Annie Lööf säger sig vara utsatt för hat, till och med hatkampanjer. Är det så? Möjligen finns det någon överreaktion, men jag är övertygad om att det rör sig om folks fullt berättigande reaktion på hennes löftesbrott, halvsanningar och rena lögner. ”Kristersson är min statsminister” lät det före valet, varpå hon och C ser till att Löfvén II tillträder. Begreppet väljarförakt har fått en ny innebörd i och med Lööfs (och, givetvis, Björklunds) agerande.

Jag undrar om C-väljarna är nöjda med vad de ser och den regering vi har fått. Jag misstänker att många av dem måste känna sig grundlurade, de som trodde att C är ett borgerligt parti. När en röst på C de facto blev en röst på Löfvén/Sjöstedt, när C blev Sosseriets röstombud.

En annan förmodan är att åtminstone en del av dem som röstar på C är allmänborgerliga väljare och som sådana lika gärna kan tänka sig att rösta på exempelvis KD eller M, i vart fall betydligt hellre på ett annat borgerligt parti än på ett parti på vänsterkanten.

Därför är det rimligen ett farligt spel som Lööf spelar – partiets fortsatta existens blir de facto underordnad målet att hålla SD utanför allt inflytande. De C-sympatisörer som anser att C är ett borgerligt parti – vad ska de göra? Låter de sig bevekas/luras av 73-punktsprogrammet och stannar lydigt kvar? Eller är de så förbannade att de lämnar C?

”Vem blir utsatt för övervåld för en ihopskrynklad bot?” var rubriken på Bilan Osmans krönika i Svenska Dagbladet den 4 februari. Hon tog sin utgångspunkt i den incident där vakterna i tunnelbanan agerade med övervåld (så långt man kan döma av rapporteringen) mot en höggravid kvinna. Mot den bakgrunden diskuterar Bilan Osman den svenska självbild där rasprofilering och övervåld inte anses förekomma i vårt land, och hon avslutar med att skriva:

du ska kunna skrynkla ihop en bot i tunnelbanan utan att riskera våld mot dig och ditt ofödda barn. Du ska kunna vara 12 år och vara högljudd i biblioteket utan att riskera våld från vuxenvärlden… Övervåldet måste upphöra.

Visst bör det vara så i vårt samhälle att varken våld eller övervåld ska förekomma. Men för att åstadkomma detta så är det viktigt att se förhållandena från mer än ett perspektiv, annars kan vi aldrig lösa de problem som gör att människor tar sin tillflykt till våld. För i vad som bör vara ingår ju också att poliser, ordningsvakter och blåljuspersonal ska respekteras, inte attackeras. Deras instruktioner ska åtlydas, inte ifrågasättas. I varje fall inte på platsen och just där det händer; vill man ifrågasätta en polismans eller ordningsvakts beteende ska man göra det efteråt och under lugnare förhållanden. Omkringstående ska hålla sig åt sidan, inte göra fritagningsförsök.

I en tidigare krönika har jag berättat att jag 1976 flydde till Sverige från det kommunistiska Polen och att jag nu ser likheter mellan dagens Sverige och dåtidens Polen. I den här krönikan kommer jag att beskriva likheter när det gäller massmedier, särskilt radio och TV. I det kommunistiska Polen ägdes alla media av staten. Staten i sin tur styrdes av kommunistpartiet, som hade monopol på vad som fick visas, tryckas och diskuteras i media. Alla publikationer granskades av den mäktiga censurbyrån innan de nådde befolkningen. Allt som inte stämde med dåtidens kommunistiska värdegrund ströks och blockerades omedelbart från publicering.

I Sverige ägs media av både staten och privata aktörer. Public service, som bekostas av samhället (ägs av staten), ska enligt stadgarna vara oberoende från den politiska makten, men många ser en tydlig slagsida åt vänster. Det finns ingen censurmyndighet i Sverige, men det verkar i dag finnas något slags självcensur – både bland statliga och privata aktörer – när problem som är i konflikt med den ”svenska värdegrunden” ska tas upp. Det är därför ytterst sällan som frågor rörande migrationen, mångkulturen, feminismen och välfärden behandlas oberoende och kritiskt. Det görs nästan uteslutande positiv rapportering om dessa ämnen.

Det sägs ofta att Sverige och svenskarna är lagom i meningen att vi hyllar någon form av konsensusdriven medelväg, mittemellan. Lagom definieras av Wikipedia som ”varken för mycket eller för litet”, ”utan överdrift”, ”för ändamålet ‘lämplig’ storlek, mängd”. Definitionen i Svensk Ordbok (SO) är ”i lämplig omfattning varken för mycket eller för litet.”

Jag har aldrig riktigt känt mig komfortabel varken med uttrycket lagom eller uppfattningen att Sverige är landet lagom. Det förefaller mest en uppfattning som torgförs i enklare journalistik. Jag har heller aldrig uppfattat mig som lagom. Tvärtom har jag alltid värjt mig emot att uppfattas som lagom.

Hur är det då med Sverige som landet lagom? Några exempel från den politiska sfären belyser.

Massmigrationen i Sverige är i absolut världsklass med avseende på antalet flyktingar och välfärdsmigranter vi tagit emot de senaste fem åren. Sett till antal emottagna muslimska välfärdsmigranter som andel av befolkningen är vi värst i Europa. Det har medfört problem socialt, ekonomiskt, budgetmässigt och politiskt som kommit att ställa Sverige i ett internationellt negativt ljus. Ja faktiskt gjort Sverige till ett exempel som nämns i internationella debatter som ett exempel på hur illa det kan gå: Framväxten av en muslimsk diaspora i våra större städer, konsekvenser i form av moskéer som predikar islamism, minareter och böneutrop, våldtäkter, gängkrig, dödskjutningar, antisemitism, månggifte, barnäktenskap, tvångsgifte etc. Detta är utförligt beskrivet till och med i mainstreammedia. Den muslimska massmigrationen är inte lagom utan extrem i jämförelse med de flesta andra länder.

