Vad är det första du tänker på när du besöker sjukhus och vårdcentraler?

Själv besöker jag oftast sjukhus när min astma blir så bångstyrig att jag inte kan behandla den hemma utan måste söka akut hjälp. Det första jag då brukar tänka på är hur otroligt snabb och kompetent personalen är på mitt akutsjukhus. Det räcker med att jag med pipande luftrör går fram emot receptionen för att en personal är där och hjälper till och sedan tar det bara minuter innan jag får andas in luftvägsvidgande medicin.

Idag (9/7 2020) läser jag om hur en sjuksköterska gett sin svårt uttorkade, covidsjuke granne dropp i smyg, genom fönstret. Förgäves hade hon försökt få vården att ta sig an honom, men inte lyckats. I den humanitära stormakten – som med skattebetalarnas pengar bjuder på hbtq-certifiering av allt från utedass till affärskoncerner, menskonst i tunnelbanan och samkönade trafikljus – är människor med andra ord hänvisade till att söka vård utanför de vårdinstanser som de själva finansierar med sina skattepengar.

Få folk är så välkomnande mot främmande kulturer och kulturyttringar som svenskarna. Vi tar emot allt från matinfluenser till flyktingar och våra skattepengar går till allt från boenden för asylsökande till olika integrationsprojekt. Vi låter till och med religiösa diktaturer som Saudiarabien finansiera moskéer i vårt land.

Det sistnämnda är visserligen mer korkat än snällt – och har redan visat sig få förödande konsekvenser för spridningen av islamism i Sverige – men ändå. Välkomnande är vi, så till den grad att vi stundom går över dumhetens gräns. Och som tack attackeras vi nu av aktivister och organisationer som kräver att vi ska skämmas för vår historia och för vår hudfärg.

För inte särskilt längesen gjorde den svenska regeringen klart att det där med beredskapslager tillhörde en ”svunnen tid”. I ett tal på Folk och Försvars rikskonferens 2017 förklarade dåvarande inrikesministern Anders Ygeman att det inte skulle fungera. Istället, menade han, ska vårt civila försvar ”bygga på vår krisberedskap”, en krisberedskap som enligt honom ”utvecklats under många år” och där ”vi har stor erfarenhet av att hantera allvarliga situationer som i värsta fall hade kunnat sluta i en kris”.

Ibland undrar jag om Sverige alls behöver politiker som Morgan Johansson. Vi är ju så himla bra på att censurera inte bara varandra utan till och med oss själva.

Det där blev väldigt tydligt för mig när jag läste lite i en Facebookgrupp som jag är med i, och där det skrivs om stadsdelen där jag bor. En av medlemmarna skrev nämligen ett bekymrat inlägg om att de rumäner och bulgarer, som sedan åratal ockuperar en avsevärd del av stadens mark just i vår stadsdel, trotsar eldningsförbudet och eldar brasor mitt i torkan.

Black Lives Matter-rörelsen har vind i seglen just nu, inte minst i underhållningsbranschen. Flera animerade TV-serier byter nu ut skådespelare som har fel hudfärg.

Den amerikanska TV-serien The Simpsons har beslutat att inte längre använda vita röstskådespelare till de rollfigurer som har annan etnisk bakgrund, enligt ett pressmeddelande från seriens producenter. Även om en skådespelare inte syns, utan bara lånar ut sin röst, är det alltså diskriminerade och rasistiskt om en vit skådis ger röst åt en svart rollfigur.

Under helgen har Expressen TV (och förmodligen andra medier) rapporterat om hur illa stockholmarna skött reglerna om social distansering. Omdömen som ”hänsynslöst” och ”sorgligt” har yttrats av politiker och läkare, samtidigt som filmklipp från ett till synes knökfullt Tantolunden, och ett obekymrat krogliv, flimrat förbi i slinga.

Men visar de här filmklippen verkligen en hänsynslös befolkning som fullkomligt struntar i risken för smittspridning? Eller är de i själva verket en del av en vinklad rapportering som utmålar en falsk bild av verkligheten?

