Påsken kom och gick och för de flesta av oss påskfirare blev helgen ungefär som vanligt. Ett och annat kyrkobesök, en väldig massa ägg och en festmiddag på påskdagen för att fira Kristi uppståndelse (alternativt en festmiddag för att det är en härlig tradition, om du nu inte är utövande kristen). Men för hundratals människor i Sri Lanka blev påsken en tragedi. Ett terrordåd med islamistiska förtecken tog över 300 människoliv, varav hälften barn, och skadade fler än 500. En sorgens dag just på den dag som är den största festdagen i hela kristenheten.

Vad har hänt med de svenska kvinnorna? Eller, rättare sagt, de svenska kvinnornas beteende?

Nej, jag talar inte om att kvinnor utbildar sig, gör karriär, tjänar pengar, kör bil och allt annat som en gång i tiden främst var förbehållet män. Jag talar om hur kvinnor uppträder i offentligheten, och hur de hanterar det faktum att vi så länge matats med myten om att alla vita män är svin. För det har satt sina spår, tro inget annat.

1 maj närmar sig och som alltid känner jag någon sorts pirr i hjärtat vid tanken på denna röda vårdag. Det har mer att göra med mina upplevelser som barn än mina politiska åsikter, för socialdemokraterna har för längesen lämnat den ideologi som jag i viss mån kunde känna igen mig i. Men när jag var barn så var 1 maj en verklig högtidsdag för hela familjen. Pappa klädde upp sig i finkostymen och mamma i en nystruken vårklänning och sedan promenerade vi ”ner till stan”, som vi sa för att delta i sossetåget. Efteråt gick vi hem och åt söndagsmiddag (inte sällan kalvstek med potatis och gräddsås) och kaffe och tårta. Det var så det var att leva i en stad där en överväldigande majoritet av invånarna arbetade i fabrik och röstade socialdemokratiskt.

Propagandamaskinen för IS-terroristernas återvändande har gått på högvarv ända sedan i februari. Först var det IS-kvinnor som fick gråta ut i svenska medier, sen var det herrarna som fick chansen att deklarera att de kört ambulans och donerat blod i all fridsamhet och den senaste tiden är det barnen som står i fokus. Kalla mig gärna misstänksam, men jag kan faktiskt inte tro något annat än att det här är ett sätt för massmedierna att jobba gemensamt med politikerna för att underlätta återinträdet för terroristerna.

För en tid sedan skrev jag här på Det Goda Samhället om mina onda aningar inför IS-terroristernas återkomst. Tanken på flera hundra terrorister att sätta tänderna – eller snarare projektidéerna – i är alldeles för frestande för svenska politiker, myndigheter och massmedier för att de ska behandlas som de förbrytare de är. Tänk bara vilken våg av skattefinansierade verksamheter som kan bli verklighet just på grund av dessa terrorister! I ett sådant läge går den svenska välfärdsapparaten naturligtvis på högvarv.

En fredagskväll kan vara så mycket. Det kan vara en mysig kväll tillsammans med familjen, eller en utekväll på krogen i glada vänners lag. Det kan också bli en kväll i mörker med en god bok i skenet av levande ljus. Sådan blev min senaste fredag,

Jag var mitt uppe i ett avsnitt av favoritserien på HBO när det plötsligt hördes en öronbedövande smäll så att det slog lock för öronen. Ögonblicket därefter blev det svart i hela lägenheten och, såg jag snabbt, i hela kvarteret.

Det står nu klart att det blir skattehöjningar och besparingar på minst fyra miljarder kronor när den rödgröna regeringen och deras stödhjul Liberalerna och Centern presenterar vårbudgeten. Och de utgiftsökningar som redan tidigare aviserats ska – naturligtvis – finansieras av bland annat 310 miljoner i besparingar i äldreomsorgen.

Den humanitära stormakten Sverige, som enligt finansministern gick som en Tesla för ett drygt halvår sedan, har tydligen saktat ner väsentligt och nu är det så kallade reformutrymmet nu näst intill obefintligt. På denna korta tid har vi rentav gått till det ”tuffaste läget på 100 år” enligt samma finansminister.

Nyligen var det två år sedan en terrorist från Uzbekistan mördade fem personer på Drottninggatan i ett terrordåd. Terroristen, som hade ett utvisningsbeslut, hade aldrig blivit avvisad från Sverige utan fortsatte leva i vårt samhälle som en fri man. Och medan han planerade för terrordådet arbetade han svart hos bland annat en känd underhållare.

