Det pratas just nu en hel del om att Sverige behöver en ny berättelse. Jag är inte så säker på att det är nödvändigt. Jag tror snarare att det som behövs är att man faktiskt börjar prata om den berättelse som redan finns, och som burits fram av generationernas strävan och arbete. I den gamla berättelsen om Sverige finns allt som behövs för att både gamla och nya svenskar ska kunna känna sig hemmastadda, och för att det förflutna ska kunna knytas ihop med nuet. En ny berättelse fungerar enbart om den vävs ihop med den gamla.

Statsminister Löfven fortsätter att leverera. Nu senast använde han ”fossilhöger” för att beskriva Moderaterna och Kristdemokraterna.

Erfarenheten från tidigare uppvisningar signerade floskelmaskinen Löfven ger vid handen att detta begrepp kommer att bli ett vanligt förekommande slagträ i klimatdebatten så räkna med att detta ord snart plockas upp av diverse miljöpartister och Jonas Sjöstedt.

Jag har en viss förståelse för att Löfven klamrar sig fast vid den här typen av nedsättande och föraktfulla epitet. Han har ju inte talets gåva precis, och vi vet alla hur det kan gå när han försöker sig på att argumentera sakligt i en debatt. Ingen kan väl glömma när han drog upp Me Too-rörelsen då SD-ledaren Jimmie Åkesson frågade vad regeringen tänkt göra för att göra det lättare att utvisa utländska våldtäktsmän. Det var mig veterligen första gången en partiledare, och tillika statsminister, blev utskrattad på bästa sändningstid i regim-TV så det är givet att Löfven föredrar på förhand konstruerade floskler.

Jag är ingen så kallad Greta-hatare. Med det sagt så vill jag hävda att det faktiskt är ganska få som hatar Greta. Jag vet att i stort sett all kritik mot Greta räknas som just hat, men de allra flesta kritiker riktar faktiskt kritiken mot den enorma cirkusen runt den 16-åriga flickan, inte mot flickan själv. Vid det här laget kan det knappast ha undgått någon att Gretas engagemang är äkta och att hon själv är fullkomligt övertygad om att världens undergång är nära. Problemet är snarare de många vuxna som understödjer och applåderar hennes ångest och rädsla.

Problemet är också att så många av hennes följare verkar vara mer än lovligt okunniga och obildade. Det bekräftas av de intervjufilmer som riksdagsmannen Tobias Andersson, SD, gjort med klimatdemonstranter i Stockholms innerstad

Sverige blir alltmer spännande och underhållande, i alla fall om man har förmågan att uppskatta svart komik. Om inte så är den senaste utredningen från Brottsförebyggande Rådet, BRÅ, en mycket nedslående läsning som på alla sätt bekräftar att de som hånfullt kallas ”svärjevänner” och anklagas för att sprida en felaktig Sverigebild, har betydligt fler rätt än fel. Den nya utredningen visar nämligen att det finns myndighetspersoner som avråder brottsoffer från att polisanmäla.

Om Sverige hade varit det Sverige en gång var – ett välskött land med ett fungerande samhällskontrakt och makthavare som tog sitt medborgaravlönade uppdrag på allvar – så kunde man ha trott att utredningen handlade om en bananrepublik i en bortglömd del av världen.

Varför är Sveriges kyrkor och samfund så tysta när det gäller frågan om de fattiga och utsatta pensionärerna.? Varför ringer de i kyrkklockorna för allt från klimatet till afghanska ensamkommande män, men inte för de åldrande samhällsbyggarna?

Den frågan har jag funderat länge på. I det längsta intalade jag mig att det fanns en orsak som var så stor, och så präglad av kristen fromhet, att jag i min enfald inte kunde begripa den. Men jag har insett att orsaken är betydligt enklare, för att inte säga simplare, än så. Jag tror att kyrkoledarna tror att detta får dem att framstå som så mycket godare, klokare och mer vidsynta än andra människor. En kyrklig företrädare som lyfter blicken och ser bortom sådant som oroar och bekymrar de vanliga dödliga framstår helt enkelt som lite förmer. ”Se på mig, jag kan minsann se en större helhet än ni andra kan!” Och det är, tror jag, en mycket viktig orsak till kyrkornas arroganta inställning till landets utsatta äldre.

