Att ha hund är trevligt på många sätt. Dels för att de är allmänt trevliga och kärleksfulla förstås, men också för att man kommer ut på promenader varje dag. Och hundpromenader innebär inte bara frisk luft och motion utan också dagliga möten med människor.

Här i ”orten” finns alla sorter. Gamla och unga, infödda och utlandsfödda, skötsamma och inte fullt så skötsamma. Vi har också vårt eget original som av barnen brukar kallas ”Jesustanten” eftersom hon i decennier berättat för alla hon möter att hon har sett Jesus.

När jag flyttade från Karlskoga till Stockholm i mitten av 1980-talet, 22 år gammal, var jag dödstrött på livet i den lilla bruksstaden. Efter gymnasiet, och efter att ha gjort ett antal månader vid löpande bandet i sprängämnesfabriken, kände jag att det var dags att vidga vyerna. Jag flyttade först till miljonprogramsområdet Brandbergen, döpt av den lokala folkhumorn till Promillehill, och därefter till Bandhagen där jag fortfarande bor. Men banden till Karlskoga har jag aldrig släppt. Faktum är att de blivit allt starkare med åren.

Har du någon gång undrat varför det i Sverige finns en sådan enorm välvilja när det gäller de IS-terrorister som nu är på väg till Sverige efter avbrutet värv? I så fall är du långtifrån ensam, och det är inte bara vi här hemma i ankdammen som funderar över det. När jag berättar för mina vänner utomlands om hur Sverige förbereder sig på att ta emot IS-terroristerna – eller IS-återvändarna som nu tycks vara det vedertagna ordet – tar de sig för pannan.

När en partiledare för ett av riksdagspartierna kränker hälften av landets befolkning genom att använda deras kön och hudfärg som ett skällsord inser man att något är riktigt sjukt i det svenska samhället, se denna tweet.

Annie Lööf är inte den första politikern i Sverige att spy infantilt och omotiverat hat över just vita män. Hon lär inte vara den sista heller, eftersom hatet mot de vita männen numera är i det närmaste obligatoriskt för dem som vistas i de politiska finrummen och på de stora massmediala plattformarna.

Det är nu tio år sedan Socialdemokrater för tro och solidaritet, tidigare Broderskapsrörelsen, gav ut sitt vänsterkristna manifest. Det klubbades under kongressen 2009. Drygt ett år senare, lagom till valet 2010, gavs ett liknande manifest för muslimska socialdemokrater ut. Men hoppsan – de skilde sig åt rejält på åtminstone en punkt.

När de troende socialdemokraterna gav ut Manifest för en kristen vänster” klargjorde man att man strävade efter en värld utan över- och underordning, det vill säga ”utan klasskillnader, utan etniska och religiösa klyftor, utan ojämlikhet på grund av kön eller sexuell läggning…”

De ska arbeta för ökad trygghet i tunnelbanan. Men ungdomsvärdar från Lugna gatan har själva begått brott under sin anställningstid. 22 av 79 uppfyllde inte kravet på straffrihet eller begått brott under sin anställning, visar en internrapport från Region Stockholm.

Ungdomsvärdarna kommer från stiftelsen Fryshuset och har funnit på plats i tunnelbanan sedan tidigt 2000-tal, för att skapa trygghet i kollektivtrafiken. Men hur fungerar det i praktiken?

När min son var en liten knatte lärde jag känna en kvinna som hade en son som var ungefär jämngammal med min. Egentligen hade vi nog inte särskilt mycket gemensamt, men eftersom barnen lekte mycket tillsammans så hängde vi med av bara farten. Det är en del av att vara småbarnsförälder, helt enkelt, att man ibland väljer umgänge efter barnens måttstockar, och vi två blev vänner.

Ända sedan medeltiden har den 30 april varit en populär dag för firande. Traditionen är katolsk och har sitt ursprung i Tyskland och det är den heliga Valborg (ursprungligen Walpurgis) som står i centrum.

Valborg föddes omkring 710 och dog 779. Enligt legenden var hon en engelsk prinsessa som kallades till Tyskland av Bonifatius, ärkebiskopen av Mainz, för att hjälpa till att kristna tyskarna. Med henne följde hennes bröder Willibald och Winibald (både sedermera helgonförklarade).

Helg är Netflixtid. I alla fall för en medelålders dam som jag, som lämnat det där med kroglivet bakom mig, och i alla fall om jag kan hitta något jag gillar. Men det blir allt svårare, helt enkelt eftersom utbudet blir allt sämre. Och det beror delvis på Bechdeltestet.

