De senaste dagarna har det fokuserats en del på att ett antal personer med somaliskt ursprung har dött av coronaviruset, och flera tidningar har också antytt att det beror på att Folkhälsomyndigheten har underlåtit att informera denna grupp och, får man förmoda, andra grupper som har ett annat modersmål än svenska.

Bara några dagar efter att regeringen utfärdat ett förbud mot att vistas fler än 50 personer i grupp demonstrerade ett 70-tal palestinier i Göteborg för att protestera mot att de inte fått uppehållstillstånd.

Redan det faktum att man visar sådan brist på respekt för de lagar som stiftas när Sverige är i kris är i sig en indikation på att man inte alls borde få uppehållstillstånd här. Men minst lika stötande är polisens uppträdande i samband med demonstrationen. Polisen, vars uppgift är att stå upp för våra lagar och skydda allmänheten, lät nämligen det hela fortgå.

Samhällsbyggarna kan komma att lämnas åt sitt öde när coronasmittan sprids allt mer i Sverige. I en extrem situation kommer man nämligen att prioritera unga och friska framför äldre. I praktiken innebär det att yngre icke-medborgare, och till och med illegala invandrare, kan komma att prioriteras före äldre medborgare, som betalat skatt ett helt yrkesliv och byggt upp välfärden.

Socialstyrelsen har satt upp regler för hur de sjuka ska prioriteras, och framgår med all önskvärd tydlighet att de som finansierat vården i decennier (och fortfarande gör det med skatterna från sin pension) inte längre har självklar rätt att ta del av den.

Det är märkligt hur allt kan förändras på kort tid. De senaste veckorna har allt fler drabbats av minskade inkomster i coronakrisens spår – småföretagare och deras anställda, men även större företag. Varje dag blir fler arbetslösa, för varje dag blir framtiden alltmer oviss. Och i rutan står, dag ut och dag in, Anders Tegnell och spår framtiden utan att inge vare sig pondus eller förtroende.

Jag vet. Det är ovärdigt att kritisera Anders Tegnell. Det har Folkhälsomyndighetens generaldiektör Johan Carlson klargjort. Men faktum är att det mest ovärdiga är att en myndighet kräver att allmänheten ska förhålla sig okritisk till allt som förutspås.

Ett tal till nationen kan vara så mycket. Ett av de mest klassiska är Winston Churchills tal till britterna den 4 juni 1940, efter händelserna i Dunkerque, det tal som brukar kallas ”We shall fight on the beaches”. Samtidigt som han var tvungen att förhålla sig till ett förödande nederlag, och en möjlig nazistisk invasion, fick det inte förekomma något som helst tvivel om att de allierade skulle vinna kriget. En omöjlig ekvation, kan tyckas, men Churchill klarade det galant och lyckades ingjuta hopp, mod och kraft i ett folk som befann sig på randen till katastrof.

Mediebranschen är i panik. Annonsintäkterna rasar, frilansjournalister står utan uppdrag och oron sprider sig. Därför vill Tidningsutgivarna, TU, och Journalistförbundet att regeringen vidtar åtgärder för att dämpa det ekonomiska bakslaget. Vad som nu behövs är ett riktat stöd till mediebranschen, menar Ulrika Hyllert, ordförande för Journalistförbundet.

Efter att ha frilansat som skribent i över 30 år är jag väl medveten om osäkerheten i branschen. Vissa månader var det knappt inkomsterna räckte till hyran – månaden därefter blev det en rejäl slant över när alla löpande utgifter var betalda. Och det är inte alltid lätt att hantera en sådan osäkerhet i vardagen, särskilt inte om man har familj. Samtidigt innebär det förstås en enorm frihet, om man bara kan få det att gå runt.

Knappt har jag läst den katolske biskopens coronatext, och tagit mig för pannan över budskapet att viruset är sänt från Gud för att människor bättre ska tillgodogöra sig det kristna budskapet, förrän jag får anledning att ta mig för pannan än en gång. Nu är det tyska fotbollslandslagets huvudtränare Joachim Löw som tar till orda, och som har ungefär samma budskap – fast denna gång är coronaviruset inte Guds straff utan jordens.

