Härom dagen höll jag på att sätta morgonkaffet i vrångstrupen när det i mitt Facebookflöde flimrade förbi ett foto av en interaktiv reklamskylt från SVT Nyheter, där man gjorde reklam för sin app – med ett gigantiskt foto av Irans president Hassan Rouhani:

”Irans känga till Trump: Mentalt efterbliven” stod det med stora bokstäver, och jag var tvungen att titta två gånger innan jag beslutade mig för att bilden var photoshoppad.

Jan Guillou skriver i en krönika i Aftonbladet att det inte finns någon politiker, utom möjligen i SD, som faktiskt tror att hårdare straff leder till mindre brott. Att det finns politiker som trots detta gett uttryck för att de vill ha hårdare straff beror, enligt Guillou, på att de försöker tävla med SD om att vara så tuffa som möjligt.

Eftersom han själv har ett sådant behov av att verka tuff och hård att han inte bara skapat ett fiktivt alter ego i form av en jättetuff superduperagent utan dessutom entusiastiskt ägnat sig åt storviltjakt är det lite märkligt att han plötsligt verkar tycka att tuffhet är dumt.

Midsommarhelgen kom och gick och efter en väldig massa vacker folkmusik, en hel del sill och en och annan nubbe sitter jag nu här och funderar över Vinter-OS 2026. Som ju förläggs till Italien, trots alla de ivriga försöken att få spelen till Stockholm och Åre.

Det har lobbats hej vilt för att få hit OS. Ett av de mer absurda inslagen i det hela är att statsminister Stefan Löfven skrivit ett ”upprop” tillsammans med Spotifygrundaren Daniel Ek om hur ”redo” Sverige är att äntligen få bli värdar för ett Vinter-OS.

Det var den 9 augusti 1970 och jag och min pappa var på badplatsen Näset vid Möckeln i centrala Karlskoga. Det var en alldeles speciell dag, för jag hade just lärt mig simma. Sent omsider, ska tilläggas, för jag hade redan fyllt åtta. Men simundervisningen skolan stått till tjänst med under hela det första läsåret hade aldrig fungerat för mig. Jag lärde mig inte förrän sommaren efter första klass, då pappa påbörjat sin industrisemester och idogt ägnade var dag åt dotterns simning.

Snart är det midsommar – den ljusets helg som de flesta svenskar längtar efter och vet att fira med besked. Många anser att just midsommarafton borde ha fått status som nationaldag, och kanske är det inte helt fel tänkt. Men varför firar vi egentligen midsommar?

Midsommarafton, den längsta dagen och den ljusaste natten på året, har firats länge i Sverige, troligen sedan innan kristendomen gjorde sitt intåg. De äldsta skriftliga dokumenten som nämner det nordiska midsommarfirandet är de isländska kungasagorna från 1200-talet. Där skrivs det om Olav Trygvason, kung av Norge runt år 1000:

Nyligen ägde jippot Brilliant Minds rum i Stockhom, upphaussat som få andra events, och med särskilt utvalda gäster, alla ur elitens elit. Barrack Obama, Joel Kinnaman, Greta Thunberg, Micael Bindefeld och Stefan Löfven var några av de briljanta tänkare som bjudits in. Ett jippo som inte går av för hackor, minsann.

Brilliant Minds grundades 2015 och har, enligt texten på hemsidan, som syfte att samla innovativa och kreativa entreprenörer av olika slag.

Under den så kallade Järvaveckan – ett slags Almedalen ”light”, som syftar till att visa att de styrande minsann ser verkligheten bortom rosédimmorna på det somriga Gotland och bryr sig om den lilla människans vardag – sa statsminister Stefan Löfven att han vill se ”en rejäl samhällsförändring” så att vi kan få bukt med de ”skriande orättvisorna”. Statsministern tog sig till och med för att citera den forne landsfadern Per Albin Hansson i sin iver att visa hur socialdemokratiskt sinnad han är.

Så här års, när skolorna har slutat och försommaren bjuder på omväxlande sol och värme och kraftiga åskskurar, längtar jag alltid till min barndoms bygder. Till Värmlands bergslag, men också till den vackra lilla staden Kristinehamn där jag tillbringade så gott som alla barndomens sommarlov hos min morfar och min moster.

Mormor Elin, som överlevde spanska sjukan 1918, dukade under för cancer 1954 och morfar Carl blev änkling. Tre av barnen var vuxna och utflugna, men den äldsta dottern bodde kvar i föräldrahemmet under resten av sitt liv. Min moster Britta.

I en ny satsning från Skatteverket ska man nu granska Swishdonationer, framför allt till skribenter och bloggare. Myndighetens omvärldsbevakning visar att det finns en gråzon, och man vill nu utröna vad som är rena donationer – gåvor – och vad som är betalning för en tjänst.