På årsdagen av terrordådet skrev jag ett inlägg på min Facebooksida. Jag skrev:

Jag har just sett en ny film på Netflix, The Highwaymen med Kevin Costner och Woody Harrelson i huvudrollerna. Filmen handlar om de två före detta Texas Rangers som till sist lyckades ta fast den ökända mördarduon Bonnie och Clyde. Och till skillnad från i stort sett alla andra filmer som gjorts om mördarduon fokuserade denna enbart på jakten. Bonnie och Clyde själva var välsignat anonyma under de dryga två timmar som filmen varade.

Jaså, du har kommit ut ur garderoben nu?

Så sa en god vän till mig när jag berättade att jag börjat skriva i Det Goda Samhället. Det var sagt i all välvilja, eftersom det här är en person som sympatiserar med många av mina konservativa värderingar, och som dessutom är orädd och vågar sticka ut hakan när det behövs. Det var, gissar jag, också en anspelning på vad många mindre orädda och ”hakutstickande” skribenter och debattörer mycket väl skulle kunna tänkas säga om den katolska chefredaktören som bytte plattform. ”Bitte Assarmo har kommit ut ur garderoben och erkänner numera öppet att hon är…” Ja, vadå?

Eurovisionsschlagerfinalen närmar sig och lika säkert som amen i kyrkan kommer nu protesterna från ett stort antal mer eller mindre kända svenskar. Finalen äger nämligen rum i Israel, och vad kan väl vara värre? Israel – den enda demokratin i hela Mellanöstern och det enda landet i världen vars blotta existens ifrågasätts när utrikespolitiken inte faller omvärlden på läppen. Det räcker med att Israel försvarar sig mot raketattacker från Hamas och Hizbollah för att svenska medier, politiker och kändisar ska ställa sig på barrikaderna.

Idag läser jag om en man som vill sterilisera sig för klimatets skull. Han är redan vegan, har slutat flyga och bor i en husbil och nu har han alltså deklarerat att han också tänker sterilisera sig. Allt för klimatet.

– Låt inte mig hindra, skrev en person i ett kommentarsfält på Facebook, och jag och min man skrattade högt när vi såg den torra, sarkastiska kommentaren. Vi kom överens om att folkhumorn är i princip omöjlig att ta död på, och att det inte är lika lätt att kuva människor som politikerna och de stora mediehusen tror. Inte ens den nya klimatsekterismen har kunnat ta död på människors förmåga att tänka själva.

Det är något nästan rörande över svenska mediers ständiga försök att släta över den ökande brottsligheten. Nu senast hade Expressen TV full sjå att försöka få de upprepade knivattackerna som ägt rum i London senaste tiden, och som vi skrev om i det Goda Samhället den 28 mars, att framstå som något bagatellartat. Att Londonpolisens talesman pratat om en epidemi nonchalerades i inslaget – istället tog man rikskriminolog Jerzy Sarnecki till hjälp och lät honom berätta den ”sanning” som vi ju alltid får oss till livs av våra svenska medier.

För en tid sedan granskade jag de svenska mediernas rapportering om de svenska IS-terrorister som nu sitter fängslade i Irak och norra Syrien. Jag kunde då konstatera att det har varit svårt för svenska journalister att ställa svåra frågor till terroristerna.

En som utmärkt sig i rapporteringen är Expressens —. Hans intervjuer med svenska IS-kvinnor har saknat udd, och hans beskrivningar av dem har varit beskrivningar av offer snarare än gärningspersoner.

Jag har alltid varit en vän av det svenska folkhemmet. Jag växte ju upp i det och i en lycklig och harmonisk familj dessutom. Min mamma var hemmafru ända tills jag började skolan och stortrivdes med det. Och nej, hon var inte förtryckt och diskriminerad. Hon var tvärtom fri och glad.

Vad var det då som var så bra med folkhemmet? Det är ganska lätt att sammanfatta. Folkhemsbygget skapade helt enkelt ordning och reda i samhället. Det fanns ambitioner att minska fattigdomen, och öka levnadsstandarden och jämlikheten för den lilla människan.

Fråga inte vad Sverige kan göra för dig, fråga vad du kan göra för Sverige.

Det sa Stefan Löfven i sitt tal på Socialdemokraternas partikongress. Och jag tänker i mitt stilla sinne: Ställer han frågan till sig själv och sina partikamrater – eller till resten av medborgarna?

Eftersom han höll talet på kongressen tänker jag vara välvillig och förutsätta att han riktar sig till sig själv och sitt parti. Vi andra har nämligen länge gjort vad vi kunnat för att föra Sverige in i rätt riktning.

Ett av de mest nedsättande orden i Sverige idag är ordet ”swishjournalist”. När fast anställda på exempelvis public service, eller de stora tidningsdrakarna, föraktfullt bräker fram ordet kompletterar de det som regel med någon skämtsam kommentar om ”högerextremister”, ”svärjevänner” (felstavat eftersom alla SD-sympatisörer anses vara fullkomligt obildade och korkade) eller ”haverister”.

