Jag får ibland frågan varför jag är så starkt kritisk mot partierna till vänster – och framför allt socialdemokraterna – och mer sällan mot de borgerliga partierna. Jag vet inte om det verkligen stämmer, men jag anar att det nog kan ligga något i det. Och jag tror svaret är ganska enkelt. Min kritik grundar sig i att jag har mitt eget förflutna just till vänster på den politiska skalan. Det gör att det är just de partierna jag blir mest besviken på när de sviker sina egna ideologier.

Efter SSU-kongressen i Karlstad, då det socialdemokratiska ungdomsförbundet kom med förslaget om en ”vegetarisk norm” på bland annat äldreboenden, har vi på Det Goda Samhället försökt få ungdomsförbundets ordförande Philip Botström att ställa upp på en intervju. Att ett ungdomsförbund – där hälften av medlemmarna ännu inte är myndiga – vill gå in och styra politiskt vad människor ska äta på sin ålders höst är så pass uppseendeväckande, till och med i Sverige, att ideologin bakom förslaget behöver dras fram i ljuset. Men SSU-ordföranden har hittills varken svarat på telefon eller på mejl.

De senaste dagarna har diskussionerna gått varma både i stugorna och på sociala medier om det, får man väl säga, rätt fascinerande uttalandet från statsminister Stefan Löfven att det är de ”rika” ungdomarna som är orsak till gängkriminaliteten eftersom de knarkar. Plötsligt har knarkaren alltså blivit ansvarig för langarens svåra vardag.

–Vi vet att den största konsumtionen har vi i de välbärgade områdena. Djursholm, Danderyd – det är där du har den största konsumtionen, sa Stefan Löfven i en intervju i Expressen nyligen.

Nyligen publicerade New York Times ett uttömmande reportage om högerpopulism och nationalism i Sverige, The Global Machine Behind the Rise of Far-Right Nationalism – ungefär ”Det globala maskineriet bakom högernationalismens uppgång.

Kortfattat kan man säga att reportaget slår fast att det är Ryssland som ligger bakom att det en gång så progressiva landet i norr nu börjar bli mer konservativt. Detta har de åstadkommit genom att komma hit till Sverige och muta alternativt hota invandrarungdomar i förorten att ställa till bråk för att ge sken av att vi har så kallade no go-zoner och samtidigt hjälpa Sverigedemokraterna att tillskansa sig makt.

Under det socialdemokratiska ungdomsförbundets kongress i Karlstad framfördes både det ena och det andra som ska ”rädda miljön”. Det är nämligen klimatet som avhandlas under kongressen, om nu någon mot all förmodan trodde att det fanns något annat som just nu kan engagera SSU. Och ett av förslagen är att vegetarisk mat ska bli norm inom bland annat äldreomsorgen.

I ärlighetens namn ska sägas att SSU inte bara vill tvinga gamla att sluta äta kött. Förslaget gäller även förskolor, skolor och sjukhus.

Sweden Rock Festival var en av sommarens mest ”ojämlika” festivaler. Inte för att det förekom en massa övergrepp och våldtäktsförsök, som så ofta på festivaler numera, för det gör det ytterst sällan på Sweden Rock. Nej, den är ojämlik för att antalet manliga artister överskred antalet kvinnliga, rapporterar SVT myndigt och med genuscertifierad indignation.

Det där är förstås sant. De flesta stora banden som uppträdde på Sweden Rock i sommar – Kiss, Ritchie Blackmore’s Rainbow, Slayer, Gorgoroth med många flera – har manliga medlemmar.

ASAP Rocky – hiphopstjärnan som blivit hela Sveriges angelägenhet efter den uppmärksammade rättegången som varit en följetong i medierna – har släppts på fri fot i väntan på dom. Och även om man kanske kan tycka att det skrivits tillräckligt om det hela finns det mer att säga. För det finns ett antal häpnadsväckande och, om man ska vara ärlig, rätt magstarka inslag i hela historien. Och de har egentligen varken med det påstådda offret eller de påstådda gärningsmännen att göra – utan med det svenska rättssystemet.

En bit utanför Kristinehamn, intill det som en gång var Folkets Park, står en minnessten. Inristat med stor stil står ”Lantvärnsgraven I fältsjukan döda 1808-1809”. En bit därifrån står en annan sten, där inristningen lyder: ”Här vila de döda offer för farsoter fordom och åren 1834 1853”.