– Gåvor och donationer är skattebefriade så det här handlar inte om när man till exempel skänker pengar till en förening som Röda korset eller till kyrkans verksamheter. Utan det handlar om andra områden, där man tillhandahåller någon form av tjänst, säger Skatteverkets pressinformatör.

Det händer att jag får mejl från läsare som läst en text och som vill diskutera. Det är alltid roligt, och alldeles särskilt glad blir jag när någon berättar att han eller hon känner igen sig i det jag skrivit. Det är väl ändå det skrivandet handlar om någonstans – att andra ska kunna relatera till det skrivna, och känna igen situationer, tankar och känslor.

Det intressanta är också att de flesta som skriver till mig är socialdemokrater.

Nyligen fick jag ett sorgligt besked. En äldre dam, som bott i mitt kvarter sedan husen var nybyggda i början av 1950-talet, har gått bort. Jag hade det på känn, för vi brukar ses någon gång i månaden och nu var det längre än så sen hon hörde av sig – eller sen hon svarade i telefon. Och egentligen var det kanske inte så oväntat. Margit var trots allt 89 år, och även om hon var pigg och fräsch som få så tog väl åldern ut sin rätt till sist. Hon dog hemma, i sin favoritfåtölj, och hann aldrig ens känna sig sjuk innan hon somnade in, och kanske är det någon tröst för hennes barn och barnbarn trots allt.

En av de första romaner jag läste var Folke Fridells ”Tack för mig – grottekvarn”. Jag var väl tio, elva år och hemma från skolan med feber och förkylning. Tråkigt var det förstås, för det här var på den tiden då det inte ens fanns video, än mindre streamingtjänster online. Och ingenting hade jag att läsa heller.

Det var då min far räckte mig en sönderläst bok av arbetarförfattaren och syndikalisten Folke Fridell.

På nationaldagen tog statsminister Stefan Löfven tillfället i akt att informera medborgarna om att det var väldigt lite som var bättre förr. Vad vi i själva verket ska fira är hur mycket bättre allt är nu, jämfört med den tid då en fjärdedel av befolkningen valde att emigrera på grund av fattigdom, svält och orättvisor.

Ur den aspekten har Löfven rätt. Samtidigt är det ett försåtligt budskap han kommer med. När man tar del av vad han säger kan man, om man inte vet bättre, få uppfattningen att alla som ifrågasätter dagens Sverige vill vrida klockan tillbaka till tiden före allmän rösträtt. Men så är det naturligtvis inte.

Med Liberalerna på fallrepet efter riksdagsvalet och det katastrofala EU-valet är det dags för partiet att byta ledning. Erik Ullenhag, tidigare integrationsminister i alliansregeringen, är en av aspiranterna till partiledarposten. Och han vet minsann hur han ska rädda partiet. Hans slagord är snäll.

Det låter som ett skämt men det är det inte. Erik Ullenhag vill göra Sverige ”snällare”.

Nu ska jag skriva om något som är mycket känsligt, och som ofta orsakar ett intensivt trollande på sociala medier. Jag ska skriva om de destruktiva kvinnorna och om deras olämplighet på höga poster i samhället.

Eftersom jag själv är kvinna är jag helt och hållet för ett jämställt samhälle. Det är också så jag själv blev uppfostrad av mina föräldrar som, trots att de var födda på 1920-talet och aldrig hade hört talas om genusvetenskap, var mycket väl medvetna om att män och kvinnor är lika mycket värda.

När jag var i London för några år sedan passade jag på att besöka den katolska kyrkogården, Saint Patrick’s Cemetery. Den ligger i Leytonstone, Hackney i östra London och det tar ett bra tag med tunnelbanan från citykärnan. Men det är det värt för gravar kan ha mycket att berätta. Och på katolska kyrkogården i London finns ett par gravar som kan berätta om två mycket speciella människoöden som, var för sig och på olika sätt, kom att få stor betydelse för flera viktiga reformer i det engelska samhället.

Ända sedan jag först började skriva om fattigpensionärernas situation har jag fått utstå brunstämpling och svartmålning från människor som gärna åberopar en fin och god värdegrund – faktiskt stundvis även från fromma bröder och systrar inom kyrkan.

Varför det är fult att värna de äldre är för mig obegripligt, eftersom jag har vuxit upp med ett samhällskontrakt som slår fast att den som arbetar och betalar skatt under sitt liv också ska kunna förlita sig på att han eller hon får ta del av välfärden på ålderns höst.

När moderaten Anders Ågren hade ställt en interpellation om våldsbejakande islamism i Umeå ville kommunstyrelsens ordförande, S-märkte Hans Lindberg, inte ta avstånd från islamismen. Varför? För att han ”inte vill ställa grupp mot grupp”. Det skriver Nyheter i Västerbotten.

Så sent som i mars i år uppmärksammades S i Umeå nationellt, då företrädare förnekat förekomsten av hedersförtryck. De gick så långt att de, i allians med Vänsterpartiet och Miljöpartiet, kallade sina meningsmotståndare islamofober.