Det kom ett mejl…

För en tid sedan skrev jag om min farmor och hennes mor i en krönika här på Det Goda Samhället. Den texten hamnade så småningom i flödet hos en släkting, vilket föranledde följande kommentar:

”Jag vet att du inte är ansvarig för vad som skrivs i kommentarsfältet, men jag måste bara säga att det gjorde mig mycket bedrövad att läsa grovt rasistiska kommentarer i anslutning till texten om vår godhjärtade farmor.”

Synen på de äldre samhällsbyggarna är något som jag ständigt återkommer till. Och det finns tyvärr ingen anledning att tro att jag ska kunna sluta skriva om den inom någon överskådlig framtid, för numera kommer nästan dagligen bevis för hur styvmoderligt det officiella Sverige ser på dem som byggde upp välfärden.

Ett av de senaste exemplen är stenkastningen mot pensionärer i Trollhättan, i stadsdelen Kronogården. Barn i tioårsåldern roar sig med att kasta sten på bingospelande åldringar, och skrika skällsord som ”hora” efter dem. Och vidrigheterna har pågått en längre tid. De här förvildade barnen har krossat fönster, och hotat de gamla, ett bra tag innan public service uppmärksammade situationen. PRO-föreningen i Kronogården har tvingats byta fönster 23 gånger bara det senaste året. TJUGOTRE.

Vänsterpartiets Linda Snecker anser att det är viktigt att vi behåller straffrabatten för unga i Sverige eftersom detta är en tradition som vi iakttagit sedan 1734. Det sa hon i en debatt i SVT den 17 september, när hon debatterade mot Moderaternas Johan Forsell.

Jag vet inte hur påläst Linda Snecker är i den här frågan, och vet inte själv hur den tradition hon hänvisar till är utformad i 1734 års lag. Däremot gör det mig något fundersam att en modern, svensk politiker är så mån om att bevara en nästan 300 år gammal tradition. Det vanliga brukar ju vara det motsatta – att svenska politiker helst vill avskaffa svenska traditioner.

Den svenska godheten känner inga gränser. Den är faktiskt så gränslös att man kan avfärda en människas vittnesmål om sina egna erfarenheter som ett hot från ”ytterlighetshögern”. I alla fall om man får tro Gellert Tamas, den man som gjorde sig ett namn och en karriär på att skriva om de apatiska flyktingbarnen. Det har nämligen visat sig att han, och många med honom, hade fel.

Asylsökande med apatiska barn började dyka upp i den svenska samhällsdebatten under 2005. Barn, vars familjer sökte asyl i Sverige, visade upp ett katatoniskt tillstånd och det debatterades häftigt om orsakerna. Vissa ansåg att det var asylprocessens osäkerhet som låg till grund för barnens apati – andra att orsaken till apatin snarare låg i vanvård, undernäring och misshandel i hemmet.

Om du tycker att det känns som om samhällsklimatet har börjat förändras på senare tid så tycker du rätt. Tänk bara på en sådan sak som den utbredda kriminaliteten som oroat så många av oss medborgare så länge. Det är inte så längesen den oron avfärdades av allt från politiker till seriösa skribenter och högprofilerade kändisar av allehanda slag, något som vi ofta skrivit om här på Det Goda Samhället.

Något har dock förändrats. På senare tid har det uttryckts förståelse för människors oro, och önskemål om breda politiska samtal för att åtgärda kriminaliteten. Och det var längesen kändisar som Magnus Betnér och Henrik Schyffert skrev drapor om hur tryggt och fint Sverige är.  Verkligheten har till och med börjat nå fram till kultursidorna. 

”Förutom studenten skottskadades även en taxichaufför i samband med skjutningen i Nacka. De två skottskadade personerna ska enligt polisen inte haft någon koppling till skjutningen utan bara befunnit sig på fel plats vid fel tidpunkt.”

Ovanstående citat är hämtat från en artikel i Svenska Dagbladet, och rör skjutningen i Nacka för lite sen. Men det kunde ha varit vilken tidning som helst, och rört vilket brott som helst. I Sveriges Radio kunde vi läsa samma sak – med ett litet tillägg om den skjutning som ägde rum strax före Nackaskjutningen:

Just nu stormar det kring Sölvesborg. Kommunen har nämligen beslutat att man ska återgå till traditionell flaggning på stadshuset.