Underförstått: swishjournalister är av en sämre sort. De kan inte få jobb på de fina tidningarna eller i det opartiska public service.

Då och då funderar jag över hur känslosamt allt blivit i Sverige. Inte för att det är något fel på känslor – tvärtom. Jag är själv en rätt känslig person, som har lätt till både gråt och skratt. Jag har granskogarnas vemod i blodet, värmländska som jag är, så det är alls inte främmande för mig att gråta och skratta när tillfälle ges.

Samtidigt är ju inte varje tillfälle i livet ett tillfälle att vare sig skratta eller gråta. Känslosvall har absolut sin plats, men den platsen är inte överallt. Men i Sverige har hela det offentliga rummet blivit en tummelplats för känslor.

Efter att regeringen sent omsider – inte i elfte timmen utan snarare i trettonde – lagt fram ett förslag om att det ska bli straffbart att delta i en terrororganisation kommer nästa slag i ansiktet på de svenska medborgarna. Lagrådet underkänner nämligen regeringens förslag då de gör bedömningen att det strider mot den grundlagstadgade föreningsfriheten.

Nu var förstås regeringen så sent ute med förslaget att det ändå knappast skulle ha gjort någon skillnad i nuläget eftersom man aldrig hade för avsikt att tillämpa lagen retroaktivt.

Lider du av klimatångest? Känner du skam över att du tar flyget på semestern någon gång om året – eller vartannat – efter att ha sparat och gnetat i månader?

Gör inte det. Du har ingenting att skämmas för. Du jobbar, betalar skatt, försöker sköta dig och vara ärlig, betala dina räkningar i tid och spara undan en liten slant trots att det är tufft. Klart du är värd en flygresa till ditt drömmål!

Utan att veta särskilt mycket om Nya Zeeland börjar jag, efter det fruktansvärda terrordådet i Christchurch, ana att landet påminner en hel del om Sverige – eller i alla fall att landets premiärminister Jacinda Ardern påminner om våra svenska kvinnliga politiker. För att uttrycka sin empati för offren för terrorattacken knöt premiärminister Ardern nämligen på sig en hijab.

Amerikanska CNN hyllar Ardern och skriver: ”Till och med innan hon sagt ett ord visade Arderns enkla handling att täcka sitt hår familjerna att hon respekterade dem och ville lindra deras smärta”. Men att ta på sig en hijab är ingen enkel handling. En populistisk och lättvindig handling förvisso, men absolut inte enkel.

När jag var ung hade jag en god vän som tog sitt liv. Hon begick självmord strax innan hon skulle fylla arton, och passade på när resten av familjen var på semester så att hon säkert skulle vara död innan någon kom hem och hittade henne.

Det var en fruktansvärd och djupt traumatisk händelse både för hennes familj och för alla oss som stod henne nära. Men helt oväntat var det tyvärr inte. Hon hade försökt tidigare, redan som tolvåring. I oljekrisens tid, under det tidiga 1970-talet, hade hennes unga och sårbara sinne nämligen blivit så påverkat av mediernas alarmistiska krisrapporter om jordens nära förestående undergång att hon helt enkelt inte stod ut.

Att Katolska kyrkan vördar helgon torde inte vara någon hemlighet – det är ju dessutom en av de företeelser inom kyrkan som ofta missförstås av icke-katoliker. Katoliker ”dyrkar” och ”tillber” helgon, sägs det ofta, men så är alltså inte fallet. Det handlar om vördnad eftersom de som blivit helgon också genom sina handlingar uppnått en särskild helighet som varje god katolik borde sträva efter.

Nu ska jag vara lite ful i munnen. Egentligen gillar jag inte att vara det. Även om jag förvisso svär ibland – för ofta, enligt min familj – så undviker jag i mesta möjliga mån de grövre kraftuttrycken. Men eftersom detta är citat från en av landets mest uppburna kulturpersonligheter så får ni ha överseende.

”Precis det där sa din mamma igår innan hon ville att jag skulle runkbajsa henne i munnen”

De svenska politikerna Jens Holm (V) och Håkan Svenneling (V) och de tre norska politikerna Freddy André Øvstegård, Mona Fagerås och Lars Haltbrekken från Socialistisk Venstreparti har nominerat Greta Thunberg till årets fredspris.

Det är både barnsligt och populistiskt. Barnsligt eftersom det tyder på total avsaknad av ett vuxet tänkande. Populistiskt eftersom de som nominerat uppenbarligen tror sig vinna politiska poäng genom nomineringen. Det är ju de själva som går ut med nomineringen – den norska Nobelkommittén går inte ut offentligt med vilka som nominerats.