År 1976, då jag var 20 år, flydde jag från det kommunistiska Polen till Sverige. När jag idag tänker tillbaka på min tid i Polen finner jag tyvärr likheter med dagens Sverige. Kommunismen i Polen kännetecknades av något man skulle kunna kalla för gigantisk falsk marknadsföring. Regimen hävdade en sak i sin propaganda men verkligheten var helt annan. Man lovade till exempel gratis utbildning och sjukvård till alla samt avskaffande av arbetslöshet och analfabetism. Men det kommunisterna faktiskt kunde erbjuda var inte mycket jämfört med det som kapitalismen levererade i andra europeiska länder under samma tid. Arbetslösheten avskaffades med hjälp av arbetstvång med svältlöner, analfabetismen avskaffades men folk fick inte läsa och skriva vad de ville, skolan var gratis men genomsyrad av röd propaganda och sjukvården var en mardröm av köer för alla utom partimedlemmar.

Sverige i dag ligger långt ifrån denna katastrof men jag är rädd att gapet mellan den officiella bilden och verkligheten vidgas vad gäller sjukvården, skolan, näringslivet, klimatet, utrikespolitiken, invandringen för att bara nämna några områden.

Från radio och teve fick vi veta att Polen var en ekonomisk stormakt. Bland annat användes statistiken över antalet tillverkade ånglokomotiv i världen. Polen låg där på andra eller tredje plats efter Sovjetunionen (som alltid hade första plats i all statistik) och Kina, vilket gjorde oss stolta över det socialistiska Polens framgångar. Men sanningen var att västvärlden hade slutat tillverka ånglok för länge sedan eftersom tekniken var föråldrad. I Sverige hävdade den förra socialdemokratiska regeringen att landets ekonomi var urstark eftersom dess BNP ökade mer än de flesta andra europeiska länders. Men i själva verket berodde ökningen till största delen på den snabba befolkningsökningen och inte på ett effektivare näringsliv.

Frasen om ”allas lika värde” har kommit att bli ett nyreligiöst mantra, en magisk besvärjelse som upprepas och omhuldas av politiker, massmedia och troende enskilda. Frasen har inte bara kommit att ersätta tidigare religiösa dogmer utan successivt antagit formen av en tvingande trosbekännelse och bärande samhällsdoktrin. Tyvärr har frasen om allas lika värde alltmer kommit att användas som ett trubbigt slagträ utan erforderlig precisering, i syfte att framhålla den egna godheten och peka ut andra som mindre goda.

Den dåliga sedvänjan har kommit att utvecklas till en slags modern inkvisition eller ståndrätt, där människor mot sitt nekande har utpekats som kättare, utsatts för politisk förföljelse och i många fall drabbats av förödande bestraffningar. Att anklagas för att inte tro på allas lika värde enkom på grund av verksamhet inom ett politiskt parti, och utan närmare bevisning, utgör politisk diskriminering och är, för att citera Löfven, (nedan) antidemokratiskt. Dessa tendenser skapar en samhällsatmosfär av misstänksamhet, polarisering, fruktan, angiveri och repression. Man påminns om Storebror i Orwells 1984.

Hur frasen används som markör för att peka ut vilka som är goda och vilka som är onda framgår av de inledande raderna i Stefan Löfvens regeringsförklaring den 21 januari 2019:

Runtom i Europa breder högerextrema rörelser ut sig. I flera länder har krafter med en antidemokratisk agenda nått ända fram till regeringsmakten. Men i Sverige står vi upp för människors lika värde. Vi väljer en annan väg.

Venezuela är ett rikt land inte minst på grund av oljetillgångarna som enligt vissa uppgifter är större än Saudiarabiens. Dessutom har landet stora malmtillgångar. Venezuela är land som borde vara ett välfärdsland men som förstörts i grunden av kommunist-socialistiska regimer med först Hugo Chavez och sedan Nicolás Maduro. Båda valda i allmänna val som dock kraftigt ifrågasatts på grund av stora hinder för en verklig opposition och sannolikt rent valfusk. Idag är Venezuela trots alla tillgångar som nation bankrutt och med negativ ekonomisk tillväxt.

Den sittande presidenten, Nicolás Maduro, har betydligt mindre stöd, både nationellt och internationellt, än talmannen Juan Guaidó, som utropat sig till interimspresident.

Det som är geopolitiskt oroande är det amerikanska erkännandet av Juan Guaidó som president och vapenskramlet och hotet att skicka 5 000 soldater.

Från 1946 och fram till idag har USA med CIA som vägröjare varit inblandade i statskupper i flera länder. I Libyen fick man bort diktatorn Muammar Gaddafi som sedan mördades. Sedan bombades Libyen från att vara en fungerande nation och stat ”tillbaka till stenåldern” som frasen lyder i USA alltsedan Vietnamkriget. Sverige deltog med JAS Gripen i spaningsuppdrag i det rövartåget. I Irak gjorde sig USA med CIA som spjutspets av med diktatorn Saddam Hussein i en likaledes fungerande nation och stat. Saddam Hussein dödades sedan efter en rättegångsliknande process. Irak är idag en dysfunktionell stat. I Syrien har USA och CIA misslyckats med att få bort Bashar Al Assad trots CIA:s intriger och covert operations, bombningar och vapensamarbete med rebellgrupper inklusive IS. Israel är också inblandat i Syrien med rena bombningar.

Irakkriget ses generellt som det värsta misslyckandet under Bushs presidentskap. Varje gång Bush förs på tal så nämner någon oundvikligen hur han startade kriget baserat på en lögn och att kriget egentligen gick ut på att stjäla Iraks olja. I denna artikel tänker jag vederlägga båda påståendena.