Egentligen är det förstås den naturligaste saken i världen att en kommun väljer att hissa flaggan på ett traditionellt sätt, det vill säga att de flaggar med nationsflaggan och stadens flagga. Men eftersom en av de flaggor som därmed inte längre kommer att hissas på stadshuset i Sölvesborg är Prideflaggan – och eftersom SD är ett av de partier som slutit upp bakom beslutet – så har svenska medier gått i taket. DN och Expressen öser på med fejk news så det sjunger om det och kallar beslutet för ett ”förbud mot Prideflaggan” trots att det inte ens handlar om det. Dessa medier, som annars anklagar alla som skriver något de själva inte gillar för att sprida fejk news, skyr inga medel för att svartmåla Sölvesborgs politiker och sprida hat mot dem.

Den senaste tiden har jag tänkt mycket på min farmor, Hilda Viktoria, efter att Det Goda Samhället publicerade en gästkrönika av Mira Aksoy om vikten av att klä sig med stil för självrespektens skull. Det var nämligen något som min farmor lade stor vikt vid, och som hon lärt sig av sin egen mor, Emma Persdotter.

Hilda föddes 1887, som yngsta dotter till torparna August Johansson och Emma Persdotter. När Hilda var ett par år gammal tog hennes far August Amerikabåten ”over there” för att starta ett nytt liv.

Lagom till riksdagens öppnande kommer ännu ett larm om det förfärliga tillståndet i äldreomsorgen. Från över 2000 arbetsplatsombud runt om i landet kommer rapporter om att fyra av tio säger att bemanningen under sommaren varit otillräcklig eller till och med katastrofal – och där hälften berättar att vikarierna har saknat tillräckliga kunskaper i svenska för att kunna utföra sina arbetsuppgifter. Så illa är det alltså att bli gammal i Sverige – så behandlas alltså de som byggde upp landet och välfärdssamhället.

Bernhard Nordh är en av 1900-talets Sveriges mest lästa och älskade författare. Han tillbringade sina första år hos morföräldrarna, men togs senare om hand av sin mor som bildat en familj tillsammans med lantarbetaren Johan Nordh. Familjen levde ett fattigt statarliv och efter konfirmationen fick Bernhard dra sitt strå till stacken, först på ett gjuteri och sedan som rallare. Han arbetade också en tid på järnverket i Avesta och senare även pappersbruket i Hallstavik, men han gick också på luffen under vissa perioder.

Läser just i Svenska Dagbladet om hur en döende kvinna blev ifrågasatt av en sjuksköterska då hon vill ha ett sugrör till sitt vattenglas. Skribenten är, med all rätt, bestört och bekymrad och frågan som ställs är: Vad gör ett alltför ensidigt miljö- och klimattänk med oss som medmänniskor?

Det är naturligtvis en högst relevant fråga. Men jag skulle egentligen vilja skippa de filosofiska frågeställningarna och de mjuka tongångarna och gå direkt på kärnpunkten istället, nämligen hyfs, respekt och vanlig anständighet. Om jag skulle ha den där klimatbekymrade sjuksköterskan öga mot öga skulle jag alltså inte lägga huvudet på sned och fråga hur hon tänkte, eller gå in i någon slags moraldiskussion om klimatet.

Maria Christina Lindström, känns hon igen? Kanske inte. Men om jag säger Tysta Mari ringer det säkert en klocka. De flesta som besökt huvudstaden har säkert någon gång passerat Tysta Marigången, som förbinder Klara Västra Kyrkogata med Tegelbacken, eller besökt restaurangen Tysta Mari i Östermalmshallen. Och det var just Maria Christina Lindström som gav upphov till det numera så välkända namnet.

Maria Christina Lindström föddes 1806. När hon var i trettioårsåldern startade hon ett kafé i korsningen Drottninggatan och Jakobsgatan i Stockholm, i det område som kom att bli känt som Klarakvarteren. Senare flyttade kaféet till Tegelbacken, där det låg kvar ända tills Klarakvarteren revs på 1950-talet.

Nyligen saluförde beteendevetaren Magnus Söderlund idén om att vi kanske måste börja äta människokött för att rädda klimatet. Public service, TV4 och andra medier hakade på förstås, så som de ju alltid gör när någon kläcker en absurd idé som strider mot det de kallar ”tabun”, och TV4 gjorde en entusiastisk intervju med honom om hans nya spännande idéer.

Forskaren själv hade vid intervjun anlagt en allvarsam min, och använde ord som ”tabu” för att beskriva hur folk i gemen ser på kannibalism. Det framgick mycket tydligt att han anser att ”tabun” är lite mossigt, och till för att brytas. För klimatets skull måste vi ju ändå offra något, liksom.

