Det höjs röster från olika håll om behovet av en skattereform. Skälet bakom detta krav är i första hand att staten (inklusive kommuner och landsting) anses behöva mer intäkter. Ett annat skäl kan vara att söka minska skadeverkningarna av ett högt skatteuttag.

Man hör dock sällan krav på utgiftsreform. Det verkar som om det man en gång beslutat skall rulla på i all oändlighet. Och partier vill sällan dra ner på en utgift då det kan innebära förlorade röster. Nya reformer (=utgifter) anses behövas för att behålla gamla väljargrupper och attrahera nya.

För privatpersoner och företag gäller att om vill man spendera pengar på något så måste man dra ner på något annat. Politikerna saknar respekt för att det är andras egendom i form av inkomster eller besparingar de vill lägga beslag på. Respekten för äganderätten är på undantag. Folks inkomster och besparingar är fritt fram att ta för sig av anser politikerna.

Om ”folkets rätt att sig själv beskatta” skall ha någon mening borde beslut om nya skattebaser eller höjningar av befintliga skattesatser underställas folkomröstning. Och gränserna för vad som kan beslutas måste vara skarpa.

Det skall vara svårt för politikerna att taxera ut mer från medborgarna. Ständiga förändringar gör det svårt för skattebetalarna att ha kunskap om hur beskattningen sker och hur mycket som tas ut. En av grundstenarna i en demokrati måste vara att medborgarna har en rimlig möjlighet att känna till en så viktig sak. Det är en försvinnande liten del av medborgarna som har den kunskapen.

Visst känns det som om domedagsfolket i klimathotsindustrin lagt in en högre växel? Det går inte en dag utan att budskapet om jordens (snara) undergång hamras in. Och boven är – som seden bjuder – koldioxid. Märkligt nog är det bara människans ”utsläpp” av ämnet som räknas, trots att naturen själv också är mycket duktig på det.

(Givetvis är ordet ”utsläpp” mycket medvetet valt. Det ska föra tankarna till miljögifter av allehanda slag, som utsläpp av kvicksilver, tungmetaller och slikt elände.)

Tidigare fanns VSO-bingo (det vill säga Vård, Skola och Omsorg). Att lyssna på politiker på den tiden var fritt från överraskningar; VSO fanns alltid med och tjänstgjorde som någon slags ”jag hänger med i debatten”- markör.

Numera är VSO utbytt mot andra markörer. Det av PK-isterna och åsiktseliten påbjudna och godkända mantrat utgörs av hållbarhet, koldioxid och värdegrund. Tänk på hur många gånger de orden används av dagens politiker, journalister och opinionsbildare.

Som boende i Uppsala har jag märkt en ny företeelse; varje fredag eftermiddag (kanske också andra dagar) samlas ett gäng klimathotstroende nära centrum för att sprida evangelium om koldioxidens förbannelser och den kommande domedagen. Det är såväl roande som oroande och höra på. Jag gissar att antalet omvända till Koldioxidkyrkan inte är överdrivet stort.

I Svenska Dagbladet skriver Nuri Kino att han tillhör en urgammal klan, som han älskar. Vidare berättar han att fler borde lära sig om klaner och hur man tänker inom dem. Stammen och släkten har enligt honom inneburit en räddning för minoritetsgrupper som utsatts för politiskt förtryck. Hans artikel är skriven apropå den pågående debatten om klanröstande i Göteborg under riksdagsvalet. Nuri Kino tar ställning för sådant röstande allmänt sett.

Jag tänker nu inte diskutera Nuri Kinos val att stödja klanröstande. Han har för övrigt en poäng i att många svenskar avger sina röster av skäl som sammanhänger med medlemskap i en påtryckarorganisation, i stil med LO. Röstande på grund av släktband eller etnisk tillhörighet är dock något annat. Men framför allt sprider Nuri Kino dimmor om hur ett klansamhälle fungerar politiskt och vad skillnaden är jämfört med en demokratisk centralstat. Förvisso skriver han i förbigående att allt inom klanen inte är bra, ”till exempel att man förväntas agera enligt klanens bästa”.

För att vara en ledarartikel i en av Sveriges största morgontidningar innehåller texten, enligt min mening, allvarlig desinformation. Inget om klanernas uppkomst, inget om deras maktstrukturer och inget om gruppernas funktioner i moderna västerländska samhällen. Alltså tystnad om allt väsentligt, det vill säga om klanerna som farliga urtidsfenomen. För Nuri Kino, som är assyrier/syrian, framstår klanen som en stor släktfest. Glatt skriver han om ”bröllop för över 500 personer”.

Dinesh D´Souza är ett namn som varje svensk dissident borde känna till. Han är en amerikansk författare, politisk dokumentärfilmare och självlärd historiker med indiskt ursprung. Det som är speciellt med honom är hans enorma passion för sitt nya hemland. Därför har han skaffat sig mer kunskap om amerikansk historia än vanliga amerikanska historiker gör.

Sedan har han genom sina filmer, böcker och otaliga föreläsningar berättat om den del av amerikansk historia som har gömts undan från allmänheten. Därigenom har han lyckats att bevisa att retoriken om social rättvisa, antirasism och antifascism från den amerikanska vänstern i allmänhet – och det demokratiska partiet i synnerhet – egentligen bara är hyckleri och lögn.

Den amerikanska högern och republikanerna har konsekvent framställts som rasistiska och fascistiska av vänstervridna amerikanska akademin, av massmedia och av Hollywood. Det är vänstern och det demokratiska partiet som alltid har legat bakom den verkliga rasismen och fascismen i USA, vilket för övrigt har indirekt bekräftats av till exempel Thomas Sowells strikt empiriskt grundade forskning om minoritetsgruppers situation i USA och ute i världen.