När jag var barn och tillbringade somrarna hos morfar, som bodde i byn Märsta en liten bit därifrån, pratades det ofta om området som ”koleragraven”. Morfar och andra äldre i byn berättade om epidemier och farsoter och vi barn lyssnade fascinerat. Långt efter att morfar gick bort mindes jag berättelserna och med tiden ville jag veta mer. Vilka var farsoterna som härjat i Kristinehamn 1834 och 1853? Och vad var egentligen fältsjukan?

Genom åren har jag deltagit i en hel del debatter av olika slag, och ofta har de blivit ganska livliga. Men även de mest hetsiga debatterna har ofta följts av något som faktiskt blivit till respekt och vänskap, och idag räknar jag många av mina meningsmotståndare som goda vänner. En fruktbar debatt, som faktiskt kan leda till något bra, är inte särskilt svår att få till om man bara försöker vara öppen för meningsmotståndarens argument. Ibland kan man hitta både en och flera gemensamma nämnare och därför har jag idag vänner i de flesta politiska grupperingar och även bland utövande av olika religioner.

Eftersom jag inte har tillstymmelse till flygskam trotsade jag rådande konsensus och besökte London med omnejd ett par dagar i sommarvärmen. Mikrobryggd öl i goda vänners lag och livliga diskussioner om Brexit och sakernas tillstånd hörde till det som stod på schemat.

Jag har många vänner runt om i Storbritannien, folk från olika samhällsklasser, med olika livsåskådning och olika politiska åsikter.

Jag är en släktkär person, om någon nu missat det. Och jag är av den åsikten att rötterna är bland det viktigaste vi har – men inte bara rötterna till våra ena släktingar utan till tidigare släkten rent generellt. Först när vi till fullo förstår vad människor gjort för att ta hand om de sina, för att förkovra sig, för att leva sina liv på ett så gott sätt som möjligt, kan vi också uppskatta det vi har idag och förstå hur bräcklig välfärden är.

När jag tänker på de som gick före tänker jag ofta på min morbror Sven. Sven Alex Runo Melin var min äldsta morbror och var född 1911.

Med jämna mellanrum kommer larmrapporter om den psykiska ohälsan bland unga. Enligt Socialstyrelsen mår vart femte barn i Sverige psykiskt dåligt, en skrämmande hög siffra – särskilt i ett land som för inte så länge sedan gjorde anspråk på att vara en humanitär stormakt. (Det görs förresten fortfarande sådana anspråk då och då, i alla fall från människor som väljer att bortse från verkligheten, men orden ekar tomma och innehållslösa för allt fler medborgare).

Rubrikerna slår emot oss på kvällstidningarnas löpsedlar; fetstil på flammande brandgul bakgrund: Nu kommer EXTREMHETTAN från Sydeuropa! Nu slår hettan från Medelhavet! Det blir 30 grader varmt – en hetta som vi aldrig upplevt tidigare, om medierna får bestämma. Och budskapet är tydligt: Bli rädd! Skrik i panik! Vråla rakt ut! Och endast genom att tro blint på kvällstidningarna, public service och klimat-Greta kan du bli frälst.

Vi närmar oss augusti, och därmed också kräftans tid. Numera är det förstås tillåtet att fånga och äta kräftor året om och begreppet kräftpremiär är kanske inte fullt så gångbart längre. Men oavsett vad lagen och almanackan säger så är det just nu som jag börjar längta efter de rödskaliga läckerheterna och de traditionella kräftskivorna. Jag kan liksom inte få ur kräftpremiären ur mitt medvetande.

Kräftpremiären har sin grund i att det under lång tid var förbjudet att fiska kräftor mellan november och den 7 augusti.

För några dagar sedan var jag och min man hemma hos några gamla vänner. Efter att ha avhandlat diverse minnen och uppdateringar om vad som hänt sedan sist vi sågs kom vi in på det som folk numera alltid kommer in på, nämligen Sveriges allmänna förfall. Och nej, det är ingen inbillning på grund av ”rysk påverkan” eller för att det finns journalister som fräckt nog avslöjar sådant som DN väljer att inte skriva om, utan en verklighet som väldigt många vanliga människor lever i.

Först var det korna som bajsade och pruttade för mycket och förstörde klimatet. Sen var det de vita männen som åt för mycket kött och förstörde klimatet. Sen var det våra hundar som var klimatbovar eftersom de är köttätare. Och nu har turen kommit till halloumin. Ja, du hörde rätt – halloumin. Och det bådar inte gott för framtiden.