Det är inte så länge sen Morgan Johansson, då justitieminister, ville ”se över” våra gamla runor i demokratins namn. Främst handlade det om den så kallade Tyrrunan – en symbol som var populär i Tredje riket och som idag används av en aktiv nazistisk organisation. Morgan Johansson sa då:

– Vi vill se över de rasistiska symboler som används, som Tyrrunan. Hakkorset är ju förbjudet sedan tidigare.

Han sa alltså inte att symbolen används av nazister – han påstod tvärtom att Tyrrunan och hakkorset är rasistiska symboler. Men vare sig Tyrrunan eller hakkorset är per automatik rasistiska symboler, även om det idag är svårt att undvika att förknippa dem med Nazityskland och nazisternas industriella folkmord. Huruvida de står för rasism eller ej handlar naturligtvis om sammanhanget och inget annat.

”Jag minns en annan tid… Jag växte upp med min mamma i västra Stockholm. Jag minns tryggheten och säkerheten man kände. Rapporterades det om ett mord eller en våldtäkt hoppade man till i TV-soffan. Nu orkar man knappt läsa nyheterna, de är fulla av mord, misshandel, våldtäkt.

Minns också min kära mormor som bodde i skärgården. Där tillbringade vi mycket tid och vi brukade aldrig låsa dörren när vi gick och lade oss. Det är som en film i huvudet nu bara, allt det som en gång var så tryggt och bra.”

Nu ska regeringen ta krafttag mot kriminaliteten och bjuder in alla partier för samtal. Alla utom Sverigedemokraterna, förstås. Det går ju inte an för ett anständigt parti som Socialdemokraterna att samtala med människor som har så usel värdegrund som Sverigedemokraterna.

Trots protester från både Moderaterna och Kristdemokraterna står Mikael Damberg fast vid sitt beslut. Och visar därmed, på det numera klassiska sättet, att socialdemokratisk politik inte handlar om att verka för det allmännas bästa utan om att vidmakthålla en maktposition till varje pris.

Två kvinnor har blivit skjutna till döds på kort tid och nu, säger inrikesminister Mikael Damberg, har våldet ”passerat alla gränser”. Plötsligt förstår ministern att människor är oroliga, får vi veta i en artikel i SVT: ”Skjutningarna och sprängningarna har flyttat in i bostadsområden. Det dödliga våldet kommer närmare vanliga människor och det skapar oro.”

Ursäkta mig, men är inte Rosengård, Rinkeby och Tensta också bostadsområden? Tror Damberg att alla de så kallade utsatta områdena endast befolkas av gangsters? Så är inte fallet. Det bor mängder med skötsamma, hederliga medborgare i dessa områden – folk som i åratal har ropat på hjälp men som blivit totalt nonchalerade av makten – men det tycks ha undgått Damberg.

Nu är slöjdebatten igång igen, och det med en intensitet som förvånar och förbluffar. För varför har vi ens en seriös debatt om huruvida vissa flickor ska beslöjas? Det borde vara en ickefråga i ett modernt västerländskt samhälle som Sverige, för det är ju alldeles självklart att små barn inte ska kläs i religiöst betingad, könsdiskriminerande klädsel. Barn ska behandlas jämställt – oavsett kön och kulturell bakgrund – och det är statens ansvar att se till att så sker, även om det finns föräldrar som inte förstår innebörden av barns mänskliga rättigheter.

Härom dagen fick jag hemma den senaste utgåvan av ICA-tidningen Buffé. Matinspiration med utgångspunkt från vad matjätten ICA saluför och säljer, och reklam för stjärnkockar och lyxrestauranger kombinerat med pekpinnar om vad vanliga dödliga bör äta. I senaste numret får vi lära oss att allt vi väljer i matdiskarna gör stora avtryck på miljön och att vi alla har ett ansvar för att vara så välinformerade som möjligt när vi väljer.

Det sista den moderna västvärlden behöver är hädelselagar. Det skriver Emma Webb, direktor på FIDE, Forum on Interation, Democracy and Extremism vid Civitas, i Spiked med anledning av att en högskolestudent underkändes för att ha uttryckt vad den engelska betygsnämnden OCR (Oxford, Cambridge and RSA Examinations) kallade ”obscena rasistiska kommentarer”. Det visade sig att studenten hade kallat halalslakt för avskyvärt, något som enligt skolverket var ”islamofobiskt”.