu passerat exakt 100 år sedan ”kriget som skulle göra slut på alla krig” i vart fall gjorde en 20-årig paus. Det skulle ju blossa upp igen, och på många sätt ännu mycket värre. Första världskriget var heller inte det första stora kriget i Europa utan ett i raden av militära lösningar av politiska utmaningar. En modell för konfliktlösning som antagligen ligger nära till hands för den mänskliga naturen.

Nietzsche hade i slutet på 1800-taket talet förklarat att ”Gud är död”. Fast jag tror att han såg att de ideologier som av nödvändighet skulle komma ändå drevs fram av samma slags religiösa iver och historiska övertygelse. Marx hade ju redan förklarat för de konkurrerande socialisterna och kommunisterna att de besuttna stal av arbetarna och därför borde avsättas. Karl Marx avfärdade religioner som ”folkets opium”.  Charles Darwins teorier om den mest lämpades överlevnad gav fascistiska idéer en sorts legitimitet för kolonialism och allmän herrefolksmentalitet. På många olika sätt och med konkurrerande idéer stod världen ideologiskt redo för en ny stor kamp.

De flesta av oss lovordar styrelseformen demokrati med ett rungande Ja. Men för att det ska vara riktigt äkta förutsätter det att man även accepterar demokratiska beslut man finner totalt oacceptabla. Helt ovetenskapligt har jag hypotesprövat mitt eget och andras rungande Ja och då framträder en annan bild. Frågorna jag ställde var följande: Skulle du acceptera införandet av sharialagar och lag om att kvinnor måste bära hijab om dessa beslutet fattades under helt legitima demokratiska former.

Om svaret är Ja så är man i mitt tycke en fullfjädrad demokrat. Själv svarar jag, och alla jag frågat, Nej. Följdfrågan var: Skulle du, om du hade tillräcklig makt, förhindra att sådana demokratiska förankrade beslut blev verklighet? Alla svarade Ja, om även några var tvungna att fundera en stund över saken.

Som jag ser det tolererar vi bara beslut som överensstämmer med våra grundläggande värderingar – det vi håller heligt och vägrar att rubba på. Att skatten kanske höjs, eller att mitt företag ska redovisa ännu fler siffror till myndigheterna, gör mig ilsket muttrande, men är inte så utmanande att jag är villig att göra en statskupp eller starta ett inbördeskrig.

En karavan närmar sig USA. I skrivandes stund beräknas karavanen bestå av 6 000 människor, huvudsakligen från El Salvador men även från andra länder i Centralamerika samt Mexiko. Karavanen har blivit ett allt hetare samtalsämne de senaste veckorna, både i USA samt inte minst i konservativa kretsar i Sverige, och Donald Trump har satt in militär för att vakta gränsen. Svenska konservativa stödjer i regel detta drag, något som vilket jag i denna artikel vill visa tyder på en stor okunskap gällande skillnaden mellan invandringen till USA, och invandringen till Sverige.

Först och främst: Karavanen innehåller många genuina flyktingar. De som ”flyr” till Sverige har passerat minst ett halvt dussin trygga länder på vägen till Sverige. De som flyr kartellerna i Centralamerika har inte passerat ett enda tryggt land på vägen till USA, utan USA är verkligen närmaste säkra land. Minns ni hur Sverigedemokraterna och andra invandringskritiker upprepat tusentals gånger att flyktingar ska ta sig till närmaste säkra land? Det är precis vad de som flyr från kartellerna gör när de åker till USA. Nu säger någon säger att ”man kan väl inte fly bara för att ens land är korrupt”, och det stämmer – att komma från El Salvador eller Mexiko är inte i sig självt ett asylskäl. Att däremot ha hamnat på en drogkartells ”hit list” är definitivt ett asylskäl! Och för att hamna på en sådan ”hit list” kan det räcka att man vägrat betala ”beskyddarpengar” eller uttryckt sig kritiskt mot en kartell. I Mexiko mördades fyra politiker och aktivister av kartellerna varje vecka de nio månaderna före valet i år. Om polisen inte ens kan skydda politikerna, vilken chans har då vanligt folk som råkat bli måltavla för kartellerna? Klart de flyr!

Begreppet ”fascism” är stelnat: en avskyvärd ism fastgjuten vid nationalismen. Det fungerar propagandistiskt även i saklig text och används osakligt för att demonisera nationella idéer och strävanden. Men då är verklighetsoptiken låst och förvrängande.

Jämför med ”socialism”. Dess idékärna kan urskiljas på individnivå, nationell nivå, övernationell nivå: ett globalt förverkligande är slutmålet. Vi kan beskriva kooperativ socialism på individnivå lika väl som nationalistisk socialism och nationalsocialism. Och vi dissidenter kan tolka dagens globalistiska utveckling som global socialism.