Halloumi är en (cypriotisk) ost som är lite seg och salt och som lämpar sig mycket bra för stekning och grillning eftersom den inte smälter utan bara blir härligt knaprig på ytan. Ett självklart vegoalternativ för trendkänsliga klimatsmartisar sen flera år tillbaka, gärna i kombination med en förebrående blick mot de förlegade vita män som lagt en köttbit på tallriken.

Just nu cirkulerar några bilder på Aftonbladets ledarskribent Anders Lindberg i färd med att checka in sig och sin familj på flygplatsen för att påbörja semestern. Bilderna väcker stor uppmärksamhet och det är kanske inte så konstigt. Det är inte så förfärligt längesen som han konstaterade att ”folk som flyger borde skämmas” på Twitter.

Den tweeten var förvisso en push för en artikel i tidningen, skriven av någon annan, men det framgår inte förrän man faktiskt följer länken. Därför förknippas citatet starkt med Anders Lindberg, och det inte omöjligt att han – i alla fall fram tills nu, när han ertappats med att göra sådant som andra borde skämmas över – tyckte att det kändes ganska schysst. Flygskam är ju ändå det trendigaste av allt just nu.

Jag funderar ofta på vad som är fel på svensk politik, och vad det är som gör att regering och riksdag framstår alltmer som en sandlåda. Och jag kommer alltid fram till samma sak, nämligen att svenska politiker inte förmår, eller vill, vara vuxna. De är som otåliga fjortisar, alltid med ett öra mot sociala medier och ständigt ute efter ”instant gratification” – omedelbar tillfredsställelse – och hakar på allt som kan tänkas ge dem uppmärksamhet.

Almedalsveckan är över för denna gång och om sanningen ska fram har den gått mig ganska spårlöst förbi. Det är ganska många år sedan jag hade något intresse av att följa det som sker i denna lilla ankdamm, och även om jag är medveten om att det naturligtvis pågår många intressanta seminarier är ändå det mesta ett spel för gallerierna och ett sätt för politiker, journalister och lobbyister att stråla samman under otvungna former. Och jag har inte särskilt stort förtroende för att den tredje statsmakten ska kunna granska de två övriga särskilt opartiskt när de super till och sjunger karaoke tillsammans.

I sitt tal i Almedalen i söndags, på Sverigedemokraternas dag, sa Jimmie Åkesson att han ständigt möter människor som säger att de inte känner igen sig i Sverige. Det finns ingen anledning att tvivla på sanningshalten i det. Själv kan jag knappt dra mig till minnes när jag senast pratade med någon utan att just detta kom upp i diskussionen. Det spelar liksom ingen roll vad man börjar tala om – förr eller senare hamnar man ändå i en diskussion om våld, segregation, religiös fundamentalism och politikernas oförmåga att se vanliga människors verklighet.

Nyligen konstaterades av en sociolog att bilbränningar är ett uttryck för frustration och förtvivlan. Sommarlediga ungdomar som inte har något att göra är lika med ”nu fan bränner vi bilar” eftersom de känner sig utanför och diskriminerade. Eller nåt.

Oavsett skäl är det naturligtvis samhällets fel. Inte deras eget. Och inte heller deras föräldrars, vars uppfostran uppenbarligen brustit rätt rejält. Utan samhällets. Ditt och mitt. Det är vi som är ansvariga för att ungdomar är så ”frustrerade, förtvivlade och förbannade” att de bränner bilar.

Blir du frustrerad någon gång? Förtvivlad? Rentav riktigt förbannad?

Klart du blir. Konstigt vore det väl annars, när vi lever i ett land där fjortismentalitet blivit konsensus och där ingen, absolut ingen, förväntas behöva ta ansvar för sina handlingar. Där hela den offentliga diskussionen om klimat och miljö bygger på en tonårsflickas känsloliv, och där politiker gör handhjärtan offentligt.

Ibland blir jag lite trött på att det ska vara så svårt att få reda på vad som pågår när det gäller brottsligheten. Förra helgen cirkulerade en polishelikopter över mitt bostadsområde i närmare två timmar, så länge att jag faktiskt ringde till polisen och frågade vad som hade hänt. Svaret jag fick var att det hade inträffat en ”händelse”.

Det var förstås ingen lögn. Jag tar faktiskt för givet att polisen inte åker runt med helikopter utan att det inträffat en händelse.