Jag vet att jag sticker ut hakan nu för Bechdeltestet är något av ett evangelium för filmskapare idag, inte minst i Sverige. Ända sedan 2013 har flera av landets biografer använt sig av kvalitetsmärkningen A-märkt, som är ett slags konsumentupplysning baserat på detta test.

Nyligen blev jag påmind om en text jag skrev i en av landets kristna tidningar för några år sedan. Den handlade om nationaldagen, eller rättare sagt om politikers och mediepersoners uppfattning om nationaldagen. Men den skulle lika gärna kunna appliceras på vilken högtid som helst som, av vissa, kallas ”svensk” för se, svenskt är ingenting utom möjligen barbariet som en upphöjd politiker en gång uttryckte det.

Som vi tidigare berättat om på Det Goda Samhället har professor Sara Johnsdotter vid Malmö universitet gjort en studie om könsstympning och kommit fram till att samhällets insatser skadar unga flickor. Vem är då denna Sara Johnsdotter, och hur har hon tidigare profilerat sig i frågan om könsstympning?

Redan i Sara Johnsdotters avhandling från 2002 är könsstympning ett centralt tema. Hon ifrågasätter ordvalet, som hon menar kan skada självbilden för dem som blivit utsatta för det, och strävar efter att neutralisera begreppet. Själv använder hon hellre ordet ”omskärelse”.

För lite sedan publicerade Det Goda Samhället en artikel om de tiggande romerna, de så kallade EU-migranterna. Eftersom vi i Sverige ofta intar den allmänna attityden att romerna är offer, vare sig de är här frivilligt eller hitlockade av en liga och vare sig de är ligaledare eller traffickingslavar, kan det kanske vara intressant att ta del av hur Katolska kyrkan närmat sig fenomenet med de tiggande romerna.

Påsken kom och gick och för de flesta av oss påskfirare blev helgen ungefär som vanligt. Ett och annat kyrkobesök, en väldig massa ägg och en festmiddag på påskdagen för att fira Kristi uppståndelse (alternativt en festmiddag för att det är en härlig tradition, om du nu inte är utövande kristen). Men för hundratals människor i Sri Lanka blev påsken en tragedi. Ett terrordåd med islamistiska förtecken tog över 300 människoliv, varav hälften barn, och skadade fler än 500. En sorgens dag just på den dag som är den största festdagen i hela kristenheten.

Vad har hänt med de svenska kvinnorna? Eller, rättare sagt, de svenska kvinnornas beteende?

Nej, jag talar inte om att kvinnor utbildar sig, gör karriär, tjänar pengar, kör bil och allt annat som en gång i tiden främst var förbehållet män. Jag talar om hur kvinnor uppträder i offentligheten, och hur de hanterar det faktum att vi så länge matats med myten om att alla vita män är svin. För det har satt sina spår, tro inget annat.

1 maj närmar sig och som alltid känner jag någon sorts pirr i hjärtat vid tanken på denna röda vårdag. Det har mer att göra med mina upplevelser som barn än mina politiska åsikter, för socialdemokraterna har för längesen lämnat den ideologi som jag i viss mån kunde känna igen mig i. Men när jag var barn så var 1 maj en verklig högtidsdag för hela familjen. Pappa klädde upp sig i finkostymen och mamma i en nystruken vårklänning och sedan promenerade vi ”ner till stan”, som vi sa för att delta i sossetåget. Efteråt gick vi hem och åt söndagsmiddag (inte sällan kalvstek med potatis och gräddsås) och kaffe och tårta. Det var så det var att leva i en stad där en överväldigande majoritet av invånarna arbetade i fabrik och röstade socialdemokratiskt.

Propagandamaskinen för IS-terroristernas återvändande har gått på högvarv ända sedan i februari. Först var det IS-kvinnor som fick gråta ut i svenska medier, sen var det herrarna som fick chansen att deklarera att de kört ambulans och donerat blod i all fridsamhet och den senaste tiden är det barnen som står i fokus. Kalla mig gärna misstänksam, men jag kan faktiskt inte tro något annat än att det här är ett sätt för massmedierna att jobba gemensamt med politikerna för att underlätta återinträdet för terroristerna.

För en tid sedan skrev jag här på Det Goda Samhället om mina onda aningar inför IS-terroristernas återkomst. Tanken på flera hundra terrorister att sätta tänderna – eller snarare projektidéerna – i är alldeles för frestande för svenska politiker, myndigheter och massmedier för att de ska behandlas som de förbrytare de är. Tänk bara vilken våg av skattefinansierade verksamheter som kan bli verklighet just på grund av dessa terrorister! I ett sådant läge går den svenska välfärdsapparaten naturligtvis på högvarv.