Allt detta kan och bör tillämpas på begreppet fascism. Min syn är att vi i väst är på väg mot en sammansmältning av socialism, liberalism, islam och rovkapitalism, som bör kallas globalfascism på grund av de centrala likheterna med den italienska fascismen. Då bryter vi också upp låsningen av begreppet.

De senaste fyra åren har Sverige framträtt som ett multikorporativt samhälle (corporo = ”göra till kropp”) under ett centralistiskt styre med sjuklövern som enda godkända parti (med obetydlig makt i förhållande till den grandiosa självbilden och verkligheten). Den reella autoritära, elitära makten utövas på övernationella nivåer och utvecklingen går mot en expansiv och hänsynslös västlig globalfascism.

Ett av de mer framgångsrika sätten att nå höga och välbetalda positioner i Sverige är att vara identitetspolitiskt korrekt. Givetvis är gedigen PK-kunskap ett måste liksom att – utåt – bekänna sig till statsfeminism, massinvandring och klimathotstroende. De gängse godhetsmarkörerna måste således vara på plats så att omvärlden verkligen ser att du är på Den rätta sidan.

Identitetspolitik baseras på att man hittar, eller hittar på, en grupp som man anser vara utsatt, förtryckt, misshandlad eller motsvarande och sedan ger denna grupp diverse stöd och förmåner som kompensation för denna påstådda utsatthet, detta föregivna förtryck, denna uppdiktade misshandel.

Du behöver inte själv tillhöra gruppen, även om det självfallet ger bättre PR-effekt. Det viktiga är att den kan ses som strukturellt underordnad andra grupper, det vill säga att den uppfattas vara i underläge.

När du hittat gruppen är nästa fas att du gör dig till talesperson för den. Spara inte på krutet utan varva igång ett ytterst aggressivt språkbruk där du envetet bankar in hur utsatt den är och att ”det är samhällets ansvar att gå in med resurser”. Genom att du ständigt, skränigt och högljutt uttalar dig blir det naturligt för medierna, och andra, att uppfatta dig som den självklara företrädaren för gruppen. Du är den osjälviske, det goda ombudet, som berättar om deras umbäranden.

Ahmadiyya-imamen Kashif Virks försök att ursäkta SSU Skånes antisemitism och homofobi med hjälp av en ”Bagdad Bob” i Dagens Samhälle är typiskt för allt slags islam och islamism. Hat mot judar och homosexuella är välgrundat i islams läror. Att islam går ut på att tvinga på alla samhällen sharialagar är välbekant. Det islamisterna säger och gör i SSU är alltså, för dem, naturligt och i enlighet med normal-islam vare sig de tillhör Ahmaddiya-sekten eller någon annan islamisk gren.

Imamen Virk vet dock att den normale svensken, eller för den delen normale invandraren från muslimskt dominerade länder, ogillar shariasamhällen. Virk drar därför igång sin skademinimering. Han låter som Bagdad Bob i högform och försöker i en artikel i Dagens Samhälle få ett studiebesök som operasångaren Richard Söderberg – känd för att arbeta med HBTQ-frågor – gjorde i Malmömoskén till att ursäkta islams syn på homosexuella.

Islam är motsatsen till mångkultur, sekularism, vetenskap, jämställdhet och jämlikhet, demokrati och mänskliga rättigheter. Söderberg fick under sitt moskébesök såklart inte höra att grisar och homosexuella är haram.

I kampen mot radikal islam bör vi diskutera slöjförbud, förbud mot böneutrop, utvisning av utländska imamer och en omfattande avprogrammering av de invandrare som vill upprätta shariasamhällen. De behöver, precis som nazistavhoppare stöd och hjälp att kunna hoppa av. I de fall de insisterar med sina shariakrav bör de få en enkelbiljett till valfritt sharialand, till exempel Saudi-Arabien eller Iran eller Turkiet.

Som varande en man drar man sig för att tala om kvinnan. Man vet att allt kan vändas emot en, och det innan man ens hunnit öppna munnen. Här i skrivkammaren kan dock ingenting stoppa mig från att tala till punkt. Ändå infinner sig liksom en internaliserad censur. Varför? I mitt fall säkerligen som en följd av en god uppfostran, där man lärt sig att vörda kvinnan. Jesu moder.

Omsorg, självuppoffring. Den aktsamheten byggde i någon mening på reciprocitet. En ömsesidig respekt. Den är nu borta. Den finns inte i offentligheten mer. Därför sätter jag det inlärda inom parentes, åtminstone tills vidare, och tar bladet från munnen.