I TV1:s Uppdrag Granskning häromkvällen (3/10 2018) berättade oroade samer om hur skador på deras renar ökat dramatiskt på grund av tillväxten av stammen av djärv, björn, lo och varg. I samma program krävde Svenska rovdjursföreningen (med kontor i Stockholm) att dessa djur måste ges ett starkare skydd för att inte utrotas. Vidare vred sig intervjuade företrädare för åtminstone två statliga myndigheter som maskar. En norrländsk länsstyrelse ville se en ökad avskjutning för att på så vis minska utbetalningarna till samerna av statliga ersättningar för skador på grund av rovdjur. Naturvårdsverket däremot, som betalar årligt stöd till Svenska rovdjursföreningen, lutade åt att stammen av dessa vilda bestar måste skyddas. I programmet framträdde en lång rad statsanställda konsulenter av skilda slag. Det framgick tydligt att dessa personer – då de inte vände papper på kontoret – var på tjänsteresor i vildmarken. Ibland med helikopter.

Statens kostnader för samspelet mellan vilda djur och samer är betydande. Vidare är det uppenbart att en rundgång sker av svenska folkets skattepengar. Stora summor lämnar statens kassa för att hålla igång en flertusenårig rennäring (och djurhållning i svenska skogsbygder), samtidigt som en flock av bevarande urbana miljörörelser med delvis olika inriktning göds med årliga skattebidrag. Frånsett dessa utgifter – och de mycket högre kostnaderna för byråkrater på Naturvårdsverket och landet många länsstyrelser – avser de större penningbeloppen bidrag i 50-miljonersklassen till samerna för döda renar som de vilda djuren förorsakar.

Förutom asylrätt och bidragspolitik är svensk samhällsdebatt paralyserad av kön. Då det bara finns två biologiska kön – och mer än hälften av landets invånare är kvinnor – är det fenomen rörande könsfrågor som tar plats i debatten, trots att nationen är en av världens mest jämlika (något som i och för sig delvis är en följd av denna besatthet). I denna artikel tänker jag inte främst på sexualitet, utan på maktrelationer. Varför har Sverige blivit så könsmaniskt?

Den självklara utgångspunkten vid ett försök att svara på frågan är en historisk mansdominans med uppenbara inslag av förtryck eller diskriminering. Här räcker det med att peka på att myndiga kvinnor hindrats juridiskt att själva bestämma över sin egendom fram till 1884 och att kvinnlig rösträtt införts först 1921. Och att homosexualitet avkriminaliserades 1944 och betraktades som psykisk sjukdom ända fram till 1979. Här kan man tala om orättvisor.

Därmed inte sagt att kvinnor förr saknat reell makt inom familjen. Svensk historia har många exempel på starka tjejer, som styrt och ställt rörande hus och hem, inte minst då männen varit ute i Europa för att kriga mot utländska karlar. Och jämfört med flera andra nationer har kvinnfolket i Sverige ändå haft en bättre position. Likväl är det tydligt att kvinnan i äldre tider varit systematiskt förtryckt. På så vis kan man tala om att hon förr varit ett ”offer”, för att använda ett av de ord som idag är mest populära i vårt land vid samtal om olika samhällsfrågor. Det är tydligt att rollen som offer varit ett gott skäl för det omfattande reformarbete som bedrivits i landet för jämlikhet under mer än 100 år från idag.

Under Almedalsveckan besökte jag ett seminarium som anordnades av Vattenfall. Temat var sopor och titeln ”Är sopor sopor?”. Jag hade förväntningar att få höra en diskussion om handel med sopor, fördelarna med sopförbränning och vilken betydelse detta har för Sveriges energiförsörjning. Men det handlade det knappast alls om. Istället fick jag en se en föreställning om sopors betydelse för framtiden som fick mig att häpna. Hela seminariet kan ses här

Förutom två representanter från Vattenfall medverkade en lång rad inbjudna experter, nästan alla kvinnor. Bland annat fanns fyra hållbarhetschefer från några olika välkända svenska företag. Två politiker medverkade också, en från M och en från Mp och slutligen en person från WWF med titeln ”manager corporate relationships”.

Entusiasmen hos deltagarna stod inte att ta fel på. Man överröstade varandra med djärva förslag om hur sopor kan förvandlas till resurser men också hur mängden sopor kan minskas.

Två centrala teser som upprepades ideligen var delningsekonomi och cirkulär ekonomi. Det första begreppet är självförklarande och det andra är, enligt Wikipedia, ett uttryck för ekonomiska modeller för affärsmöjligheter för cirkulära kretslopp i företag och samhälle. En annan sak man talade om är samarbete i värdekedjor mellan branscher. Företagen ska ha återvinning och återbruk i centralt fokus när de tillverkar produkter. IKEA kommer från 2030 bara tillverka produkter som är gjorda av återvunnet eller förnyelsebart material.

Bermudatriangeln är säkerligen bekant. Det är det triangelformade område avgränsat av Bermuda, Puerto Rico och Miami, där flygplan och fartyg påstås ha försvunnit under märkliga omständigheter. I vår svenska ankdamm har PK-folket skapat en egen mental Bermudatriangel. Den består av de tre hörnen Trump – SD/Åkesson – Koldioxid. Om de tre hemskheterna skulle försvinna, uppstår momentant paradiset på jorden. Analogt resonerat är de tre orsaken till allt ont och utgör förklaringen till världens hemskheter.

Enligt PK-folket har Trump – världens spottkopp – om och om igen visat sin ondska. Kanske som allra mest när han valde att lämna det så kallade Parisavtalet, som i huvudsak handlar om minskade koldioxidutsläpp. (Notera att det inte är ett avtal eftersom det inte är bindande!) I vart fall är världens undergång – enligt PK-folket – allt mer sannolik och ligger närmare i tiden eftersom USA inte längre är med i Parsiavtalsarbetet. Denna undergång är således Trumps fel.

Vad skulle hända om Trump sa att USA:s största stad till befolkningen är New York? Gissningsvis skulle det få PK-folket att vibrera av indignation; Trump kan ju aldrig ha rätt.

I somras försökte Miljöpartiet, främst genom klimatminister (!) Lövin, göra politik av vädret i samband med värmeböljan och skogsbränderna. Givetvis var det varma vädret och bränderna koldioxidens fel. Fungerade väderpolitiseringen? Kanske. MP klarade sig kvar i riksdagen med någon tiondels procent, så i den bemärkelsen var det ett lyckat drag. Rimligen bidrog också valda delar av media till att hålla klimaträdslan vid liv med många och långa reportage om den stundande katastrofen. Månne var den typen av reportage MP:s bästa valarbetare?