En fredagskväll kan vara så mycket. Det kan vara en mysig kväll tillsammans med familjen, eller en utekväll på krogen i glada vänners lag. Det kan också bli en kväll i mörker med en god bok i skenet av levande ljus. Sådan blev min senaste fredag,

Jag var mitt uppe i ett avsnitt av favoritserien på HBO när det plötsligt hördes en öronbedövande smäll så att det slog lock för öronen. Ögonblicket därefter blev det svart i hela lägenheten och, såg jag snabbt, i hela kvarteret.

Det står nu klart att det blir skattehöjningar och besparingar på minst fyra miljarder kronor när den rödgröna regeringen och deras stödhjul Liberalerna och Centern presenterar vårbudgeten. Och de utgiftsökningar som redan tidigare aviserats ska – naturligtvis – finansieras av bland annat 310 miljoner i besparingar i äldreomsorgen.

Den humanitära stormakten Sverige, som enligt finansministern gick som en Tesla för ett drygt halvår sedan, har tydligen saktat ner väsentligt och nu är det så kallade reformutrymmet nu näst intill obefintligt. På denna korta tid har vi rentav gått till det ”tuffaste läget på 100 år” enligt samma finansminister.

Nyligen var det två år sedan en terrorist från Uzbekistan mördade fem personer på Drottninggatan i ett terrordåd. Terroristen, som hade ett utvisningsbeslut, hade aldrig blivit avvisad från Sverige utan fortsatte leva i vårt samhälle som en fri man. Och medan han planerade för terrordådet arbetade han svart hos bland annat en känd underhållare.

På årsdagen av terrordådet skrev jag ett inlägg på min Facebooksida. Jag skrev:

Jag har just sett en ny film på Netflix, The Highwaymen med Kevin Costner och Woody Harrelson i huvudrollerna. Filmen handlar om de två före detta Texas Rangers som till sist lyckades ta fast den ökända mördarduon Bonnie och Clyde. Och till skillnad från i stort sett alla andra filmer som gjorts om mördarduon fokuserade denna enbart på jakten. Bonnie och Clyde själva var välsignat anonyma under de dryga två timmar som filmen varade.

Jaså, du har kommit ut ur garderoben nu?

Så sa en god vän till mig när jag berättade att jag börjat skriva i Det Goda Samhället. Det var sagt i all välvilja, eftersom det här är en person som sympatiserar med många av mina konservativa värderingar, och som dessutom är orädd och vågar sticka ut hakan när det behövs. Det var, gissar jag, också en anspelning på vad många mindre orädda och ”hakutstickande” skribenter och debattörer mycket väl skulle kunna tänkas säga om den katolska chefredaktören som bytte plattform. ”Bitte Assarmo har kommit ut ur garderoben och erkänner numera öppet att hon är…” Ja, vadå?

Eurovisionsschlagerfinalen närmar sig och lika säkert som amen i kyrkan kommer nu protesterna från ett stort antal mer eller mindre kända svenskar. Finalen äger nämligen rum i Israel, och vad kan väl vara värre? Israel – den enda demokratin i hela Mellanöstern och det enda landet i världen vars blotta existens ifrågasätts när utrikespolitiken inte faller omvärlden på läppen. Det räcker med att Israel försvarar sig mot raketattacker från Hamas och Hizbollah för att svenska medier, politiker och kändisar ska ställa sig på barrikaderna.

Idag läser jag om en man som vill sterilisera sig för klimatets skull. Han är redan vegan, har slutat flyga och bor i en husbil och nu har han alltså deklarerat att han också tänker sterilisera sig. Allt för klimatet.

– Låt inte mig hindra, skrev en person i ett kommentarsfält på Facebook, och jag och min man skrattade högt när vi såg den torra, sarkastiska kommentaren. Vi kom överens om att folkhumorn är i princip omöjlig att ta död på, och att det inte är lika lätt att kuva människor som politikerna och de stora mediehusen tror. Inte ens den nya klimatsekterismen har kunnat ta död på människors förmåga att tänka själva.

Det är något nästan rörande över svenska mediers ständiga försök att släta över den ökande brottsligheten. Nu senast hade Expressen TV full sjå att försöka få de upprepade knivattackerna som ägt rum i London senaste tiden, och som vi skrev om i det Goda Samhället den 28 mars, att framstå som något bagatellartat. Att Londonpolisens talesman pratat om en epidemi nonchalerades i inslaget – istället tog man rikskriminolog Jerzy Sarnecki till hjälp och lät honom berätta den ”sanning” som vi ju alltid får oss till livs av våra svenska medier.