Det kvinnliga våldet. Redan de orden frammanar motreaktioner. När jag för många år sedan läste in ”Tankar för dagen” för P1, refuserades ett enda av mina förslag. Jag ville tala om ett kvinnligt, mer psykiskt våld. Producenterna på SR tyckte inte att det var ett ämne att ha några tankar kring. Hellre då om patriarkatet, kärleken till nästan, mensvärk, katter, ångest inför julen, människors lika rättigheter och värde, eller det roliga i att prata i P1. De kvinnliga producenternas intresse för krönikören mattades, telefonen slutade att ringa.

Den heta sommaren är över med alla rubriker om ”nödslakt av djur” på grund av foderbrist orsakad av de ostoppbara klimatförändringarna som har drabbat vårt land. Stora feta rubriker om domedagen som väntar svenskt jordbruk. Hur kort minnet är och hur snabbt man tar till ordet ”aldrig” illustreras av medgivandet att det var det värsta torkan sedan 1992. Jag vill komma ihåg att 1992 fyllde min dotter ett år och det var inte längre tillbaka än 26 år sedan.

Nu lät det i alla fall så som att det här var något unikt i historien som förståsigpåarna dessutom har räknat ut skall komma oftare.

Och visst var det jobbigt och det kändes bra att man uppmärksammar det prekära läget som en basnäring (den allra mest basala skulle jag säga) tampats med. Det var rena hallelujastämningen bland alla som ville hjälpa till. Ministrar, kommunalråd och journalister överträffade varandra i solidaritetsuttryck med svenske bonden.

Det kändes så bra att hjälpa till någon som är i nöd. Nästan som under tiden för ”Refugees welcome” på Södermalm då alla kände på sig att man vill bidra till att göra världen bättre. Den här gången var det bättre och lättare för alla, ty det stod ingen SD som pekade på fakta som talade emot. Tvärt om, nu var alla med på de godas tåg.

Jag och många med mig säger nästan varje dag att politiker, myndighetschefer och bolagsdirektörer måste ta ansvar för sina misstag. Även medierna ställer ofta upp i drev mot makthavare av många slag. Det verkar råda någon form av konsensus att personer i hög ställning måste bära ansvar för de viktiga funktioner som de har, positioner som i allmänhet medför god status och bra lön. Problemet i vårt land – mer än i andra nationer i nordvästra Europa, tror jag – är att ansvar i praktiken sällan utkrävs. Utredningar om maktmissbruk läggs ned. Höjdarna sitter kvar eller omplaceras. Locket läggs på.

Den omvända företeelsen, som också härjar i vårt land, är att den lilla människans ansvar konsekvent förminskas. Så långt att medierna dagligen slätar över olika typer av avvikelser från gällande lagstiftning eller rådande moraliska normer. Personerna ifråga ses som viljelösa marionetter, som på grund av en brutal eller trist social miljö – eller personliga själsproblem – hamnat i klistret.

Dagligen hör vi talas om dessa mänskliga offer. Av en sådan person kan man inte begära särskilt mycket. Den sociala bakgrunden blir därför ett argument för att ansvar inte ska utkrävas eller åtminstone mildras rejält. Man talar till och med om ”socialt arv”. Därför har en utbredd offerkultur vuxit fram i vårt land sedan flera decennier.

Jag är född 1938 och ingen generation har varit med om så dramatiska förändringar av villkoren för mänskligt liv som just denna. Förvisso fanns ånga och elektricitet tidigare men själva revolutionen inträffade då dessa uppfinningar kom i allmänt bruk och förändrade människors sätt att leva. Det hände i vår tid. Lägg därtill digitaliseringen i privat och näringslivets tjänst så är vi nog den märkligaste årgången i den meningen att få fått vara med om så omvälvande förutsättningar för mänskligt liv under en livstid.

Vid fyllda 80 kan man alltså förvänta sig en i detta hänseende lugnare tid och avslutning på livet? Knappast; mycket tyder på att det är nu utveckligen tar fart! För den som vågar rekommenderas läsning av ovannämnde israeliske historiker och författare, hittills mest känd för sin bok Sapiens om människans historia.

Det är fråga om en hisnande läsning som omspänner strategier för att hantera all världens kunskap. Boken är djärv och engagerande; bör läsas med säkerhetsbälte på. Den rör sig ledigt mellan århundraden och årtusenden för att ge paralleller till ett framtida scenario.

Det är inte en sammanhängande bok som bygger ett tema kapitel för kapitel men den blir intressant i sin framställning av vad som väntar oss i vad avser AI, alltså artificiell intelligens: intelligens som uppvisas av maskiner och datorer till skillnad från naturlig intelligens hos människor och djur. Grundidén är att människans intelligens går att beskrivas exakt och då går det också att simulera den.

Efter riksdagsvalet i september råder i Sverige ett politiskt vakuum. Ingen regering har ännu tillträtt och samtalen om att få till en sådan verkar låsta. En orsak till detta är den så kallade sjuklöverns (S, MP, V, M, C, KD och L) ovilja att tala med SD. Anledningen till detta sägs vara partiets ”nazistiska och rasistiska rötter”. I praktiken har man därigenom anklagat 1,1 miljoner väljare för att ha idéer av detta slag. Personer med extrema åsikter har förvisso funnits i alla tider och detta gäller inte bara SD utan även övriga partier. Även utan att vara anhängare av SD måste man undra vad det är som pågår.