För många svenskar är det uppenbart att landet sedan en tid befinner i ett tillstånd av politiskt förfall och man frågar sig varför inte fler personer och organisationer opponerar sig. Ett skäl är att de etablerade massmedierna, som SVT och DN, aktivt stödjer den förda politiken och därigenom tystar kritiken. Men mot dessa main stream media verkar ett flertal nya, politiskt orienterade medier, som bloggar, facebooksajter och nättidningar. Vi är ett antal politiskt fristående personer som bildat en arbetsgrupp – som vi kallar Motvikt – med syftet att stödja de nya nätmedierna, fortsättningsvis kallade nya medier. Vår utgångspunkt är många människor fortfarande okunniga om den mångfald och kunskap som finns hos de nya medierna. För att underlätta spridandet av information om dessa medier har Motvikts-gruppen skapat en internetportal – kallad Lästips (www.lastips.se) – där nästan 200 nätmedier av god kvalitet finns beskrivna plus en del böcker och annan information. Under de fyra veckor som föregick valet gjorde Motvikt dagligen från dessa nya medier ett urval av inlägg relevanta för valet och försåg dem med en kort, intresseväckande karaktäristik.

Om inte annat så för att stärka vårt självförtroende, så vill vi i Motvikts-gruppen nu lyfta fram några av de viktigaste bidragen till samhällsdebatten som vi anser att de nya medierna gjorde veckorna före valet. Nedan följer en sammanfattning, den kompletta analysen kan läsas här på Lästips. Vad gäller Sveriges ekonomi skrev Tino Sanandaji att denna, liksom landets allmänna utveckling, inte är så lysande som makthavarna vill påskina (här) medan Lars Bern påpekade att det är kontraproduktivt att försöka tysta kritiker av Sveriges problem (här). Debattören Ann Heberlein tog upp frågan om statens rätt att fritt förfoga över våra skattepengar under titeln Samhällskontraktet – valets dolda fråga (här).

Sverige står inför stora politiska problem. Under många år har en rad viktiga svenska problemområden nonchalerats av landet politiker. Samhällets reglering av bostäder, arbete, skolor, sjukvård, invandring, polis och försvar funkar uppenbart dåligt (eller i något fall långt ifrån optimalt med hänsyn till kostnaderna). Till detta kommer att samverkan inom EU haltar påtagligt.

Detta vet alla. Alla vet också att de svenska skatterna är skyhöga och motverkar intresset för extrajobb. Och nästan alla vet dessutom att det utan hejd slösas med offentliga medel, exempelvis bidrag som gör att mottagarna får möjligheter att jobba mindre eller inte alls. Väljarnas röster i riksdagsvalet tyder på att svenska folket ser dessa problem. Men landets politiker vill inte se. Nästan två tredjedelar av de röster som avgavs i riksdagsvalet gick därför mot regeringen Löfven. Folket har alltså sagt sitt.

Men inget tyder på att majoriteten av nationens politiker förstår vad folket vill ha. Eller så går önskvärda reformer tvärs mot krav från partiernas olika påtryckargrupper. Detta är förstås tydligast för de tre partier som brukar kallas de rödgröna. Här finns uppenbara bindningar mot nödvändiga reformer. S-partiet lever med en dröm om fortsatt styrning av landet via sina stödorganisationer inom fackföreningsrörelsen, hyresgäströrelsen, kvinnorörelsen, kulturvänstern och så vidare. S-partiet saknar helt klart insikt i möjligheterna att fördela om intäkter och kostnader, närmare bestämt att spara på flera statsutgifter för att sänka skatterna rejält. Därför upprepar partiet gång efter annan mantrat att ”det inte går att sänka skatterna”. Partiet har helt enkelt kört fast i bilden av sig själv som representant för Sverige. Deras kodnamn är ”Den svenska modellen”. Och den funkar alltså så dåligt att nästan 66 procent av folket röstar mot.

Valet är över, och resultatet ungefär det förväntade. Alla utnämner sig till vinnare, just därför att det inte går att objektivt peka ut en vinnare. Och som följd blev regeringsfrågan inte självklar. Inget parti eller block har majoritet.

Då krävs ett stunds sans och eftertanke hos de politiska partierna, låt oss kalla det demokratiskt sinnelag. En vilja att åstadkomma lösningar som kan fungera. Så vilket skådespel visas upp? Jo, jag vill inte prata med X, och vi vill inte prata med y-blocket, och så finns det andra också som vi inte heller vill veta av. Sandlådenivå.

Så vad har hänt? Här följer några axplock.

Moderaterna i Stockholm hade som vallöfte att inskränka på tiggeriet. Att väljarna uppskattar det, det visste man redan före valet. Detta var ett löfte som ställdes ut i en allmän yra, eller förvillelse, eller i en orealistisk förhoppning på valresultat.

Valet gav nu inte Moderaterna möjlighet att bestämma på egen hand, utan de är ett parti bland andra. Och därtill usla förhandlare, som M gång efter annan visar sig vara (minns någon NKS till exempel?), så skrotar M vallöftet om tiggeriet redan innan partiet ens sätter sig vid förhandlingsbordet – för annars får M inte fika med de gröna khmererna.

Vi i Alliansen har utifrån röstsiffrorna i valet sonderat möjligheterna och förutsättningarna för att bilda regering. Vi har talat med många kloka och kunniga personer, bland andra representanter för statsrådsberedningen, riksdagens utredningstjänst, finansdepartementet, Sveriges kommuner och landsting samt olika medborgarorganisationer. Sammantaget har vi insett att den politik vi – alliansens fyra partier – har gått till val på inte kommer att kunna lösa de stora problem som vi står inför. Vi varit naiva, som en före detta statsminister också har sagt. Det behövs mycket mer kraftfulla och radikala åtgärder för att undvika att samhällsekonomin kollapsar på grund av skenande offentliga utgifter i kombination med ett vikande skatteunderlag.