I den amerikanska staden Seattle har demonstranter beväpnat sig och, sedan den 8 juni, ockuperat en hel stadsdel. Efter att tre personer sköts ner under den gångna helgen har borgmästare Jenny Durkan nu klargjort att staden ska se till att avsluta protesten på det som kallas Capitol Hill Occupied Protest Zone.

Det är ett helvete att vara kvinna – och det beror på att män är svin. Så kan man sammanfatta Mia Skäringers show ”No more fucks to give”, som nu finns att streama på Netflix. En bejublad föreställning som gått för fulla hus – och som är så förutsägbar och tråkig att klockorna stannar.

AFA, eller Antifa som de numera tycks kalla sig (amerikaniseringen påverkar även anarkosocialister, trots att de oftast säger sig hata USA), har kallat till statyförstörelse. Lördagen den 27 juni ska bli ”dagen då rasismen revs i Växjö”, och detta ska man åstadkomma genom att riva ner statyn i Linnéparken, enligt ett inlägg på Flashback.

Midsommar är här igen – denna magiska helg som bjuder på de ljusaste kvällarna och nätterna och som är det svenskaste som finns. En helg fylld av traditioner, generationers minnen och upplevelser, och dofter och smaker som knyter an till vår historia och vårt kulturarv. Vi svenskar älskar vår midsommar, helt enkelt, och varför skulle vi inte göra det?

För många år sen, någon gång i början av 1990-talet, var jag på resande fot på midsommaraftonens morgon. På P1 sändes passande nog ett program om just midsommar och programledaren ville att lyssnarna skulle ringa in och berätta om vad de tyckte om midsommartraditionen – särskilt lyssnare med utländsk bakgrund. Och hon fick gehör – om än inte riktigt på det sätt hon uppenbarligen hade hoppats. De utlandsfödda lyssnarna som ringde visade sig nämligen älska den svenska midsommaren.

Just nu översvämmas mitt Facebookflöde av bilder och filmklipp på vita människor som på olika sätt ber svarta människor om ursäkt för sin hudfärg. En del böjer knä och sänker huvudet, andra kysser skor, vissa lägger sig platt på marken och en del låter sig forslas på gatorna i kedjor.

När Black Lives Matter-demonstrationerna i USA går in i ytterligare en vecka visar det sig allt tydligare att den hätska stämningen nu triggar personer som har allt annat än fredliga och antirasistiska mål med protesterna. I Los Angeles, framför allt i Fairfaxdistriktet, utsattes synagogor, skolor och judiska minnesmärken för kraftig vandalisering med antisemitiska förtecken under BLM-fanan.

Det här innebär naturligtvis inte att BLM-rörelsen är en antisemitisk rörelse. Det är fortfarande högst sannolikt att en majoritet av demonstranterna har just social och etnisk rättvisa för ögonen när de ger sig ut på gatorna. Men även om det är uppenbart att de som begår sådana här dåd gör det under falsk flagg, blir det allt tydligare att toleransen för vandalisering, plundring och våld har blivit större även inom rörelsen.

De som brukar läsa mina texter vet att jag gärna skriver om de äldre generationerna, och deras gärning för det svenska samhället. Det är särskilt viktigt att minnas dem i en tid då en överväldigande majoritet av landets politiker (på hela den politiska färgskalan) talar om att ”vi bygger Sverige”. Som om Sverige skulle vara ett ingenmansland, där ingen någonsin odlat jorden eller byggt någon infrastruktur, där befolkningen ännu inte lämnat stenåldern bakom sig.

Har du hört talas om Lovette Jallow någon gång? Hon är ”en av samtidens viktigaste röster när det gäller kampen mot rasism, diskriminering och orättvisor i samhället.” Det skriver hon i alla fall på sin hemsida.