Först och främst: Bush ljög inte om massförstörelsevapen. Att ljuga är att medvetet inte säga sanningen, inte att råka säga något som senare visar sig inte stämma. CIA trodde att Irak hade massförstörelsevapen, och man fick medhåll från underrättelsetjänsterna i Frankrike, Tyskland, Israel, Ryssland, Storbritannien och Kina. Tänk om Bush inte hade lyssnat, och det sedan visade sig att Irak hade massförstörelsevapen – hur hade Bushs belackare reagerat då?

Svaret på den frågan är inte svårt att gissa: Bush har kritiserats enormt för att han inte tog en rapport av CIA på allvar som hävdade att Al-Qaida planerade att attackera USA. Rapporten publicerades en månad före 11 september-attacken, men det många inte förstår är att rapporten var väldigt otydlig och inte sa något om var Al-Qaida tänkte slå till, eller när, och idén att Al-Qaida planerade att kapa flygplan kallades i rapporten för ”fantasifull” (ni kan själva läsa rapporten här). Om Bush ignorerat CIA, och de sedan visat sig haft rätt om Iraks massförstörelsevapen, så hade Bush fått utstå massiv kritik av precis samma människor som idag kritiserar honom för att han inte ignorerade CIA.

Som lärare har jag noterat att slöjan har blivit allt vanligare i klassrummen. Förra hösten höstas dök också den heltäckande slöjan upp i min skola för första gången och samtidigt skickade vår skolledning ut Skolverkets anvisningar hur vi ska förhålla oss till detta. Visst det är olämpligt med sådan klädsel vid kemilabbar kunde vi läsa men för övrigt skulle vi ta hänsyn till detta plagg.

Det var märkligt att läsa Skolverkets anvisningar. Vi hade fått höra många gånger hur viktigt det var att ha rätt värdegrund, med jämställdhet, självständighet och att inte diskriminera någon. Nu helt plötsligt var den egna värdegrunden inte längre så viktig, när ett uttryck för en annan värdegrund dök upp. Nu skulle vi alltså ta hänsyn till en diskriminerande struktur från en annan kultur, en struktur som ville osynliggöra flickor och kvinnor i det offentliga rummet.

Vi lärare reagerade starkt mot detta och undertecknad fattade pennan och påpekade för alla på skolan hur Skolverkets anvisningar stred mot den egna värdegrunden, som vi fått veta var så viktig. Rektorn svarade att hon inte kunde gå emot Skolverkets anvisningar och att vi måste förhålla oss till detta men att vi hade yttrandefrihet i denna sak.

Trots stödet för slöjan från Skolverket och olika politiker ifrågasätts slöjans närvaro i olika sammanhang av allt fler. Många människor i vårt sekulära samhälle vill ha en religionsfri miljö då man uträttar sina ärenden exempelvis på en bank eller ett apotek. Man vill slippa att bli påmind om profeten Muhammed som en gång i tiden satte världen i brand, en brand som hans efterföljare har hållit vid liv olika mycket under olika tider. Slöjan är ju reklam för denne profet.

Jag kom till Caracas på 1970-talet och fick en glimt av landet före Hugo Chavez och före hans bolivarianska revolution. Jag har starka minnen av ett land med stora spänningar mellan samhällsklasser och en arrogant styrande elit som skapade fenomenet Hugo Chavez, en framgångsrik officer som efter en misslyckad kupp istället tog och behöll makten i någorlunda fria val. Hans hjälte var Simón Bolivar, som på 1800-talet ledde självständighetskampen mot Spanien.

Chavez kunde med stöd av höga oljepriser bli en legend i Latinamerika, nästan som Fidel Castro. Tveklöst gynnade han de fattiga och skapade en bättre balans mellan rika och fattiga. Men samtidigt förstatligade och misskötte han den gren de satt på, oljeindustrin. När oljepriset var högt använde han en stor del av inkomsterna för att finansiera supportrar, som till exempel vänsterregimer i Argentina och Brasilien. Han blev med åren alltmera bisarr. När oljepriset dök så mötte han och Venezuela verkligheten. Chavez hann emellertid dö som en hjälte. Han efterträddes av Nicolás Maduro som snabbt förvandlade en allt svagare demokrati till en militärdiktatur. Detta skedde dock med fortsatta applåder från vänsterregimer i världen, inte minst i Sverige.

Det var jag, som såg islamismens framfart och kritiserade detta, som blev utesluten ur Miljöpartiet och inte ex-minister Kaplan som spred islamism. Detta är något som bör skämma ut MP för all framtid. Att Maria Ferm som statssekreterare i statsrådsberedningen och Amanda Lind som demokrati- och kulturminister kommer att fortsätta på den inslagna vägen behöver vi inte tvivla på.

Att vrida och vända på asylregelverket, utlänningslagen och olika konventioner i syfte att fullkomligt proppa in människor från tredje världen får med tiden allvarliga konsekvenser. Jag läser dagligen Dagens Samhälles urval av vad, oftast, dagspressen skriver i samhällsrelaterade frågor. En stor majoritet av de ämnen som den av Sveriges Kommuner och Landsting ägda tidningen tar upp är relaterade till invandringen. Det handlar om volymerna och de enorma behoven av samhällsservice. De flesta av artiklarna andas alarmism. Sverige har redan ett olösbart problem med alltför stora volymer av migranter men ska ändå fortsätta med att ta in 100 000 människor om året. År efter år och årtionde efter årtionde. Alla system är överansträngda och allt fler samhällsområden kommer framöver att fallera. När lågkonjunkturen väl slår till står vi troligen inför svårigheter som Sverige inte har varit i närheten av sedan andra världskriget. Då om inte förr går det inte längre att smita från notan.

Den oerhört försvagade regering vi har på grund av center-liberalerna, måste väl försöka visa på något slags handlingskraft och kan nästan bara göra det på ett enda sätt. Löfvens regeringstal visade vad som komma skall.