I korta drag har Sveriges kommuner och landsting under många år lånat pengar för att betala löpande välfärdsutgifter, och skulden ökade från 300 till 576 miljarder kronor från 2003 till 2017 (Kommuninvest, 2018). Samtidigt är välfärds- och rättssystemen pressade till det yttersta på grund av ständigt ökande behov. Befolkningens hälsa blir sämre, framförallt den psykiska hälsan hos våra unga. Dem vi har talat med vittnar om att systemen inom sjukvården, socialtjänsten, polisen, rättsväsendet och många myndigheter är ineffektiva och överbelastade och är på gränsen till sammanbrott. Men vad som är värre är att medarbetarna själva upplever att de inte vill och orkar mer, och att många har givit upp hoppet om att situationen ska bli bättre. Samtidigt har vi förstått att väldigt många människor – inte bara SD:s väljare – tappat framtidstron och är frustrerade och arga ty de upplever att samhället sviker dem och att situationen blir värre för varje år.

Det finns nog inget fält som är så utskällt av alla som står till höger i politiken som genusvetenskapen. Termen har blivit synonym med radikalfeminism och flum. Jag har dock noterat att det är väldigt få tyckare som faktiskt formulerat någon saklig kritik mot genusvetenskapen – att säga att genusvetarnas teorier låter knäppa är ju inget argument egentligen. Som doktorand i samhällsvetenskap (närmare bestämt beteendeekonomi) tänker jag därför bidra med svaret på frågan: Vad är egentligen problemet med genusvetenskap?

Det största problemet är bristen på empirisk och experimentell forskning. Andra samhällsvetare börjar med att formulera en hypotes, exempelvis ”människor spenderar mer pengar när de lyssnar på popmusik”. Sedan gör man ett experiment där en grupp människor får gå runt i ett köpcentrum och shoppa med popmusik i hörlurarna, medan en annan grupp får gå runt i samma köpcentrum och shoppa utan att lyssna på musik (åtminstone inte pop), och sedan jämför man vilka som spenderade mest. Givetvis måste man även inkludera demografiska kontrollvariabler i den statistiska analysen; bäst är det om test- och kontrollgruppen är hyfsat lika varandra (lika många män/kvinnor, samma åldersfördelning etc.) så att man kan isolera effekten av i det här fallet popmusiken.

Genusvetare är väldigt duktiga på att formulera teorier, och göra logiska resonemang (om än från tveksamma premisser) för att komma till slutsatser. En genusvetare menade exempelvis att föräldrar bör fråga sina spädbarn om tillstånd innan de byter blöjor på dem, trots att barnen såklart inte kan uttrycka något medgivande. Att inte göra det lär barnen från tidigaste ålder att deras kroppar får röras av vuxna utan deras tillstånd, vilket gör dem mer benägna att acceptera och hålla tyst om eventuella sexuella övergrepp som de utsätts för senare. En intressant hypotes! Den skulle kunna testas genom att man följde en grupp barn från födseln till säg 16 års ålder – halva gruppen har föräldrar som bett om tillstånd innan blöjbyten, andra halvan har det inte, och det är helt slumpmässigt vilken grupp man hamnar i (föräldrarna har anmält sig frivilligt till studien). Efter 16 år kan man intervjua alla barn och få reda på hur många som utsatts för övergrepp, och hur de reagerade (teg de eller berättade de omedelbart för någon). Visst kommer det finnas ett mörkertal, men det kommer det finnas i båda grupper och påverkar därför inte jämförelsen mellan dem. Om forskaren har rätt i sin hypotes, så borde det vara fler barn i ”tillstånds”-gruppen som gick direkt och berättade när de utsattes för övergrep än som led i det tysta.

I ett av världens politiskt stabilaste länder – USA – kan nu ett av de två huvudpartierna inte acceptera valutslag gällande presidentposten. Enligt vad som hittills framkommit, har ledande personer i det demokratiska partiet – och bestämmande personer i bland annat FBI och amerikanska justitiedepartementet – sedan våren 2016 försökt skada Trumps valkampanj och senare hans möjligheter att fungera som president.

Inledningsvis var syftet att hindra honom från att vinna presidentvalet genom att skapa och läcka ofördelaktiga nyheter om honom (främst genom påståenden om ett samröre med ryska regeringen). Senare blev syftet att genom fortsatt läckande och genom Muellers federala utredning om samverkan med ryska myndigheter tvinga honom att avgå frivilligt eller genom kongressbeslut. Även om man inte kunde bevisa någon samverkan skulle läckor av olika slag bland annat från utredningen och den oavlåtliga negativa trumelden från åtminstone 90 procent av media medföra att amerikanarnas gillande av Trump pressades ned så lågt, att han förlorade stödet i kongressen. Därmed skulle han varit tvungen att avgå, trots att anklagelserna mot honom inte kunde bevisas. Men man har ännu inte lyckats göra honom impopulär.

Huvudmålet var och är alltså att eliminera resultatet av 2016 års presidentval. En politik driven av en president Pence och republikanerna i kongressen, vilket skulle bli effekten, fruktar demokraterna – och etablissemanget – inte. Efter nederlaget i presidentvalet har den radikala falangen i det demokratiska partiet vuxit ytterligare.

Även den radikalaste delen av denna – de demokratiska socialisterna – har i en del områden lyckats att i primärvalen få sina kandidater valda. Dessa kan dock knappast – förutom i för vänstern säkra valkretsar – vinna i de allmänna valen. Om demokraterna misslyckas i november kan man förvänta sig en fortsatt rörelse åt vänster. Man kommer då att ytterligare förstärka partiets profil skapad av identitetspolitik, kulturmarxistiska policies, globalism och anti-amerikanism.

Jag minns min ungdoms morgontidningar och radio. Allvarliga män analyserade träaktiga fakta på rad. Alltså något torrt och segt, men förtroendeingivande. På ledar- och kultursidor var (tidningarna) öppet värderande, men i något återhållsam stil. Och slutligen kunde kåsörer av olika slag helt släppa loss sina känslor. Medierna höll påtagligt konsekvent på åtskillnaden mellan redovisning och värdering av fakta.

Jag tror man kan kalla denna åtskillnad mellan fakta och åsikt klassisk journalistik. I praktiken är skiljelinjen många gånger svår att dra mellan verklighet och dikt. Och självklart inträffade emellanåt även förr övertramp. Men själva ambitionen är ändå eftersträvansvärd. Läsaren får på så vis enklare att själv ta ställning till innehållet i journalistens ord. Han eller hon kan snabbare bedöma om det rör sig om en berättelse som avser att presentera en objektiv verklighet eller enbart personliga åsikter hos berättaren.