”Världen upplever en kollektiv utbränning. Det verkar som att jorden försvarar sig mot mänskligheten, som alltid tror att den kan göra allt och vet allt.” sa fotbollstränaren.

OPINION När coronaviruset lamslår Sverige är det intressant att se hur kyrkorna hanterar krisen. Både svenska respektive katolska kyrkan iakttar de föreskrifter som kommit från Folkhälsomyndigheten, vissa kyrkor erbjuder gudstjänst via nätet och en del församlingar erbjuder också hjälp och stöd till människor i riskgrupp, som inte vågar ge sig ut och handla mat.

OPINION Sitter här och arbetar på hemmakontoret (vilket, om sanningen ska fram, inte är något annat än ett litet hörn av av köket) och funderar över hur allt förändrats på kort tid. Coronaviruset har fullkomligt lamslagit Sverige, det märks inte minst på butikernas hyllor där toalettpapper, torrvaror och konserver lyser med sin frånvaro.

KULTUR En av mitt livs största filmupplevelser var när jag var på bio och såg Utvandrarna och Nybyggarna. Jag var nio respektive tio år när de hade premiär med ett års mellanrum och jag såg filmerna tillsammans med mina föräldrar.

OPINION Jag lyssnade nyligen på en radiodokumentär som handlade om Tjernobylkatastrofen 1986. Som varandes medelålders har jag förstås den fruktansvärda händelsen i klart minne, och i somras aktualiserades det av miniserien Chernobyl som visades på HBO. Nu, när nyhetssändningarna fylls av coronaviruset, kom jag att tänka på den undergångsstämning som låg som en skugga över Sverige efter härdsmältan i Tjernobyl – men också på hur det hela hanterades av de politiker som då befann sig i beslutsfattande ställning.

OPINION Det är något obehagligt över svenska myndighetsrepresentanter. Och då menar jag inte bara Dan ”#tafsainte” Eliasson, även om han måhända är ett av de mest bisarra exemplen i modern tid. Nej, det finns något olustigt över dem rent generellt. Det spelar ingen roll om de representerar Försäkringskassan, polisen eller något annat – de är alla stöpta i samma form och intar samma attityd. I kontakten med vanligt folk – som betalar deras löner och förmåner – är de på samma gång arroganta och vaga, som om deras yttersta mål är att hålla människor ovetande snarare än informerade.

OPINION Budskapet går inte att missta sig på när goda antirasister, eller vad de nu kallar sig för stunden, tar till orda: Vita svenskar är rasister och Sverige har ingenting att erbjuda utsatta rasifierade, punkt slut.

OPINION För en tid sedan blev jag tvungen att uppsöka akutmottagningen. Det händer ibland, eftersom jag har en astma som ibland kan vara svårbehandlad, men det är en enkel procedur eftersom den svenska sjukvården (i alla fall enligt min erfarenhet) ibland är väldigt effektiv. Har man tryck över bröstet, eller svår andnöd, behöver man bara gå rakt fram till receptionen och så blir man insläppt direkt. Jag har alltså inga klagomål när det gäller den akutvård jag själv fått ta del av.

Vad som däremot har stört mig de sista åren är de plakat som numera sitter uppsatta på akutmottagningarna. Jag använder plural här, för det är rimligt att anta att det inte gäller bara just det sjukhus dit jag brukar åka. På ren svenska – men inte på något annat språk – klargörs att hot och våld är förbjudet och medför polisanmälan, samt att endast två anhöriga får följa med in i behandlingsrummet.

KULTUR Idag, när det svenska kulturarvet är under ständig attack från PK-etablissemanget, har jag letat i gömmorna och rotat fram mina gamla romaner av Margit Söderholm. Som få andra kunde hon förmedla just det där kulturarvet som så många idag förnekar, dels genom bygderomanerna som utspelar sig i det trolska Hälsingland under tidigt 1800-tal, dels med sin romanserie om livet för en adelsfamilj i Sörmland.

Margit Söderholm föddes i Stockholm den 17 mars 1905. Hon studerade till fil mag och arbetade som läroverksadjunkt. Men skrivandet var alltid viktigt för henne och hon debuterade som trettiofemåring med boken Skolflicksbekymmer.