Ett av den senaste tidens mest dryftade samtalsämnen är politikernas krav på hårdare straff för brott mot politiker och deras närstående. Och justitieminister Morgan Johansson skräder inte orden när han argumenterar för förslaget:

– Den som angriper en förtroendevald angriper inte bara den här personen, utan också demokratins funktionssätt, säger han i en intervju i Ekot.

För några år sedan sade en av mina äldsta och, trodde jag, bästa vänner upp bekantskapen med mig. När jag frågade varför förklarade hon att jag hade fått så ”konstiga värderingar”.

Jag har fortfarande inte förstått vad hon menade. Jag förstår nämligen inte på vilket sätt jag ändrat mina värderingar. Jag tror fortfarande på en rättvis och jämlik fördelningspolitik och på ordning och reda i migrationspolitiken. Jag tror på medborgerliga rättigheter och på ett system där skattekronorna kommer till gagn för allmänheten. Och jag tror på samhällskontraktet.

Och så var det då klart, det svenska valresultatet i EU-valet. Och även om Miljöpartiets Maria Ferm, med uppenbart bristande mattekunskaper, lyckades med konststycket att vända ett tapp på 3.8 procentenheter till en jätteseger, så var det i alla fall uppenbart för alla andra att Miljöpartiet inte längre har väljarnas förtroende.

Med tanke på hur MP, i regeringsställning, fattat beslut efter beslut som väljarna är öppet kritiska mot är det naturligtvis inte särskilt förvånande. Men partiets representanter är lika tårögt glada ändå.

Första gången jag besökte Stockholm var jag sex, sju år. Jag kom hit med mamma och pappa och vi bodde några nätter på ett pensionat på Kungsholmen. Pensionatet drevs av en äldre dam, och mina föräldrar kände henne väl, eftersom de hade bott där under sina Stockholmsbesök sedan de träffades i slutet av 1940-talet. Det var en vacker stadsvåning med högt i tak, spegeldörrar och utsikt över Tegelbacken.

”Ska en 12-åring ha en jacka som kostar 7 000 kronor är en fråga man kan ställa sig. Ju dyrare föremål och ju större skillnader det finns i samhället, desto större incitament finns det så klart att råna. Det är ett lackmuspapper på hur samhället ser ut. ”

Så säger polisen Hampus Johannesson i en intervju i tidningen Mitti, med anledning av den markanta ökningen av personrån mot barn och ungdomar.

I den tid som är vår frodas nyorden som aldrig förr. Och det är inte särskilt konstigt Det krävs hela tiden nya ord och uttryck för att normalisera fenomen som i grunden ter sig absurda och extrema för medborgarna. Ta detta med klimatångest och flygskam, till exempel. Om tillräckligt många medier upprepar orden tillräckligt många gånger så börjar folk snart fundera på om det är onormalt att inte lida av detta – och vem vill vara onormal?

Snart är det EU-val och inför detta går självaste MSB, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, ut och förmanar oss svennebananer att ”hålla huvudet kallt”. Den onde ryssen pumpar nämligen ut fejk news här i väst – ofta via det likaledes suspekta USA – för att vi ska luras att tro att det finns problem i vårt välfärdssamhälle.

”Det finns en pågående generell kampanj där främmande makt försöker få oss att ändra uppfattning om vårt land”, säger myndighetens enhetschef Mikael Tofvesson i en intervju i Aftonbladet och han förklarar också att ”Ju närmare valet vi kommer, desto större är risken att man försöker sprida rena lögner”.

Jag minns fortfarande när Botkyrka kommun, söder om Stockholm, lade sig till med sin slogan ”Långt ifrån lagom” någon gång i början av 2000-talet. Den fräsiga texten illustrerades, i alla fall i början, med en bild på en clown vars röda näsa syntes lång väg på in- och utfarterna.

Redan då insåg jag hur fantastiskt fint Botkyrka kommun anser att det är att vara just ”långt ifrån lagom” och, givetvis, hur oerhört politiskt korrekt det var redan då. Botkyrka var ju inte heller först med antilagom-vurmen; lagom har länge varit ett av de fulaste ord som överhuvudtaget finns i svenska språket.

Läser just i en australiensisk webbtidning att hundratals skolelever nu tagit sig för att storma kontoren hos folkvalda politiker. För klimatets skull, naturligtvis, för som vi alla vet så kan klimatet inte vänta. Greta Thunberg manar till panik och världens unga hakar på. Och nu börjar paniken göra dem aggressiva och oberäkneliga.

Själv får jag vibbar av Flugornas herre när jag läser om dessa horder av ungar som skippar skolan, väller ut på gator och torg, och nu också bryter sig in på arbetsplatser som de ogillar. Ni som läst den vet vad den handlar om – för er som händelsevis missat denna briljanta roman av den brittiske författaren och Nobelpristagaren William Golding kan jag berätta att den handlar om en grupp skolelever som blir strandsatta på en öde ö utan någon vuxen att ty sig till.