Förr lärde sig de flesta unga journalister jobbet via tuffa instruktioner från äldre kollegor på redaktioner av olika slag. I den mån teoretisk skolning behövdes inhämtades den genom studier av samhällsvetenskap vid landets få (men högkvalitativa) universitet. Jag har under en god del av mitt liv varit naiv och trott att det är denna grundläggande distinktion mellan fakta och värdering som blivande journalister idag tränas i på de många utbildningar som finns på folkhögskolor, högskolor och liknande landet runt.

Den som hanterar andras pengar utsätts ofta för frestelsen att själv dra nytta av tillgångarna ifråga. Detta är mänskligt, men ändå något som måste motverkas för att ett samhälle ska hållas samman. Att stoppa andras pengar i egen ficka kallas som alla vet ”stöld”. Eller ”förskingring” beroende på om pengarna initialt lämnats att förvaltas av snyltaren. Sedan urminnes tider anses det alltså som brottsligt att förfoga över andras egendom. Det tror jag (nästan) alla tycker är mycket bra.

Inte heller det offentliga ska alltså tilltvinga sig medborgarnas förmögenhet. Historiskt sett har furstar notoriskt dåligt rykte vad gäller tvång av detta slag. Därför var det en viktig fråga för Sveriges första folkförsamlingar att skaffa sig en ovillkorlig rätt att delta i kungens beslut om skatter och avgifter. Nuförtiden regleras beskattningsmakten i grundlag. Beslut om skatter tas av Sveriges riksdag (eller av kommunen ifråga). Den noga regleringen och högtidliga beslutsprocessen pekar självfallet på att tvångstillgrepp från det offentligas sida inte ska ske hur som helst. Det ligger nära till hands att anta att uttag av skatt bara ska ske i angelägna fall.

Man kan säga att byggandet av ett välfärdssamhälle förutsätter att medborgarnas plånböcker öppnas för beskattning genom stat och kommun. Skolor, vård, pensioner och andra för samhällslivet nödvändiga behov måste (i rimlig omfattning) betalas av medborgarna gemensamt. De socialdemokrater som förr var pådrivande för en ny svensk stat insåg dock dilemmat med det offentligas beskattning av medborgarna. Man erinrade sig kungamaktens framfart i äldre tider. Därför kan man säga att de första socialisterna vårdade riksdagens befogenhet att med tvång beskatta folket. Gustav Möller, socialminister under 1920-talet, yttrade därför de bevingade orden: ”Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket”. Tanken var alltså att noga hushålla med människornas pengar och endast ta ut skatt för angelägna ändamål.

Få amerikanska presidenter, kanske med undantag av Abraham Lincoln som ”orsakade” ett inbördeskrig, har polariserat USA så mycket som Donald Trump. Arbetskollegor har blivit ovänner, familjer splittrats och äktenskap upplösts. Mainstream media i Sverige, och även USA (förutom Fox Channel), älskar att hata honom. Få svenskar, ej heller jag, har träffat Trump så omdömen får bildas av det vi ser på TV och läser i olika media. Man bör dock försöka hålla isär sak och person.

Personligen anser jag Trump osmaklig och vulgär. Hans gestikulerande och fattiga språk (fantastic, great, big) anstår inte en ledare av världens mäktigaste nation. Trump skryter, hävdar att han är värd tio miljarder dollar (tidningen Fortune hävdar högst fyra miljarder), kan allt och anser sig bäst (storhetsvansinne), är oberäknelig (vilket han ser som en fördel), använder svordomar och vulgärt språk (”shithole countries”), har svårt att ta kritik, ljuger troligtvis om sina ”rysslandsaffärer”, nedvärderar sina motståndare (”crooked Hillary”) och lär ha varit otrogen (där ligger han dock i lä jämfört med John Kennedy). Han har dock varit duktig med att marknadsföra sig själv och sitt varumärke, typ Trump Tower, hans stora och påkostade hotellkomplex i New York.

Detta sagt om Trump som person. Hans förda politik är en annan sak. Oavsett vad man anser om de frågor han tar upp på bordet, och det minst sagt odiplomatiska sätt han gör detta, är de värda att i alla fall diskuteras. Jag tänker här framförallt på fyra frågeställningar: NATO, illegal immigration, tullar och globalisering som jag nu ska behandla i tur och ordning (kärnvapenproblematiken hoppar jag över).

I politikernas och medias bild av Sverige återkommer allt oftare ledorden: ett föregångsland, en förebild för andra, ett världssamvete, en humanitär stormakt, en nation i klimatfronten och så vidare. Den svenska nationen beskrivs inte längre som rikast, mest välutbildad, forskningsmässigt i topp, kulturellt framgångsrik, utan just som politiskt ledande. Nu har denna ranking inte vuxit fram genom något slags officiellt VM i samhällsledning. Positionen är nämligen självvald. Och den sammanhänger förstås med att Sverige inte längre toppar rörande mätbara data avseende ekonomi, teknik, utbildning, forskning eller kultur. Därför måste politikerna försöka slå sig för bröstet och framhålla fenomen som är svårgripbara, ja rentav omöjliga att mäta eller jämföra nationer emellan. Därför framhåller de en svensk guldmedalj i politik.

För ett land som annars har så liten förståelse för nationalism är denna självhävdelse anmärkningsvärd. Den framstår kanske som ett utslag av naivitet eller till och med dumhet. Den som agerar lite korkat brukar ju inte själv inse detta. Vi märker inte att våra nordiska grannar skrattar åt oss. Och om politikerna noterar grannarnas ironi beror det just på att de anser att danskar, norrmän och finnar inte har gjort upp med en framväxande populism eller nationalism. De nordiska kritikerna anses inskränkta och provinsiella. Vi svenskar är däremot den nya tidens fredsapostlar. Den svenska statsskutan styrs alltså i en skön plattläns ut på storpolitikens världshav, med en multinationell besättning, iklädd helgröna uniformer och anförd av en skock fredsälskande sköldmör. De vet nämligen hur jordklotet ska frälsas.