Det europeiska upprorsåret 1968, då min fru jag och befann oss i studentrevoltens Paris, utkom en bok Indoktrineringen i Sverige skriven av den socialistiske författaren Göran Palm, död 2016.

Det var en mycket omskriven och diskuterad bok inte minst inom den svenska vänstern. Jag köpte och läste den. Fann den intressant vilket jag gör än idag om än av motsatta skäl. Boken är sedan länge utrangerad ur mitt omfattande bibliotek. Inför en omläsning och en artikel så har den inhandlats på nytt för 40 kronor på antikvariat. Så kan det gå.

Anledningen till att jag funderat på en omläsning är självfallet att boken behandlar indoktrineringen utifrån det dåtida ”bestående samhället” med kapitalism och borgerlig hegemoni. SVT ansågs på den tiden ”högervridet.” Idag kan vi som granskar och följer samhällsutveckling, medias nyhetsrapportering och samhälls- och kulturdebatten tydligt identifiera förändringen. Indoktrineringen i Sverige utgår numera från en huvudsakligen vänsterpolitisk ideologi. Mer exakt tysk neo-marxism och fransk postmodernism som smälts samman till identitetspolitisk ideologi. Svårförståeliga begrepp men det är den konkreta teoribasen bakom det som oftast kallas PK-ideologi. Den filosofiska utvecklingen finns analyserad i bland annat Stephen R.C. Hicks Postmodernismens förklaring. Skepticism och socialism från Rousseau till Foucault samt Roger Scruton Fools, Frauds and Firebrands. Thinkers of the New Left.

Göran Palm definierar år 1968 indoktrinering, utifrån Bonniers lexikon som: ”intensiv psykisk påverkan på en person i syfte att få honom att omfatta en viss politisk doktrin.” Jag gillar inte den definitionen och föreslår tre andra.

George W Bush är, tio år efter slutet på hans presidentskap, fortfarande en av de mest kontroversiella och missförstådda karaktärerna i modern världspolitik. Hans kritiker hävdar att han drog in USA i evighetskrig, skapade flyktingvågor till Europa, kraschade världsekonomin och kanske till och med låg bakom själva katalysatorn till allt detta: 11 september-attackerna. I denna och mina kommande artiklar tänker jag försöka nyansera bilden av Bushs presidentskap. Till att börja med: Överreagerade USA på 11 september?

Det har blivit en slagdänga bland anti-Bush-kommentatorer att säga ungefär att ”OK, 9/11 var hemskt, men man attackerar väl inte två länder bara för det!?”. Det dessa människor glömmer att fråga är 1) varför skedde 9/11-attacken? och 2) varför har den aldrig gjorts om?

Det bästa sättet att besvara båda dessa frågor är kanske att läsa vad tillfångatagna Al-Qaidaledare själva säger om saken. Vad trodde man sig kunna uppnå? Svaret är rätt uppenbart: Al-Qaida, precis som många andra av USA:s motståndare, hade under årtionden spridit propaganda som gick ut på att Västvärlden var dekadent, korrupt och framförallt svag. Alla militanta gruppers propaganda inkluderar budskap om att fienden är vek och möjlig att besegra. Problemet var att Al-Qaidas ledning börjat tro på sin egen propaganda.

Ja, Usama Bin Laden trodde på fullt allvar att Al-Qaida skulle kunna döda flera tusen civila amerikanska medborgare mitt på ljusa dagen, och istället för en kraftsamling och ett motangrepp skulle detta leda till att USA skulle vika ner sig och dra sig tillbaka från Mellanöstern. Hur kunde man tro det? Många har glömt detta idag men 1990-talet var en ganska fredlig period i USA:s historia, då man skar ner kraftigt på militär och underrättelsetjänst efter kalla krigets slut.

Finns det några ord i modern tid som är så utslitna och överanvända som hållbar och hållbarhet? Knappast. De är snart i nivå med klassiker som demokrati och värdegrund, och dyker upp i de mest oväntade sammanhang där en av PK-samhället godkänd markör är av nöden.

Det var länge sedan hållbarhet användes i den ursprungliga betydelsen, det vill säga så här:

(Från Filmarkivet och journalfilmen En dag i Ludvika, 1944)

På den tiden var det självklart att hållbarhet avsåg något i stil med lång livslängd, slitstark, rent av härdig. Numer är väl innebörden nedmald till något i stil med bra och god i största allmänhet. Men denna brist på klarhet och precision gör det också enkelt för folk med sinne för affärer att haka på godhetståget – företrädesvis i klimatkampen – och marknadsföra dyra kurser, böcker, certifieringar, föreläsningar och dylikt som lovar att göra dig, din familj och din framtid garanterat hållbar.

Nyårsdagen höjdpunkt varje år är för miljoner och åter miljoner TV-tittare i Europa – ej minst i vårt land – Wienerfilharmonikernas konsert i den österrikiska huvudstaden, där i år Wagnerdirigenten framför andra, Christian Thilemann, för första gången suveränt tolkade kända och mindre bekanta verk av yngre och äldre adepter i den stora musikfamiljen Strauss.

Årets traditionsenliga dansinslag av Wiener Statsbalett var formliga fröjder för ögat och en påminnelse om vad kultur kan innehålla och ge oss, när den är som bäst. Naturligtvis interfolierades de undersköna tonerna, orkester- och publikbilderna under jämna mellanrum med vad landet och floden Donaus omgivningar har att erbjuda i naturskönhet, sevärda historiska och andra lockande resmål. Nyårskonserten är därmed ett ansikte och en turistreklam för Österrike som Nobelfesten är ett oöverträffat varumärke för Sverige.

Osökt gick som av en händelse – dock välgrundad som lätt inses – tankarna till de kulturfientliga politiska krafter som på senare år har börjat vädra morgonluft.
Staten skall ta bort stödet till kulturen, fastslog för halvannan månad sedan MUF-ordföranden Benjamin Dousa och förklarade ungdomsförbundets stämmobeslut i saken med att opera och teater är ”överklassens intresse”. Dessa konstarter kan finansiera sig själva – av besökarna.

