Malmö är ett märkligt fenomen. Det spelar liksom ingen roll vad som händer i den staden – hur många som än skjuts och hur många sprängattentat som än utförs ska bilden av Malmö till varje pris putsas blank och fin på pk-etablissemangets plattformar. Och det finns en anledning. Under åratal har Malmö framhållits som ett föredöme för den förnämliga mångkulturen, och när verkligheten tränger sig på gör man allt för att slippa kännas vid den.

Annat är det med Staffanstorp. Där spelar det ingen roll hur hårt kommunpolitikerna jobbar för att invånarna ska känna sig trygga och nöjda med livet – Staffanstorp ska smutskastas oavsett hur verkligheten ser ut.

Spaniens politiska situation beskrivs i flera nyhetsmedier som ett ”limbo”, något som man förutspår kommer att vara fallet även efter helgens val. Och så tänker jag, men Sverige då? Visst, vi har en regering – men hur ser den ut? Röd och grön med inslag av mörkblått och ljusblått, präglad av handlingsförlamning och maktfullkomlighet i en synnerligen obehaglig kombination. Om inte det är ett limbo, så vet inte jag.

Att det ser ut på det här sättet är inte bara socialdemokraternas fel, även om de många åren av närmast oinskränkt makt naturligtvis har satt sina spår när det gäller självrättfärdighet, arrogans och maktlystnad. I grund och botten handlar det dock om alla partier, från Sjöstedts muntra grabbar på vänsterflanken, via mittens luddiga liberaler till de tidigare stolta konservativa moderaterna och kristdemokraterna på andra sidan av skalan. Istället för ideologi och värderingar har vi fått en enda löst sammansatt samling av politiker vars främsta mål är att vara just politiker.

Sverigedemokraterna har, efter det eskalerande våldskaoset i Malmö, beslutat sig för att väcka en misstroendeförklaring mot justitieminister Morgan Johansson. Moderaterna och Kristdemokraterna ställer sig – i alla fall i skrivande stund – bakom. Moran Johansson är ytterst ansvarig för situationen, menar de, och det har de naturligtvis alldeles rätt i. Eller?

Nja. Kanske inte ändå. I alla fall inte om du frågar Liberalerna och Centern.

– Regeringen måste vidta kraftfullare åtgärder mot gängen. Men vi är inte beredda att stödja misstroendeförklaringen, skriver Liberalernas gruppledare Johan Pehrson i ett mejl till SVT.

De senaste kvällarna har maken och jag sett om den gamla TV-serien Träpatronerna som gick i två säsonger i SVT på 1980-talet och som nu finns att se på det öppna arkivet. Serien utspelar sig i Sundsvall med omnejd, och fokuserar på några av stadens sågverksarbetare och deras familjer, samt på sågverksägarna. En stor del av den andra säsongen ägnas åt Sundsvallsstrejken som ägde rum under några försommardagar 1879.

Sundsvall hade vid tiden för strejkutbrottet omkring 9000 invånare och växte snabbt. I sågverksdistriktet fanns totalt 23 ångsågar, som effektiviserade arbetet för sågverksägarna. Men arbetarna var fattiga och levde under hårda villkor. Arbetsgivarna tillhandahöll förvisso bostäder, men undermåliga sådana – ett enda rum skulle hysa en hel familj och arbetsgivarna kunde dessutom kräva att de också skulle inhysa ensamstående arbetare i den redan trångbodda familjen.

Just nu svämmar sociala medier – och fysiska samtal människor emellan – över av avsky och förfäran inför det faktum att sex radikala islamister, som betecknas som en säkerhetsrisk, släppts fria. Trots att de dömts till utvisning, just på grund av att de utgör ett hot mot oss alla, är det omöjligt att utvisa dem eftersom de då riskerar straff i sina respektive hemländer. Därför har de släppts fria i väntan på att det ska bli möjligt att utvisa dem.

Det känns ungefär lika effektfullt som att släppa dem fria i väntan på Godot. Det kommer sannolikt aldrig att bli riskfritt för dessa extremister att återvända hem, eftersom få länder ser mellan fingrarna på extremism på samma sanslösa sätt som Sverige gör. Och även om jag naturligtvis inser att det handlar om lagar och regler så undrar jag om de verkligen måste släppas fria? Bör man inte, med hänsyn till medborgarnas säkerhet, kunna hålla dem i förvar?