Vad säger SÄPO, eller för den delen media eller de politiska partierna, om utländsk valpåverkan? Jag avser närmast den påverkan som kommer från Turkiet och Saudiarabien.
I förra årets tyska förbundsdagsval hade mer än en miljon väljare av turkiskt ursprung rösträtt. Dessa fick rekommendationen av Erdogan att inte rösta på Merkels parti CDU/CSU. Så jag undrar förstås vad som sägs i de turkiska församlingarna och moskéerna inför det svenska valet. Det bekymrar naturligtvis inte de vänsterliberaler vars ideal är ett multikulturellt islamistiskt svenskt samhälle som ingår i något slags globalistiskt spindelnät.

Jag gillar förstås också spännande mat och exotisk musik men ”mångkultur” i Sverige är i praktiken endera turkisk sunni-islamism eller iransk shia-islamism eller salafistisk arabisk islamism. Alla dessa åsiktsriktningar anser att sharialagarna inklusive barnagifte och könssegregation är viktigare än de demokratiskt beslutade svenska lagarna. Inte ens FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna kan de acceptera. Och dessa medeltida värderingar går svenska vänsterliberaler med på!

Arabisk påverkan, ja. En viktig del i de arabiska salafisternas organisationsutveckling i Sverige har varit att finansiera moskébyggen. Detta sker snart nog över hela landet. Därifrån har massiva påverkansoperation genomförts för att radikalisera särskilt den andra och tredje generationens invandrare och tyvärr, har jag märkt, med stor framgång.  Dessa ”svenska” ungdomar får lära sig att islam är en helt överlägsen religion och att Allah vill att de ska medverka till att göra Sverige till ett islamiskt land.

Sju riksdagspartiers kanonad mot det åttonde har blivit resultatlös. Det proportionerligt likartade medieuppbådet mot samma mål likaså. Sverigedemokraterna blir en av valets stora segrare. Det vågar man konstatera redan nu. Dags alltså för parti- och medietaktisk självrannsakan.

Operation ”Stoppa SD” blev ett fiasko. Väljarna tog uppenbarligen, som de uppfattade saken, den mobbades parti. SD:s ordförande behövde knappast ha varit i farten de senaste valveckorna utan bara lugnt kunnat luta sig tillbaka: opinionen har nämligen länge gått hans väg.

År och månader med ibland dagliga avslöjanden av skandaler i Jimmie Åkessons parti, kandidater som varit nazister och/eller kriminella, ett stort antal interna partistrider, uteslutningar en masse och andra motbjudande interiörer har medierna grävt fram, inte minst de båda kvällstidningarna. Ledarsidornas kritik mot SD har varit kompakt, samtidigt som enskilda, profilerade krönikörer i sina kolumner inte sparat på krutet mot Åkessons parti.

De övriga riksdagspartiernas ledare har haft samma måltavla, kanske i den fåfänga förhoppningen att beskjutningen till slut skulle pressa tillbaka SD i opinionen.

När detta skrivs är det bara några få dagar kvar tills valet den nionde september. Valkampanjen har varit både intensiv och inte minst smutsig, med sedvanlig förstörelse och trakasserier från vänsterextremister främst riktat mot Sverigedemokraterna. Det som inte är sedvanligt är att det nu finns god anledning att förvänta sig en valfusk-debatt efter den nionde september, en debatt som nästan oavsett vad den mynnar ut i kan försvaga svensk demokrati en lång tid framöver. Vilka kommer att vara drivande i denna debatt och anklaga den andra sidan för valfusk? Det beror på. Som jag ser det finns det två scenarier:

Många Sverigedemokrater har extremt höga förväntningar. Alternativmedia har blivit en egen åsiktskorridor där människor stänger in sig på kommentarsfält med likasinnade. Precis som i den ursprungliga åsiktskorridoren så hörs inga oliktänkande, och de som befinner sig i korridoren inbillar sig att de är fler än de är. När helst en opinionsundersökning med mindre goda siffror för Sverigedemokraterna postas så hävdar tusentals människor att undersökningarna är ”riggade”, en del av den ”djupa staten” eller på annat sätt en konspiration av gammelmedia. Självklart finns det legitim kritik mot vissa opinionsundersökningsföretag som SIFO som brukar ge SD låga siffror, men den kritiken rör undersökningarnas metodik och kräver inga konspirationsteorier.

Vad händer då om SD skulle få låt oss säga 20 procent? Detta vore egentligen ett imponerande resultat, en klar ökning med sju procent sedan förra valet och en ny milstolpe i partiets historia. Men de (sannolikt) hundratusentals anhängare som haft huvuden bland molnen och som förväntar sig minst 30 procent kommer att undra hur detta katastrofresultat kunde ske. En del kanske kräver att huvuden ska rulla inom partiet, några kanske pekar finger på de ”bortkastade röster” som Alternativ för Sverige fått, men många lär misstänka någon form av fult spel och valfusk.

Yttrandefrihet är inskriven i svensk grundlag och FN:s deklaration om mänskliga rättigheter och hyllad i allsköns högstämd retorik. På senare tid har den dock börjat utsättas för attacker från samma etablissemang som hyllar den. Naturligtvis med goda föresatser – ”demokratin är i fara” – så därför måste yttrandefriheten begränsas.

De säger förstås inte att yttrandefriheten ska begränsas. De vill bara få bort ”hat”, ”hot”, ”fake news” och ”lögner”. Problemet är att definitionerna av dessa ord används systematiskt för att luras. Även om riktigt hat och hot naturligtvis förekommer används orden ofta som medvetet missvisande etiketter på åsikter som inte faller etablissemanget på läppen. Och när det gäller ”lögner”, inklusive ”fake news”, kan man verkligen lita på maktelitens åsikt om vad som är sanning?

Jag minns själv hur alla stora medier under 1970-talets så kallade energikris basunerade ut att ”år 2000 är all råolja i världen slut”. Det var den tidens ”sanning”. Och för bara några år sedan var den politiska och mediala makteliten bedövande enig om att asylinvandring förbättrar den svenska samhällsekonomin och rentav är nödvändig för att ”rädda pensionerna och välfärden”. Den ”sanningen” gäller inte heller längre.