Parisavtalet bereddes skyndsamt. Beslut i Riksdagen togs utan större debatt med hänvisning till att många länder redan godkänt avtalet. Ingen tänkte väl på att för de allra flesta länderna var avtalet potentiellt mycket ekonomiskt fördelaktigt.

Alla partier godkände avtalet med enighet, utom SD, som inte hade mycket att invända mot avtalet som sådant, men ansåg att man skulle avvakta krav från Europeiska rådet och Europaparlamentet enligt regeringens tidigare avsikter.

Förutom de enorma kostnaderna för att ställa om vår egen infrastruktur, transportsektorn, vår tunga industri och så vidare kan man fråga sig hur mycket vi den här gången kommer att behöva betala till andra länder för att bevara vår status som humanitär stormakt och att vara en efter vår befolkningsstorlek främsta sponsorerna av FN?

Grunden till avtalet är uppdelning i två grupper av de 197 länderna som undertecknat. De ”rikaste” länderna är i en grupp som kallas Annex II-länderna. De är Australien, Belgien, Finland, Frankrike, Grekland, Island, Irland, Italien, Japan, Syd Korea, Luxemburg, Nederländerna, Nya Zeeland, Norge, Portugal, Schweiz, Spanien, Storbritannien, Sverige, Tyskland, USA, Österrike plus EU. Vi kan kalla dem de betalande länderna. Övriga 171 länder är mottagare – ett stort antal av dem korrupta diktaturer.

Frågan ställs inte bara av konspirationsteoretiker och andra fantaster utan också av robotforskare, ekonomer, politiker och en och annan vetenskapsjournalist.

Nyligen togs frågan upp på webbsajten för World Economic Forum. Av artikeln framgår att man numera börjar använda vidare och mer inträngande begrepp än blott Aritficiell Intelligens (AI), nu talar man också om AGI (Artificially Generated Intelligence) och HLAI (Human-level AI). Den allmänna meningen bland de församlade forskarna är än så länge att man är långt ifrån en sådan verklighet. På en lätt skämtsam fråga om när detta kan tänkas inträffa var det dock flera av respondenterna som vågade sig på gissningar om 20 – 50 år från nu.

Vad menar man egentligen när man talar om att robotar skulle börja tänka av sig själva? För att kunna svara på den frågan måste vi kanske först bestämma oss för vad tänkande egentligen är och särskilt sådant tänkande som än så länge är reserverat för den mänskliga hjärnan.

Vi vet att djur kan dra slutledningar från fakta som presenteras för dem vid upprepade tillfällen; alltså igenkänning av vissa mönster. Vi vet att maskiner kan slå den mänskliga hjärnan när det gäller att spela de mest komplicerade och krävande spelen, som till exempel schack och det kinesiska GO-spelet. Det vi kanske glömmer i det sammanhanget är att den energi maskinen använder för dessa segrar är mångtusenfaldig den energi som den mänsklige kombattanten har tillgång till.

Jag har under en månads tid varit på resa i Persien. En nation fylld av färger, ljud, lukter och allt som kan locka våra sinnen. Min färd har inte varit kroppslig utan mental, ty jag har läst en skön bok Iran: A Modern History, skriven av Abbas Amanat, 2017. Författaren har iranskt ursprung och är nu professor vid Yale University.

Det är en djuplodande berättelse (på 900 sidor) om Irans utveckling från 1500-talet till idag. Vi får alltså enbart följa mycket mindre än en femtedel av nationens kända historia. Dess imponerande antika kejsarkultur, som utvecklades i konkurrens med grekernas stadsstater, skildras därför endast som en inledande skiss. Likaså hur araberna och islam under 600-talet betvingade den gamla persiska zoroastrismen, med gudar som Ahura Mazda och profeter som Zarathustra. I boken färdas vi alltså från 1500-talet framåt. En färd under 500 år av ett ”modernt” tidsskede som även Europa upplevt, från en utgångspunkt av kristen dogmatik. Trots stora geografiska och kulturella skillnader mellan öst och väst förnimmer läsaren ändå en form av övergripande historisk gemenskap. Men den särskilda persiska erfarenheten är engelsmäns, ryssars och amerikaners våldsamma maktanspråk över det iranska samhället. En nation som förvandlats från ett fattigt feodalt kejsardöme till den oljeberoende teokrati vi ser idag.

Abbas Amanats breda samhällsbeskrivning och samtidigt detaljerade positionering av den iranska nationens liv kryper under skinnet på läsaren. Känslan av en långfilm med tusentals bilder tränger sig på och förför, trots att boken skildrar en nation som konstant har stått med ideologiska motsättningar och våld upp till öronen. På filmduken flimrar utvecklingen från ett brutalt och otryggt klansamhälle till en nation under islams lynniga handske av stål.

Spelar man krona och klave kan myntet hamna på två olika sätt, nämligen krona eller klave. Utfallsrummet är alltså tydligt definierat. De två olika utfallens sannolikhet är också känd. Beslutssituation och risker är fullt överblickbar för den som ger sig in i spelet.

I övriga livet är sällan den verklighet man ska ta ställning till lika överblickbar och tydlig. Oftast vet man inte vad som kan komma att hända och än mindre har man en klar bild över hur troliga de möjliga olika utfallen är. Utfallsrum och sannolikheter är okända. Den rimliga beslutsmetoden blir då annorlunda. Man börjar först med att söka definiera vad som kan komma att hända – att definiera utfallsrummet. Antag du ska gå på promenad och funderar på hur du ska vara klädd. Det beslutet beror inte bara vad du kan observera precis i beslutsögonblicket, utan också vad man kan tänka sig kan komma att hända, till exempel att promenadstråket visar sig vara lerigt, det kan bli kallare än förväntat, eller kanske börja regna.