Man upphör aldrig att förvånas över hur undfallande och menlösa vi har blivit här i Sverige. Det hela aktualiserades helt nyligen då jag pratade med en god vän om att IS-ledaren Abu Bakr al-Baghdadi tagits av daga. Medan jag uttryckte en viss förnöjsamhet över att en av de värsta slaktarna i modern tid till sist stoppats var min väninna betydligt mer tveksam över sakernas tillstånd. För IS-ledarens död kommer dessvärre bara att stärka IS, menade hon.

Det där är ett sådant där nonsensargument som man hör allt oftare numera. Vi ska vara snälla och försiktiga, lite varsamma så där, så att vi inte provocerar kriminella att bli ännu mer kriminella, mördare att mörda fler och så vidare. Polisen ska föra dialog med de kriminella, gärna på ett vänskapligt plan och allra helst med en termos kaffe och en korg fikabröd i famnen. Brottsoffer får veta att de varit på fel plats vid fel tidpunkt. Och givetvis ska det förhatliga USA och dess president – som ju är värre än Hitler – lämna Abu Bakr al-Baghdadi i fred, för att inte provocera IS.

Så här års, runt Allhelgona, är det tradition att jag och några släktingar träffas och umgås och minns våra nära och kära som gått vidare. Även om vi är utspridda över landet och inte har särskilt mycket kontakt under övriga året så brukar de flesta av oss ha möjlighet att komma på de här små släktträffarna. Vi besöker gravar, tänder ljus och plockar fram gamla bilder. Vi brukar också besöka det gamla soldattorpet, där vi har våra rötter.

För mig har de här stunderna kommit att betyda oerhört mycket. Inte bara för att det är väldigt trevligt att umgås med släkten utan också för att det ger en starkare koppling bakåt i tiden. Vi är alla olika, har skilda liv och olika intressen och bland oss finns de flesta politiska uppfattningar, men vi har rötterna gemensamt och det håller oss samman. Vi är ättlingar till knekten och hans hustru och vi delar en historia och ett kulturarv som förenar oss trots olikheterna.

Det var naturligtvis bara en tidsfråga innan det skulle hända. Den växande otryggheten i samhället har ju skyllts på i stort sett allt utom på den växande kriminalitet som är orsak till det, så kommunpolis Magnus Nilssons senaste yttrande i SVT är inte speciellt oväntat. Han skyller nämligen otryggheten på ”starka Facebook-grupper” .

Hans utspel innebär i klartext att han klandrar människor som skriver i dessa Facebookgrupper – oroade medborgare som behöver ventilera sin ängslan för samhällsutvecklingen eftersom makthavare, myndigheter och polis sällan eller aldrig tar deras oro på allvar – och menar att de ”drevar”. I en tid när man som vanlig medborgare knappt får veta vad som pågår i ens eget bostadsområde om man ringer till polisen menar alltså en representant för denna myndighet att det är medborgarna som själva skapar otrygghet.

Hösten 1918 drabbades stora delar av Sverige av Spanska sjukan. Bland de många som insjuknade fanns min mormor Elin, 33 år gammal – maka, tvåbarnsmor och gravid med barn nummer tre. Morfar Carl var ett år yngre.

Familjen bodde på en liten gård utanför Kristinehamn och levde ett strävsamt och arbetsamt liv. Men Spanska sjukan tog ingen hänsyn till familjesituation. Den drabbade hög och låg, och särskilt utsatta var gravida kvinnor och människor mitt i livet, som generellt hade ett gott immunförsvar. 

I de senaste opinionsmätningarna är Sverigedemokraterna ungefär lika stora som Socialdemokraterna. Det är ett unikt scenario som tornar upp sig i svensk politik, för knappt någon nu levande människa har sett ett Sverige där Socialdemokraternas ställning som största parti varit hotad. Men nu är vi där, och varför? Den som tror att Socialdemokraterna nu rannsakar sig själva lär bli besviken.

Det finns säkert fortfarande en och annan s-anhängare som envetet fortsätter hävda att allt fler svenskar plötsligt blivit främlingsfientliga och nazianstrukna rasister. Men de flesta inser nog att Socialdemokraternas vikande opinionssiffror handlar om något helt annat, nämligen deras ansvarslösa sätt att regera Sverige. Bara det faktum att man började regera med det egendomliga och, på många sätt, extrema Miljöpartiet var ett slag i ansiktet på partiets kärnväljare, och sedan dess har förfallet bara fortsatt. Det har varit decemberöverenskommelser hit och januariuppgörelser dit, men vad säger det egentligen om Socialdemokraterna?