OPINION När jag hade småbarn var jag omgiven av småbarnsmammor som inte kunde kunde prata om annat än hur mycket de längtade efter att gå på krogen, tjejfester eller annat som inte involverade barnen. Det var så tråååkigt att inte ha någon vuxen att prata med på hela daaagarna, hette det – trots att de jämt och ständigt umgicks och fikade och pratade så det stod härliga till. Det var helt enkelt det barnfria livet som hägrade.

Själv var jag en hopplös tråkmåns, för jag trivdes faktiskt med att vara hemma och ”bara” vara mamma. Jag tyckte det var mysigt att helt och hållet få gå upp i mammarollen, med långkok och brödbak och träklossar och lego, och krogen var nog det sista jag tänkte på.

OPINION Lovisa Fhager Havdelin, generalsekreterare för den ideella organisationen Teskedsorden, skriver i en debattartikel i Göteborgsposten om vikten av att tala om den strukturella rasismen. Budskapet är att alla svenskar med vit hudfärg är rasister, trots att vi själva är inbilska nog att inte inse det.

”Få ser sig själva som rasister, men om vi erkänner att grupper av människor förtrycks och hålls tillbaka, betyder det också att det finns grupper som förtrycker. Medvetet eller ej. Därför är den strukturella rasismen så lömsk. För den som inte drabbas är det till synes små ‘oskyldiga’ handlingar där förklaringen alltid är något som inte har med rasism att göra.” skriver Fhager Havdelin och fortsätter:

KULTUR  Idag visar forskning att antisemitismen i Sverige är mest utbredd bland muslimer. Det är dock inte så länge sen antisemitismen var vanlig i hela det svenska samhället. Om det vittnar, bland mycket annat, Waldemar Hammenhögs författarskap. Han var en innerlig skildrare av de tankar och levnadsvanor som präglade hans tids lägre medelklass – men han skrev också en bok med djupt antisemitiska tongångar. 

Per Waldemar Hammenhög föddes som Per Andersson den 18 april 1902 i Stockholm. Han växte upp under knappa omständigheter i innerstaden, där han gick i folkskola och senare tog realexamen. 1919 började han arbeta som kontorist.

OPINION Härom dagen stötte jag ihop med en äldre herre som bor i mitt kvarter. Vi känner inte varandra särskilt väl, men efter att ha bott i samma område i många år så hälsar vi artigt på varandra och småpratar lite när vi möts. Jag vet att han är över 90 år nu, och jag blir alltid rörd och berörd när jag träffar honom. Faktiskt påminner han en del om min morfar, så som jag minns honom från de sista åren – artig, belevad, och full av klokskap och livserfarenhet. Trots att han är tunn och svag är det inte svårt att föreställa sig honom som den kraftkarl han en gång var, och som min morfar också var.

OPINION Vänsterpartiet är ett av de partier som ökar mest just nu. Det kan egentligen bara förstås på två sätt. Antingen är människor mer lättlurade än man tror – eller så har det blivit allt mer populärt att vurma för tyranni och våld.

Jag vill helst tro att det handlar om det förstnämnda. Det är trots allt en något mindre deprimerande tanke att människor är naiva och lättlurade, än att de faktiskt gillar ett parti som står på de kriminella plågoandarnas sida mot de försvarslösa. För det är nämligen vad Vänsterpartiet gör när de ständigt står på barrikaderna för att försvara grovt kriminella.

KULTUR Idag är det fettisdagen, eller semmeldagen som vi ibland säger i Sverige, och konditorier och bagerier svämmar över av dessa bastanta bakverk. Och fettisdagen firas i alla kristna länder, om än på olika sätt.

OPINION ”Blattarna som byggde Sverige” heter TV4:s nya satsning, med Leif GW Persson som berättare och, sannolikt, någon form av garant för att programmet ska locka en bred och läraktig publik. Och titeln är förstås tänkt att göra klart för die dumme schwennebananen att Sverige som vi känner det aldrig hade kunnat byggas utan dessa arbetskraftsinvandrare.