Det andra steget blir att ta fram beslutskriterier för att hantera de tänkbara utfallen och fatta beslut enligt dessa. Beslutsmetoden på utfallsrum med okända sannolikheter består av två valmöjligheter Antingen väljer man vinstmaximering, eller så förlustminimerar man.

Vinstmaximering innebär att man chansar på bästa möjliga utfall. För promenaden struntar man då i obekväma kängor, en extra tröja och paraply. I bästa fall blir det en underbar promenad. I värsta fall kommer man hem som en blöt frusen katt. Förlustminimerar man så har man sagda mindre bekväma klädsel och tvingas ha ett paraply i handen, men har garanterat sig skydd mot det värsta tänkbara utfallet.

Här möter du två personlighetstyper i form av Eva och Adam. De är medborgare i Sverige och med i det fullskaliga politiska experimentet att införa mångkultur genom massinvandring. Ska kulturer smältas ihop och ut ska komma en ny och förädlad eller ska flera kulturer existera parallellt sida vid sida med egna lagar, familjepolitik, etc? Ingen vet. Den frågan är inte utredd.

Smälts kulturer ihop kan en kultur gå under. Det finns teori och erfarenhet, som vet vilken, nämligen den som i sitt rättssystem har de svagaste sanktionerna. Den, som har de mest korrupta rättstjänarna, de sämst integrerade individerna och den mest konflikträdda och konformistiskt lagda befolkningen. Adam är en representant för dessa individer. Han vill jobba idag som han jobbade igår och rösta som han alltid gjort. Han har en personlighet integrerad i det bestående. Han förnekar förändring då framtiden skrämmer.

Eva är Adams motsats. Hon är nyfiken, kreativ och fantasifull. Hon är den fria individen, entreprenören för vilken den medvetna och styrda förändringen är tryggheten. Hon ser det förnuftiga i FN:s flyktingkonvention som bygger på assimilation för det förmodade lilla flödet av asylsökande jämfört värdlandets befolkning. Assimilation innebär att de asylsökande som godkända flyktingarna ska gå upp helt i värdlandets kultur utan sammansmältningsprocess. Inflöden utan flyktingskäl är invandring och större flöden massinvandring. I det senare fallet blir det undantagslöst sammansmältningsprocesser, det vill säga vad konflikträdda politiker kallar integration, inkludering etc. Att detta inte kritiseras stör Eva.

Det finns ingen koppling mellan homosexualitet och pedofili. Homosexuella är inte mer benägna att vara pedofiler än heterosexuella enligt de flesta studier på området. Syftet med denna artikel är inte att sprida tvivel kring detta, utan endast att belysa ett mörkt och för de flesta okänt kapitel i HBTQ-rörelsens historia: Under flera årtionden så kämpade RFSL och deras internationella systerorganisationer för att legalisera och normalisera pedofili.

I Sverige så hade RFSL under många år en underavdelning som kallades ”Pedofila arbetsgruppen” som arbetade för att legalisera sex med barn. Till och med gay-tidningen QX erkänner att denna grupp existerade även om man vill tona ner samarbetet med RFSL; istället hävdar man felaktigt att svenskarna i största allmänhet var pedofilvänliga på 1970-talet.

Det stämmer dock att 1970-talet var ett bra årtionde att vara pedofil i Sverige. 1972 blev barnpornografi lagligt, och förblev lagligt tills 1980. Barnporr legaliserades samtidigt som all annan pornografi efter en lång kampanj av den sexuella frihetsrörelsen där RFSL ingick. År 1983 gjorde RFSL ett remissyttrande där man argumenterade kraftigt emot att skärpa straffen för sexualbrott mot barn och istället menade att byxmyndighetsåldern borde avskaffas. RFSL skrev uttryckligen att ”pedofilen skänker ömhet och kärlek” och att pedofilen inte bör anses sjuk. Mannen bakom dessa formuleringar hette Kjell Rindar och var då förbundsordförande för RFSL. Så sent som 2011 invigningstalade han på Stockholm Pride.

Det år som nu snart är över har varit ett riktigt bra år för mig själv och minfamilj. Min äldsta dotter har gift sig. Företaget har börjat få fart och min tidigare sorg över miljöpartiets självförvållade haverier, på i stort sett alla områden, har tonat bort och är väl mer en erfarenhet jag trots allt inte vill vara utan. Jag mötte under mina år i partiet många fina människor som aldrig kompromissade med sina värderingar och som levde som de lärde.

Men alla mina vänner har inte haft det lika bra som jag och många har haft ett väldigt tufft år. Sorgen och glädjen vandrar ju hand i hand och jag hoppas att de som haft ett svårt 2018 får ett mycket bättre 2019!

Vad gäller utvecklingen i Sverige så tror jag att vi har en lång väg att vandra där (den oönskade) utvecklingen mot alltmer islamism, shariasamhällen och utanförskap, usla skolresultat och andra välfärdsbrister kommer att fortsätta. Jag tror inte, även om jag hoppas, att någon av våra folkvalda är rätt person att kämpa mot islams hederskulturer, Shariasamhällen, no go-zonerna, globalistmedia och allmänt naiva dårar. Men jag ska fortsätta min upplysningskampanj mot globalism, identitetspolitik, islamism och allmänt förfall.

Kloka tänkare som Bergson, Popper och Hayek har ägnat mycket tid åt att fundera över vad som är det goda samhällets mål. Som man kan vänta sig är de inte helt eniga. Men ense är de i kritiken av alla totalitära eller auktoritära samhällen. Motsatsvis växer en positiv bild fram: det öppna samhället. Den äldsta av de tre, Bergson, hyllade fria politiska val och krav på det offentliga samhällets transparens. Popper var allmänt sett tveksam till utpekande av krav på samhällsmål. Såväl kommunister som fascister hyser drömmar om samhällens rätta utveckling och hjälper gärna till på vägen dit. Popper avstår därför från att ange en önskad färdriktning. Men han är kritisk till all storskalig statsmakt. Och förespråkar ett individuellt och fritt meningsutbyte. Det fria samtalet. Man kan säga att Hayek fullföljer denna frihetslinje på ett nationalekonomiskt plan. Han är mot statlig reglering och för privata initiativ inom traditionell offentlig verksamhet.