”Vad fan får jag?” Den frågan ställde Svenskt Näringslivs Leif Östling, när han pratade om de höga skatterna i Sverige. Högst olämpligt, ansågs det, för det vet väl alla att de svenska skattepengarna enbart går till nyttigheter! Skatterna är vår livsluft, det som gör välfärden möjlig, som betyder skillnaden mellan välstånd och fattigdom, mellan liv och död. Det är häftigt att betala skatt, sa det socialdemokratiska sorgebarnet Mona Sahlin en gång och även om det yttrandet mest blivit utskrattat så är den stora majoriteten av nettoskattebetalarna förhållandevis toleranta mot skattetrycket. Jag tror att många svenskar har en bild av att våra makthavare vet att fördela skattepengarna på ett förnuftigt och klokt sätt så att de kommer alla till gagn.

Sveriges största och, om man får tro dess chefredaktör Peter Wolodarski, mest seriösa och sanningsenliga morgontidning har en nedräkningsklocka för den så kallade koldioxidbudgeten. Hur många år, månader, dagar, timmar, minuter och till och med sekunder vi har på oss innan loppet är kört. Jo, du läste rätt. Sekunder.

Det är med andra ord inte längre foliehattsvarning på DN. DN har redan tagit det sista klivet från saklig journalistik till totalhaveri.

Det pratas just nu en hel del om att Sverige behöver en ny berättelse. Jag är inte så säker på att det är nödvändigt. Jag tror snarare att det som behövs är att man faktiskt börjar prata om den berättelse som redan finns, och som burits fram av generationernas strävan och arbete. I den gamla berättelsen om Sverige finns allt som behövs för att både gamla och nya svenskar ska kunna känna sig hemmastadda, och för att det förflutna ska kunna knytas ihop med nuet. En ny berättelse fungerar enbart om den vävs ihop med den gamla.

Statsminister Löfven fortsätter att leverera. Nu senast använde han ”fossilhöger” för att beskriva Moderaterna och Kristdemokraterna.

Erfarenheten från tidigare uppvisningar signerade floskelmaskinen Löfven ger vid handen att detta begrepp kommer att bli ett vanligt förekommande slagträ i klimatdebatten så räkna med att detta ord snart plockas upp av diverse miljöpartister och Jonas Sjöstedt.

Jag har en viss förståelse för att Löfven klamrar sig fast vid den här typen av nedsättande och föraktfulla epitet. Han har ju inte talets gåva precis, och vi vet alla hur det kan gå när han försöker sig på att argumentera sakligt i en debatt. Ingen kan väl glömma när han drog upp Me Too-rörelsen då SD-ledaren Jimmie Åkesson frågade vad regeringen tänkt göra för att göra det lättare att utvisa utländska våldtäktsmän. Det var mig veterligen första gången en partiledare, och tillika statsminister, blev utskrattad på bästa sändningstid i regim-TV så det är givet att Löfven föredrar på förhand konstruerade floskler.

Jag är ingen så kallad Greta-hatare. Med det sagt så vill jag hävda att det faktiskt är ganska få som hatar Greta. Jag vet att i stort sett all kritik mot Greta räknas som just hat, men de allra flesta kritiker riktar faktiskt kritiken mot den enorma cirkusen runt den 16-åriga flickan, inte mot flickan själv. Vid det här laget kan det knappast ha undgått någon att Gretas engagemang är äkta och att hon själv är fullkomligt övertygad om att världens undergång är nära. Problemet är snarare de många vuxna som understödjer och applåderar hennes ångest och rädsla.

Problemet är också att så många av hennes följare verkar vara mer än lovligt okunniga och obildade. Det bekräftas av de intervjufilmer som riksdagsmannen Tobias Andersson, SD, gjort med klimatdemonstranter i Stockholms innerstad

Sverige blir alltmer spännande och underhållande, i alla fall om man har förmågan att uppskatta svart komik. Om inte så är den senaste utredningen från Brottsförebyggande Rådet, BRÅ, en mycket nedslående läsning som på alla sätt bekräftar att de som hånfullt kallas ”svärjevänner” och anklagas för att sprida en felaktig Sverigebild, har betydligt fler rätt än fel. Den nya utredningen visar nämligen att det finns myndighetspersoner som avråder brottsoffer från att polisanmäla.

Om Sverige hade varit det Sverige en gång var – ett välskött land med ett fungerande samhällskontrakt och makthavare som tog sitt medborgaravlönade uppdrag på allvar – så kunde man ha trott att utredningen handlade om en bananrepublik i en bortglömd del av världen.