Vad är sanning, vad är fake news, och vem ska få det enorma förtroendet att avgöra det över huvudet på folket? Exemplen visar att det är farligt att låta etablissemanget ha ensamrätt på att definiera sanningen – vilket är precis vad de nu vill skaffa sig.

Sommarens exceptionellt varma väder, med skogsbränder och 35+ temperaturer, har framförallt gett draghjälp till MP, som alltid hävdat att jorden är på väg att gå under. Jorden kommer naturligtvis inte att gå under, däremot blir kanske människans villkor, beroende på olika omständigheter, på planeten försämrade eller helt enkelt omöjlig. Som vanlig medborgare är det minst sagt svårt att bilda sig en egen uppfattning, forskarrapport står mot forskarrapport.

Men det finns även tecken som pekar på att jordens temperatur inte stiger. I somras, till exempel, gjorde den svenska isbrytaren Oden ett försök att nå Nordpolen, och misslyckades nästan.

Kaptenen på isbrytaren beskrev isförhållandena med väldigt tjock och besvärlig is, som de svåraste under de senaste femton åren. I den kraftiga isen fanns det knappast några områden med öppet vatten för att Oden skulle ta sig fram. Aldrig sedan 2005 hade han sett sådana förhållanden.

En av mina f d besättningsmedlemmar skulle i somras segla nordvästpassagen. Men i augusti fick man ge upp, isläget gjorde det omöjligt att komma igenom det tjocka isbältet. Under flera år har det dock varit mer eller mindre öppet vatten genom passagen. Jag googlade på isförhållandena i nordvästpassagen, och mycket riktigt stämmer det: ”Much of the Northwest Passage through Canada remains choked with ice”.

Forskare ska i arbetet sträva efter att frigöra sig från egna värderingar. Det är svårt. När ett faktamaterial står och väger – eller är svårtolkat – är det ofta lockande att läsa in egna åsikter i de data som insamlats. Och så glider forskaren på orden. Någon gång händer detta nästan alla som forskar i samhällsvetenskapliga ämnen. Det är en naturlig risk. Ibland är en sådan glidning mänsklig.

En annan sak är medveten styrning av det vetenskapliga arbetet. Jag anser att det är vad vi upplevt under lång tid beträffande kriminologen Jerzy Sarnecki. Han har i åratal hävdat att höga brottslighetstal för invandrare inte sammanhänger med deras inflyttning i en ny kultur, utan har sin bas i personernas socioekonomiska situation. Han har nog rätt att det stora flertalet våldsbrottslingar har en besvärlig social bakgrund. Men han vränger fakta när han inte vill tillstå att gruppen invandrare är mycket tydligt överrepresenterad när det gäller exempelvis våldtäkter.

Varför agerar Sarnecki systematiskt på ett vis som en forskare inte ska? Klart är att han måste förstå existensen av de fakta han förnekar. Blåljuger han alltså? Nja, den rimligaste förklaringen är att han vill upprätthålla en politisk åsikt, nämligen att man inte ska släppa loss invandringsfientliga värderingar hos folk i allmänhet genom att tala klarspråk. Och hans bredare förklaring rörande socioekonomiska förhållanden är för övrigt också riktig. Men Sarnecki lyfter en bredare förklaring i stället för den mer spetsiga och relevanta.

Den 26 juni i år skrev jag artikeln ”Klarsyn” här på DGS. Den handlade om en viktig kulturell skillnad mellan klan och nationalstat. Människor i nationalstater har utvecklat ett långt drivet rumsligt tänkesätt medan man i klanstater ser sin värld i nätverk av platser. Artikeln diskuterar vad det får för allvarliga konsekvenser, speciellt i ett land som Sverige med svag äganderätt till mark och en fri invandring av invasiva kulturer som etablerar sina platser.

Vad göra? Sverige har gjort det förut, alltså bekämpat klankultur och den brottslighet den innehåller. I Njals saga berättas hur man knäckte gårdarnas klanvälden här i Norden för mer än tusen år sedan. Det fanns inga fängelser på den tiden så som det fortfarande är i invasiva klaner som etablerar sig på olika platser i olika länder. Fängelser kom senare när nationella rättsstater upprättats och det var just det som lagman Njal sysslade med på Island för mer än tusen år sedan. Nu har vi i PK-humanistisk anda döpt om fängelser till kriminalvård. Sverige vänder ”andra kinden till” mot en kultur som sedan 600-talet rituellt huggit huvudet av ”otrogna” med ”kroksabel”. Stympning, som straff, fanns på Njals tid och i värsta fall dömdes man fredlös, så som skedde i Njals saga med ”Gunnar på Lidarende”. Sagor på den tiden var historia. Gunnar fanns! Den sagan är ingen saga.

Nu finns en artikel från en expert att referera till (SVT Nyheter, 14 augusti 2018). Jan Kallberg är en disputerad statsvetare och säkerhetsforskare verksam i USA. Han anger adekvata åtgärder för att framgångsrikt hantera de problem Sverige har idag i och kring våra klanplatser i nio, för nationalekonomer, välkända tuffa punkter.

Många anser att politikerna, särskilt på riksplanet, distanserat sig ordentligt från sina väljare och gräsrötter. Det finns givetvis inte en enskild orsak till detta men frågan är om inte införandet av partistöd haft en avgörande betydelse.

Partistödet infördes på 60-talet, initialt riktat till riksdagspartier, senare tillkom motsvarande stöd även på kommunal- och landstingsnivå. Totalt uppgår idag detta stöd till minst 1,2 miljarder kronor årligen och har ökat cirka fem gånger i fast penningvärde sedan starten. Nästan alla kommuner och landsting betalar ut partistöd. Nivån på bidragen beslutas av de politiska partierna och har blivit en bekväm finansieringskälla för dessa.

Redan själva förfarandet kring partistöd får anses vara oetiskt eftersom den enda granskning som görs av hur partistödet använts sker genom att partierna själva utser sina granskare.

Allvarligast är dock de negativa politiska effekterna av partistödet, där nog flertalet, om de visste, skulle anse att partistödet har motsatt effekt mot angivna mål. Partistödet försvagar i själva verket demokratin. Den mest uppenbara negativa konsekvensen är att partierna har gjort sig oberoende av medlemmarna, vilket självklart innebär minskade incitament att vara lyhörda för medlemmarnas intressen.