Vilka krafter är idag det öppna samhällets fiender? Det är ingen tvekan om att en rad länder under kommunistiska regimer står i främsta ledet. Jag tänker förstås på exempelvis Kina, Vietnam, Kuba, Venezuela och Nicaragua. Här räcker det med en samhällskritisk åsiktsyttring för polisingripande, frihetsberövande och ytterst dödshot. I andra ledet av auktoritära regimer finns framför allt Ryssland. Man kan knappast ens säga att nationen är en demokrati. Valen är inte fria. Centralmakten varken kontrolleras eller utövas via parlamentet (duman), utan av en snäv elit kring president Putin. Likvidering av obekväma journalister och fängslande av partiledaren Navalny talar sitt tydliga språk. Vidare agerar inte rättsapparaten oberoende från statsledningen.

Den svenska liberalismen försökte tidigare skydda individens intressen – personlig frihet, ekonomisk frihet, åsikts- och yttrandefrihet. Den nya svenska PK-liberalismen är något annat och nu på väg att i väsentliga stycken stå för det motsatta.

Att varna för att populismen, eller egentligen SD, skulle vara ett hot mot demokratin, har blivit ett återkommande inslag i den pajkastning som ersatt en mer nyanserad och saklig politisk debatt. I själva verket är kanske det främsta hotet mot den liberala demokratin istället den nya PK-liberalismen. Liberala positioner har gradvis glidit över i de politiska korrekta och man verkar ha tappat kompassriktningen.

Här är två exempel: Liberalernas syn på 1) folkomröstningar och 2) åsikts- och yttrandefriheten. Det finns fler, men utrymmet begränsar.

1) Liberalernas inställning till den allmänna rösträtten har i perioder varit ljummen. Odilon Barrot, en ledande fransk liberal 1800-talspolitiker, hävdade till exempel att ett demokratiskt folkstyre ”som ger majoriteten Guds ofelbarhet… (är) den mest despotiska absurditet som någonsin framsprungit ur den mänskliga hjärnan. Om man vill en stats undergång så inför allmän rösträtt”.

Efter hand avklingade motståndet och liberalerna kom spela en viktig roll för den allmänna rösträttens genomförande.

Men på senare år verkar synen ha förändrats. Kanske påverkade av Brexit och Trump har skribenter i liberala media börjat uppfatta väljarkåren som undermålig. Man börjar åter betona att demokratin ska vara representativ och inte direkt.

Boken Tio tusen miljader. Skuldkalaset och den förträngda baksmällan kom ut i augusti 2018, den borde ha anmälts då. Men det blir nu, jag släpper den inte för den är värd att läsa (boken kan beställas här). Den rekommenderas varmt. Det är inte en klassisk debattbok. Den är inte till för politikerna. Den är till för dig. Den ger råd hur privatpersoner kan positionera sig ekonomiskt i en politisk galen tid.

Om Sanandajis tidigare bok Massutmaning handlade om invandringens olika konsekvenser så handlar denna bok om Sveriges förmåga att i en kommande lågkonjunktur med krympande resurser finansiera innehållet i samhällskontraktet och dessutom försörja många av de två miljoner som har fått uppehållstillstånd sedan 1990-talets början och ännu inte assimilerats i vårt samhälle. Det kommer att få konsekvenser för den enskilda medborgaren i urbefolkningen.

Alltså heter näst sista kapitlet ”Hur du skyddar dig mot baksmällan”. Där finns 27 späckade sidor innehållande 25 råd. Först en kurs i fem avsnitt om fastighetshantering, allt ifrån villor till bostadsrätter – som att du är ledamot i en bostadsrättförenings styrelse. Sedan sju avsnitt hur du förvaltar ditt sparande, vilket kräver en typ av kunskap som få privatpersoner har. Resterande 13 avsnitt kan karaktäriseras som olika smarta tips.

Men före åtgärderna i kapitel tio kommer diagnosen. Det är hela nio kapitel, som ändå inte är mastiga ty Sanandaji är en bra skribent och duktig på att förklara och han har samma inställning till ekonomiska nyckeltal som läkare till medicinska. De är fakta. För patienten Sverige är det två, hushållens skuldkvot och de reala fastighetspriserna. Du möter dem i två diagram redan i inledningskapitlet, både skuldkvoten och fastighetspriserna från 1875 till 2015.

I den svenska modellen för folkstyret är regeringen den proaktiva parten – lägger förslag – och riksdagen den reaktiva – säger ja eller nej till förslagen. För att modellen ska fungera måste de underlag som regeringen lämnar till riksdagen innehålla all den information som behövs för välgrundade beslut. Men här slarvas det vilket jag noterade många gånger under mina år i riksdagen. Det ärende som stack ut mest var när regeringen ville att Sverige skulle låna ut sju miljarder kronor till Island. Propositionen var tre sidor lång och bestod enbart av formalia – om själva krediten sades inget.

Det må så vara att nödlån till ett grannland inte är så mycket att tjafsa om men det är illa när regeringen håller inne information också i politiskt känsliga frågor. I en rapport från 2017 slår Riksrevisionen fast att de underlag som riksdagen fick inför de migrationspolitiska besluten under åren 2004 – 2015 endast undantagsvis uppfyllde kraven på heltäckande, långsiktig och dynamisk analys av de ekonomiska effekterna. ”I fler än hälften av underlagen saknas beskrivning av möjliga kommunala konsekvenser helt. I de fall ekonomiska effekter på statlig och kommunal verksamhet redovisas, saknas ofta förklaring till hur dessa har räknats fram och vilka antaganden som ligger bakom resultaten.” För att avsluta med konstaterandet att andra konsekvenser än ekonomiska generellt sett är mycket kortfattade eller saknas helt. (RiR 2017:27).