OPINION Nu vill regeringen ta ”hårdare tag” mot kränkande innehåll i sociala medier. Genom att företagen görs ansvariga för vad användarna skriver på sin sociala medier-konton kommer de att tvingas ta bort olagligt material. Regeringen vill helt enkelt kontrollera vad vi skriver på Facebook, Twitter och andra plattformar på internet och förbjuda sådant som de anser vara ”skadligt material”.

Det är ett högst oroväckande förslag, eftersom begreppet är synnerligen vagt och därmed ger utrymme för godtyckliga tolkningar. Och dessa tolkningar ska naturligtvis göras av regeringens, för ändamålet utsedda, ”experter” och av regeringens godmodiga samarbetspartners inom medierna.

OPINION Ibland frågar folk mig om det inte är svårt att alltid hitta saker att skriva om. Svaret blir då att jo, det kan faktiskt vara rätt svårt – men inte för att det finns för lite att skriva om. Faktum är att det finns så mycket att skriva om att man inte ens vet var man ska börja när man väl slår sig ner och fattar pennan, eller rättare sagt börjar knattra på tangentbordet. Och det mesta är fullkomligt absurt.

Den senaste veckan är ett bra exempel på det. Jag talar naturligtvis om ”SAS-gate”. SAS gör en reklamfilm, folk ogillar reklamfilmen, SAS påstår att de är under attack och de stora mediehusen knyter ihop säcken genom att påstå att det är ryska trollfabriker som ligger bakom alltsammans. Och alltsammans på bara en dag eller två.

KULTUR De flesta har en åsikt om Alla hjärtans dag och många tycker nog att det mest är kommersiellt trams. Men faktum är att Alla hjärtans dag – eller Saint Valentine’s Day som den heter i större delen av världen – har mycket gamla anor.

Alla hjärtans dag infaller den 14 februari, på Valentindagen, och förmodas knyter an till det katolska helgonet Valentin, en präst som levde i Rom under 200-talet efter Kristus. Arkeologer har hittat en katabomb och en kyrkoruin som bär hans namn och redan 496 fick han en egen dag i den katolska helgonkalendern.

OPINION När flygbolaget SAS gick ut med en ny reklamfilm, där de förklarade att det inte finns någonting som är genuint skandinaviskt, lät reaktionerna inte vänta på sig. För även om vi svenskar, efter att i åratal tvingats stå ut med kulturförnekare som Fredrik Reinfeldt, Mona Sahlin och Ingrid Lomfors, är luttrade så gäller inte samma sak för norrmän och danskar. Och så gick det som det gick. Reklamen fick så mycket kritik att den plockades bort från offentlighetens ljus per omgående.

OPINION När Expressen nyligen intervjuade Carin Götblad, regionpolischef i Region Mitt, konstaterade hon att barn som rånar barn är offer.

– När vi pratar om barn är det enbart som offer, och de misstänkta är ju också offer i någon mening, men det här är ändå något vi måste ta itu med, att barn också begår brott, sa Götblad i intervjun.

I en enda mening sammanfattade hon en av de mer utbredda galenskaperna som fått fäste i Sverige, nämligen att gärningsmän betraktas som offer. Det är just den här skeva inställningen till brott och straff, till rätt och fel, som gjort det möjligt för kriminella att härja fritt i samhället – på hederliga människors bekostnad.

OPINION Den 4 februari var jag på ett spännande och intressant seminarium – det tredje och sista i en serie panelsamtal ledda av Paula Ternström på temat ”Mansrollen i förfall?”. I panelen medverkade Johan Hedenberg, skådespelare, Pierre Leander, modell och entreprenör och Aron Emilsson, riksdagsledamot och kulturpolitisk talesperson för SD.

OPINION Den som läser mina texter med någorlunda regelbundenhet vet att jag är en stor fantast av vita män. Inte bara för att jag älskar karlar (vilket jag i och för sig gör) utan för att jag älskar det som vita män stått för under det långa, mödosamma Sverigebygget och fortfarande står för. Moral, ansvar, pliktkänsla, fasthet och kärlek till familj och fosterland.

Men faktum är att det också finns vita män som förtjänar förakt. Och det är de vita män som jamsar med i manshatet och som dagligen och stundligen sticker upp fingret i luften för att känna av hur vinden blåser, innan de slår sig ner för att fundera ut en feministfjäskande mobbningsattack mot vita män som grupp.