Vad gör man om man är en uppmärksamhetstörstig artist, som hamnat lite i skymundan av en pandemi under några månader? Man ser till att haka på den nya polishatartrenden, som tagit sig ända från Minneapolis och USA till lilla Sverige.

Det har artisten Zara Larsson insett, efter en helg av pöbelprotester på gator och torg, och nu är hon ute och twittrar att ”alla snutar är svin”. Fast med den engelska frasen ”acab” förstås, för det är mycket häftigare och så krävs det inte lika många tryck på smartfånens knappar.

Det blir allt tydligare att de protester som äger rum under antirasismens flagg är långtifrån så fridsamma och fredliga som arrangörerna vill låta påskina. Under den gångna helgens protester i London skadades 27 poliser, varav två allvarligt – men trots detta valde brittiska BBC att kalla det hela för fredliga protester.

Ibland blir man lite modlös. Inte enbart när man ser på de ungdomar som ränner omkring som en mobb med plakat som det står ”Knulla Aina” på, utan också när man ser reaktionerna hos många av de människor som rimligtvis borde bli rosenrasande – men som istället ödmjukt nickar bifall och uttrycker förståelse.

Människor som tillhör en äldre generation, som har betalt skatt hela sitt vuxna liv och som idag tvingas ta det största ansvaret för coronapandemin, men som likväl inte tycks vara det minsta upprörda över det som sker på Sveriges gator och torg just nu.

Det är en sak att ett gäng yrkesaktivister och ungdomar är egoistiska och hänsynslösa nog att strunta i reglerna och ökar risken för smittspridning av ett dödligt virus. Att polisen gör det är etter värre – och särskilt respektlöst är det mot våra äldre.

Under onsdagen bröt tusentals stockholmare mot regeringens och folkhälsomyndighetens restriktioner och marscherade ut på innerstadens gator i en protest mot amerikansk polis, och mot den förhatliga vitheten.

På sista tiden har jag funderat lite över alla inlägg som dyker upp på sociala medier, och som är – eller åtminstone tycks vara – skrivna av vårdpersonal. Inlägg som berättar om vårdpersonalens stressfyllda vardagsslit och hjältemod, men som också väver in kritik mot människor som ifrågasätter Folkhälsomyndighetens coronastrategi och förlöjligar dem som ställer sig tveksamma till hur äldrevården fungerar.

Redan här vill jag säga att jag absolut inte tror att alla dessa inlägg är fejk. Många är naturligtvis hur genuina som helst, så den här texten avser absolut inte att förminska vårdpersonalens viktiga arbete. Däremot ifrågasätter jag äktheten i, och syftet med, vissa av de här inläggen och jag ska förklara varför.

Sommaren närmar sig och om det här hade varit en sommar som alla andra så skulle vi nu ha börjat se reklamen för politikerveckan i Almedalen. Men i år har coronat satt stopp för detta evenemang. Det finns, som man brukar säga, inget ont som inte har något gott med sig.

KULTUR Den sista söndagen i maj är en mycket speciell dag, i alla fall för Sveriges alla mödrar. Då firas nämligen Mors dag.

Mors dag kan spåras tillbaka till 1600-talets England, där Midfastosöndagen kallades Mothering Day (moderskapsdagen). Denna dag utvecklades med tiden till något som påminner om den moderna Mors dag, även om ursprunget var ett annat.

Den moderna seden att fira Mors Dag har sitt ursprung i USA och mor till Mors Dag, om man får uttrycka det så, var en kvinna vid namn Anna Jarvis, som bodde i Philadelphia. Anna Jarvis var själv mycket fäst vid sin mor, och när denna gick bort den 10 maj 1905 beslöt hon sig för att införa en hyllningsdag till sin mor just vid detta datum.

Får coronasmittade på äldreboenden samma vård som andra coronasjuka? Det var en av frågorna i söndagskvällens Agenda. I studion intervjuades först Thomas Andersson, vars 81-årige far Jan Andersson var nära att dö av covid-19 – enbart för att han förvägrades behandling och istället ordinerades palliativ vård.