Detta att regeringen inte fullt ut informerar riksdagen i en fråga som skapat politiska konvulsioner i hela västvärlden är anmärkningsvärd. Vill regeringen inte göra det eller kan den de inte? Oavsett vilket är konsekvensen densamma – besvärande kunskapsluckor. Hur stora dessa är blev jag varse i valrörelsens slutskede. Då frågade helt slumpmässigt – så många jag hann med – om de visste hur många som fått uppehållstillstånd i Sverige sedan 2006. Jag fick jag inget rätt svar. Den sämsta bedömningen gjordes av de politiskt aktiva.

År 1949 utkom boken Nineteen Eighty-Four som den engelska originaltiteln lyder. Boken skrevs av den vänsterradikale författaren George Orwell som dog året därpå. Boken är en dystopi med bakgrund i erfarenheterna från de kommunistiska och nazistiska regimerna.

Dystopier är inte min favoritlitteratur även om jag läst dem som ingår i allmänbildningen: 1984 av George Orwell, Du sköna nya värld av Aldous Huxley, Fahrenheit 451 av Ray Bradbury, Kallocain av Karin Boye. Till dem kan också nämnas A Clockwork Orange av Anthony Burgess och Apornas planet av Pierre Boulle som båda filmats.

1984 läste jag nyligen på nytt eftersom jag haft en gnagande känsla av att det vi dagligen upplever i Sverige och Europa liknar Oceanien i boken.

”Nyspråksreformen” genomförs 1984 i Oceanien under härskaren Storebrors överinseende. Att ”Storebror ser dig” intrumfas i befolkningen. Storebror och hans parti styr med valspråken ”Krig är fred – Frihet är slaveri – Okunnighet är styrka”. Nyspråksreformen utgår från Sanningsministeriet och syftar till att utplåna vissa ord vilket gör att det blir omöjligt att uttrycka kritik eller att tänka i andra banor än makten vill. Tre viktiga begrepp i reformen är dubbeltänk, krimtänk och nyspråk.

Dagspolitikens motsättningar mellan nationalister och globalister aktualiserar liberalismens framtid. Denna ideologi har en självdestruktiv tendens. Konflikter är en del av dess tankesystem alltsedan begynnelsen. Om jag väljer upplysningstidens som startpunkt – någon föredrar kanske renässansens humanism – så möter vi tidigt en grälsjuk liberal förnuftstro, i kombination med en strävan efter medborgerlig frihet. Frånsett tendensen att träta i en anda av att veta bäst (Rousseaus vänner betraktade honom som notoriskt grälsjuk) så har liberalerna lämnat ett storslaget arv efter sig. Detta syns tydligt i nutida samhällen. I form av demokrati, välfärd och en skön strävan efter mänsklig frigörelse. Men nu tycks det som om liberalerna är på väg att förskingra sin kvarlåtenskap.

En av de fasta punkterna i 1800-talets liberala strömningar var den nyttoteori som Bentham lanserade och John Stuart Mill utvecklade vidare. Det rörde sig om ett i grunden ekonomiskt och praktiskt synsätt. Man krävde att politiska beslut och lösningar skulle ha som mål att maximera nyttan för flertalet individer i nationen, oberoende av klass. I detta ligger en tanke om att väga rikas och fattigas samhällsintressen mot varandra, för att åstadkomma största möjliga lycka för flertalet medborgare. Redan här råkade utilitaristerna i konflikt med den framväxande vänstern, som byggde sitt tänkande på ett perspektiv av klasskamp. I deras strid dominerade arbetarklassens nytta. Och målet var en revolution som kullkastade inte bara klassen av kapitalister utan också privat ägande av produktionsmedel. Här verkade liberalerna som en nyttig bromskloss.

För Er kännedom som ägnar söndagsförmiddagarna åt annat, så sänder Sveriges Radio varje söndag ett två timmar långt program ”Godmorgon, världen!” som har beskrivits som en sorts radiohögmässa för PK-troende.

I förra veckan innehöll programmet bland annat en betraktelse av den välkände journalisten och författaren Göran Rosenberg med titeln ”Tungors gift”. Hans tankegång var följande: Det var ord som ytterst gjorde Förintelsen möjlig, alltså ska man värdera ord som handlingar. Yttrandefrihet kan därför ses som en jaktlicens, som skulle ”ge tillåtelse att fritt döda eller såra”. Han anser att ord lika lite som vapen kan ges full frihet, då de kan döda och såra, varför yttrandefriheten måste begränsas.

Om detta finns mycket att säga. Ens första tvekan rör själva huvudtesen. Skulle en begränsning av yttrandefrihet verkligen ha stoppat Förintelsen, eller för den delen de sovjetiska strafflägren eller Maos kulturrevolution? Att lasta yttrandefriheten för historiens större illdåd är svårt och kräver rätt långsökta resonemang. Snarare har de nog begåtts av regimer där yttrandefriheten varit satt på undantag.

Och även om påståendet att ord kan såra och döda kan vara riktigt, så är det svårt att överföra detta till krav på censur. Ord är inblandade i det mesta av mänsklig interaktion, med såväl goda som dåliga avsikter. Att kommunismen och nazismen skulle ha lidit av för mycket yttrandefrihet, hävdar nog ingen. Men även deras demokratiska motståndare gav uttryck för åsikter som ledde till att man sårade och dödade bokstavligt. Så det förhållandet att yttranden sårar eller dödar är knappast avgörande, utan de flesta anser väl att man måste se till de bakomliggande värderingarna, och det verkar väl rimligt att anta att Rosenberg menar att i debatter såväl som handgripligt är att ”döda och såra” för goda åsikter försvarligt, men inte för de han uppfattar som dåliga.