Varför är Sveriges kyrkor och samfund så tysta när det gäller frågan om de fattiga och utsatta pensionärerna.? Varför ringer de i kyrkklockorna för allt från klimatet till afghanska ensamkommande män, men inte för de åldrande samhällsbyggarna?

Den frågan har jag funderat länge på. I det längsta intalade jag mig att det fanns en orsak som var så stor, och så präglad av kristen fromhet, att jag i min enfald inte kunde begripa den. Men jag har insett att orsaken är betydligt enklare, för att inte säga simplare, än så. Jag tror att kyrkoledarna tror att detta får dem att framstå som så mycket godare, klokare och mer vidsynta än andra människor. En kyrklig företrädare som lyfter blicken och ser bortom sådant som oroar och bekymrar de vanliga dödliga framstår helt enkelt som lite förmer. ”Se på mig, jag kan minsann se en större helhet än ni andra kan!” Och det är, tror jag, en mycket viktig orsak till kyrkornas arroganta inställning till landets utsatta äldre.

Det kom ett mejl…

För en tid sedan skrev jag om min farmor och hennes mor i en krönika här på Det Goda Samhället. Den texten hamnade så småningom i flödet hos en släkting, vilket föranledde följande kommentar:

”Jag vet att du inte är ansvarig för vad som skrivs i kommentarsfältet, men jag måste bara säga att det gjorde mig mycket bedrövad att läsa grovt rasistiska kommentarer i anslutning till texten om vår godhjärtade farmor.”

Synen på de äldre samhällsbyggarna är något som jag ständigt återkommer till. Och det finns tyvärr ingen anledning att tro att jag ska kunna sluta skriva om den inom någon överskådlig framtid, för numera kommer nästan dagligen bevis för hur styvmoderligt det officiella Sverige ser på dem som byggde upp välfärden.

Ett av de senaste exemplen är stenkastningen mot pensionärer i Trollhättan, i stadsdelen Kronogården. Barn i tioårsåldern roar sig med att kasta sten på bingospelande åldringar, och skrika skällsord som ”hora” efter dem. Och vidrigheterna har pågått en längre tid. De här förvildade barnen har krossat fönster, och hotat de gamla, ett bra tag innan public service uppmärksammade situationen. PRO-föreningen i Kronogården har tvingats byta fönster 23 gånger bara det senaste året. TJUGOTRE.

Vänsterpartiets Linda Snecker anser att det är viktigt att vi behåller straffrabatten för unga i Sverige eftersom detta är en tradition som vi iakttagit sedan 1734. Det sa hon i en debatt i SVT den 17 september, när hon debatterade mot Moderaternas Johan Forsell.

Jag vet inte hur påläst Linda Snecker är i den här frågan, och vet inte själv hur den tradition hon hänvisar till är utformad i 1734 års lag. Däremot gör det mig något fundersam att en modern, svensk politiker är så mån om att bevara en nästan 300 år gammal tradition. Det vanliga brukar ju vara det motsatta – att svenska politiker helst vill avskaffa svenska traditioner.

Den svenska godheten känner inga gränser. Den är faktiskt så gränslös att man kan avfärda en människas vittnesmål om sina egna erfarenheter som ett hot från ”ytterlighetshögern”. I alla fall om man får tro Gellert Tamas, den man som gjorde sig ett namn och en karriär på att skriva om de apatiska flyktingbarnen. Det har nämligen visat sig att han, och många med honom, hade fel.

Asylsökande med apatiska barn började dyka upp i den svenska samhällsdebatten under 2005. Barn, vars familjer sökte asyl i Sverige, visade upp ett katatoniskt tillstånd och det debatterades häftigt om orsakerna. Vissa ansåg att det var asylprocessens osäkerhet som låg till grund för barnens apati – andra att orsaken till apatin snarare låg i vanvård, undernäring och misshandel i hemmet.

Om du tycker att det känns som om samhällsklimatet har börjat förändras på senare tid så tycker du rätt. Tänk bara på en sådan sak som den utbredda kriminaliteten som oroat så många av oss medborgare så länge. Det är inte så längesen den oron avfärdades av allt från politiker till seriösa skribenter och högprofilerade kändisar av allehanda slag, något som vi ofta skrivit om här på Det Goda Samhället.

Något har dock förändrats. På senare tid har det uttryckts förståelse för människors oro, och önskemål om breda politiska samtal för att åtgärda kriminaliteten. Och det var längesen kändisar som Magnus Betnér och Henrik Schyffert skrev drapor om hur tryggt och fint Sverige är.  Verkligheten har till och med börjat nå fram till kultursidorna.