Det mest relevanta sättet att bedöma ett partis rötter och grundläggande idéer borde vara att ta del av dess partiprogram. Dessa röstas fram på partistämmor och representerar de visioner som majoriteten av partiets medlemmar ansluter sig till.

SD bildades 1988 och är det yngsta av våra riksdagspartier. I det program som antogs 1989 framförs till stor del sådant som inte kan anses kontroversiellt. Det gäller till exempel att:

Staten skall garantera varje medborgares okränkbarhet och lika värde oavsett status eller bakgrund… den parlamentariska demokratin i vårt land skall vara representativ för folkviljan genom att folket i fria och regelbundet återkommande val beslutar om riksdagens sammansättning.

Det som sticker ut är i mångas ögon den negativa inställningen till dåvarande invandrings- och flyktingpolitik. Huvudbudskapet där är att:

Vi ska huvudsakligen ta emot flyktingar och invandrare av europeisk härkomst då européerna är de som bäst etniskt och kulturellt kan smälta in i det svenska samhället.

I tider då svenska politiker försöker att ena sig om en regeringsbildare kan det vara värt att tänka på Churchills klassiska ord: ”demokrati är den sämsta styrelseformen bortsett från alla de övriga formerna som prövats genom tiderna”. Hans tanke är förstås att även demokratin har flera problem. I centrum står såvitt jag förstår att idésplittring mellan partier riskerar att medföra förlamning när det gäller att forma en handlingskraftig regering. Men det rör sig även om fenomen i stil med klassisk överbudspolitik för att locka väljare. För övrigt dras också demokratier med problem som i större skala förekommer i auktoritära regimer, såsom inkompetens, vänskapskorruption och resursslöseri.

Churchills ord manar alltså alla vänner av demokrati – jag tillhör denna grupp – till ödmjukhet, eftertanke och framför allt samling. Jag skriver detta i tider då internet svämmas över av nationalistiska rop om hårda tag och krav på att hela det svenska politiska etablissemanget ska slängas ut och – som jag uppfattar saken – ersättas med politiker av Trumps, Orbans och till och med Putins kaliber. Det är möjligt att regimer som kopplas till dessa personer skulle kunna lyckas lösa enstaka problem av svensk natur. Men enligt min mening vore det en politisk katastrof att ersätta dagens öppna svenska samhälle med en auktoritär ledning via starka män. Min rädsla styrks av tydliga historiska erfarenheter från 1920-talet och i närtid. Splittring föder auktoritära ledare och i sin tur större elände.

Meningen med denna text är inte att resonera om demokratins dödgrävare, det vill säga kommunister och fascister. Genom att knyta an till Churchills ord vill jag däremot peka på de självmordstendenser vi nu ser inom svensk partipolitik. Särskilt suicidala beteenden märks inom C- och L-partiernas led. Splittringen eldas på av vänsterliberala medier. Den svenska demokratin står alltså inför allvarliga svårigheter. Vad är problemet? Vad bör ske?

Det höjs röster från olika håll om behovet av en skattereform. Skälet bakom detta krav är i första hand att staten (inklusive kommuner och landsting) anses behöva mer intäkter. Ett annat skäl kan vara att söka minska skadeverkningarna av ett högt skatteuttag.

Man hör dock sällan krav på utgiftsreform. Det verkar som om det man en gång beslutat skall rulla på i all oändlighet. Och partier vill sällan dra ner på en utgift då det kan innebära förlorade röster. Nya reformer (=utgifter) anses behövas för att behålla gamla väljargrupper och attrahera nya.

För privatpersoner och företag gäller att om vill man spendera pengar på något så måste man dra ner på något annat. Politikerna saknar respekt för att det är andras egendom i form av inkomster eller besparingar de vill lägga beslag på. Respekten för äganderätten är på undantag. Folks inkomster och besparingar är fritt fram att ta för sig av anser politikerna.

Om ”folkets rätt att sig själv beskatta” skall ha någon mening borde beslut om nya skattebaser eller höjningar av befintliga skattesatser underställas folkomröstning. Och gränserna för vad som kan beslutas måste vara skarpa.

Det skall vara svårt för politikerna att taxera ut mer från medborgarna. Ständiga förändringar gör det svårt för skattebetalarna att ha kunskap om hur beskattningen sker och hur mycket som tas ut. En av grundstenarna i en demokrati måste vara att medborgarna har en rimlig möjlighet att känna till en så viktig sak. Det är en försvinnande liten del av medborgarna som har den kunskapen.