Visst är idrott härligt och prestationerna av våra hjältar kan lyfta självkänslan hos ett helt folk. Det jag undrar ibland är dock hur mycket sådan nationell självkänsla vi bör anamma innan vi blir helt löjliga och utskrattade.

Sverige är en liten nation med per definition begränsade humana resurser. Med en ganska klok politik parad med en rejäl plånbok har vi lyckats skapa oss en mycket bra position i idrottsvärlden. Den svenska föreningskulturen understödd av kommunala och nationella subventioner har lyft svenska idrottares prestationer långt över alla förväntningar som landets storlek skulle kunna motivera i relation till den övriga världen.

Jag lyfter på hatten och medger att Sverige är en toppennation i idrott och folkhälsa, precis som flera nordiska länder är föredömen på området.

Varför då stoltsera med lånta fjädrar?

Jag själv är en utböling som beundrar de framgångar Sverige har åstadkommit på egen hand. Samtidigt tycker jag att det bara är löjligt och pinsamt att kalla inköpta talangers prestationer för ”svenska”.

Stavhopp och friidrott är bara ett par aktuella exempel där Sverige konsekvent har köpt in ”medaljkandidater” och ”rekordhållare” som inte talar svenska, inte känner något för Finnkampen och skattar utomlands.

Val har många funktioner och konsekvenser. Till de minst betydelsefulla hör förverkligandet av de program och proklamationer som partier saluför i parti och minut, mest i syfte att nå ut via medierna. Partiledningar vill uppfylla vallöften, men verkligheten efter ett val blir regelmässigt helt annorlunda än vad som antogs före val. Konkreta förhandsplaner behöver ofta förskjutas eller förverkas. Viktigast för bilden av en regering fyra år senare är för det mesta sådant som få hade en aaaaning om när den kom till. Vem förstod i augusti 2014 hur dramatiskt flyktingvågen 2015 skulle komma att påverka allt: bostadssituationen, skolan, vården, utgifterna, polisen, gängbildningen?

Tre funktioner av val som är viktigare än valprogram är:

-Att utkräva ansvar för skötseln av landet.
-Att ge en idériktning för vadhelst som kan dyka upp av problem framöver.
-Att sätta gränser för vad troende aktivister i partierna kan tänkas hitta på.

På det här finns åtskilliga exempel i svensk politisk historia.

Många som röstar på Sverigedemokraterna i årets riksdagsval torde göra det för att det är enda sättet att utkräva ansvar för den huvudlösa invandringspolitik som började med överenskommelsen Alliansen/Miljöpartiet 2011 och fortsatte med den rödgröna regeringen 2014. Detta är en rationell valhandling, givet att sju partier delar ansvaret.

Politikerna representerar inte längre sina väljare utan har konstituerat sig som ett eget intresse. De klarar inte att styra de samhälleliga basfunktionerna såsom brandskydd, skydd mot främmande makt eller skydd mot kriminalitet. Medborgare kan enbart försöka rösta bort partier och deras politiker. Detta räcker inte.

Den enskilde medborgaren borde ha möjlighet att föra fram sin kritik mot politiker och få kritiken bedömd av en särskild domstol. Domstolen skall pröva om politikerna uppfyller det de enligt grundlagen är tillsatta att sköta. Vi måste göra Sverige till en konstitutionell demokrati och det kräver ändringar i grundlagen.

Den av våra grundlagar som lägger grunden för statens maktutövning, Regeringsformen, ses huvudsakligen som en arbetsordning för regering och riksdag. Här hittar man regler om hur riksdag och regering bildas, hur lagstiftning går till och hur internationella överenskommelser ingås. Men letar man efter vad det är som regering och riksdag faktiskt skall göra när det gäller den konkreta verksamheten som de skall sköta, finns inte förpliktelser för staten och dess företrädare angivna. Det står inget om statens ansvar att skydda medborgarna och deras egendom mot bränder eller att staten har ett ansvar för att skydda oss mot angrepp från främmande makt. Inte heller att staten ska ansvara för att brott blir utredda och skyldiga blir fällda. Sedan stater bildades har detta varit staternas basfunktioner. I Regeringsformen nämns inte dessa basfunktioner. Istället är det upp till riksdag och regering att, via lag, förordning och budget, utöva sin makt.

I ljuset av den senaste klimatdebatten är det flera journalister som ojar sig över vetenskapsfientliga, outbildade och expertföraktande svenskar som inte accepterar idén att vår planet står på ruinens brant och att elcykeln är mänsklighetens frälsning. Oavsett hur mycket sanning som ligger i denna idé, så är det dock ett faktum att det är media själva som odlat föraktet och skepticismen mot vetenskap.

Hur har man gjort detta? Först och främst genom att profitera på enskilda studier vars resultat man förvridit till oigenkännlighet. I princip varje vecka har kvällstidningarna en löpsedel i stil med ”Forskare varnar: Din huvudvärk kan vara dödlig sjukdom”. I den mån det nu ligger en studie till grund för löpsedeln, så är det uteslutande en studie som visar något i stil med att i ett på hundratusen fall så är huvudvärk ett symptom på en annan sjukdom som i ett på tiotusen fall slutar med döden. Men varför låta såna detaljer stå i vägen för en väldigt lönsam löpsedel?

Media undergräver också vetenskapen genom att publicera forskning utan att förtydliga vem som ligger bakom den. Har ni någonsin läst en artikel om hur nykterister lever farligt och ett glas vin om dagen faktiskt är bra för hälsan? I princip alla studier som påvisar positiva effekter av alkoholkonsumtion är sponsrade av alkoholindustrin. Om man endast tittar på oberoende studier så står det klart att det inte finns någon nyttig alkoholkonsumtion. Den strategi alkoholindustrin använder idag är så gott som identiskt med den som tobaksindustrin hade för 40 – 50 år sedan: Sponsra forskare, anställa effektiva PR-agenter som sprider forskningsresultaten och rekommendera ”måttlig” konsumtion som ett alternativ till ”extrema” lösningar som att helt sluta röka.