Man får tycka om dansbandsmusik. Det skrev min kollega Richard Sörman i en fin text här på Det Goda Samhället för ett tag sen. ”Dansbandsmusik ska helst avnjutas en sommarkväll på en festplats någonstans ute på den svenska landsbygden. Då blir den ett perfekt uttryck för den ljumma och behagliga mildhet som ofta karaktäriserar vårt land”, skriver han – och så rätt han har!

Han har också rätt i att vi ibland behöver påminnas om att vi faktiskt får tycka om dansbandsmusiken, för få musikgenrer har väl varit så bespottade genom åren. Och jag tvivlar inte alls på att det beror på att den, enligt ”eliten”, är alldeles för svensk i sin framtoning. Och eftersom det inte går att komma åt denna så oerhört populära musikgenre på annat sätt än att genom olika mediekanaler sprida förakt för den, så är det vad svenska medier med kultursidorna i spetsen gjort i decennier.

Ingenting är så populärt bland kändisar nuförtiden som att framhäva hur svårt man haft det i livet. Ju mer känd och välbärgad man är, desto viktigare är det att framhålla att man har en torftig och allra helst mycket fattig barndom.

För en tid sedan avslöjade vänsterrörelsens mest omhuldade klassresenär Åsa Linderborg att hon var orolig för sin tandhälsa eftersom hon vuxit upp under så fattiga och eländiga förhållanden att hon aldrig lärt sig borsta tänderna ordentligt. Ungefär som om hon skulle ha vuxit upp i en backstuga eller statarlänga utan tillgång till tandvård, när hon i själva verket växte upp i ett välfärdsland där Folktandvården redan etablerat sig och där man fick information och undervisning om tandhälsa kostnadsfritt från första klass i skolan.

Tiveden kallas ett stort område där bland annat Askersund och Laxå ingår. Namnet Tiveden tros komma av en sammansättning av namnet Ti (en benämning på den gamle asguden Tyr) och ordet ”ved” som betyder skog. Tyrs skog, alltså, och kanske ligger det något i den förklaringen för historiskt sett har området ofta kallats för just Gudarnas skog.

Tiveden är ett mycket vackert naturområde som som sträcker sig från skärgårdsmiljöer till urskog. I området finns också den vackra nationalparken med samma namn. Den ligger i den del av skogen som brukas kallas Trolltiven. Skogen skapades av is och vatten för mer än tiotusen år sedan, och fortfarande finns i området enorma flyttblock och djupa sprickor som minner om isens framfart. Här finns också många kristallklara sjöar och en av dem är den välkända sjön Fagertärn.

I sommar har fler än vanligt semestrat hemma, och på sociala medier har folk lagt upp bilder från sina hemstäder, lantställen eller från vackra platser i närområdet. Vackra, stämningsfulla bilder som inte bara visar det ljuvliga svenska landskap som jag håller så kärt, utan som också speglar den svenska kulturen. Det märks i kommentarsfälten, där människor trycker på gillaknappar och skriva långa kommentarer om hur bilderna får dem att känna inombords.

78 procent av de män som lagförts för att köpa sex i Uppsala sedan januari 2019 är utlandsfödda. Det visar statistik som tagits fram av P4 Uppland. Överrepresentationen syns även i en rapport från polisen för 2018 i de tre regioner som noterar födelseland.

Man skulle kunna tänka sig att politikerna nu skulle ta fasta på dessa siffror, för att på allvar försöka klara ut problemet med invandrade mäns attityder mot kvinnor. Men några sådana ambitioner finns inte. Jämställdhetsminister Åsa Lindhagen gör tvärtom klart att man inte alls jobbar för att specifikt lära sig mer, eller förebygga, just dessa förövares brott – trots att de alltså är grovt överrepresenterade. Istället drar hon till med de numera närmast klassiska flosklerna när P4 intervjuar henne:

När en av mina äldre släktingar låg för döden i slutet av 1920-talet så kom representanter för den frikyrka han tillhörde dit och övertalade honom att testamentera hela sin kvarlåtenskap till församlingen. Med svavelosande predikningar målade de upp en flammande helveteseld, och klargjorde att hans enda garanti för att slippa brinna i evighet var att ge bort allt han ägde till kyrkan. Min släkting, som var djupt religiös, skrämdes att testamentera både gård och ägodelar till kyrkan istället för att låta det gå till familjen.

Sverige har aldrig varit tryggare. Men trots den rådande idyllen behöver polisen eskort till och från arbetet på den nya polisstationen i Rinkeby.

När jag först hörde det trodde jag det var ett skämt. Men inte då. I självaste DN – fyren för den oförvitliga sanningens journalistik – står att läsa att ”De poliser som ska jobba i det nybyggda polishuset i Rinkeby kommer att eskorteras av en extrainsatt polispatrull för att få skydd till och från sitt arbete”.

Ekot har nyligen gjort en granskning som visar att Kronofogdemyndigheten tillhandahåller skyddsvästar åt brottsdömda kriminella. Västarna – som säljs för att driva in skulder och också oftast kommer från kända kriminella – säljs på nätauktioner och kan alltså köpas av andra kriminella. Och det är minsann inget fel med det, tycker Daniel Dalenbring, verksjurist på Kronofogdemyndigheten:

– I Sverige är det tillåtet för vem som helst att köpa och sälja skyddsvästar. Vem som helst får köpa en skyddsväst, så därför säljer vi dem, säger han lättsamt till Ekot.

I tider som dessa, när polisen allt oftare framstår som milda och väna socialarbetare, som gråter över kriminella och lägger skuldbördan på oskyldiga medborgare, är det skönt att veta att åtminstone vissa kriminella element stoppas.

Så skedde nyligen i Dalarna, där polisen i slutet av juli stoppade en 18-åring som spelade hög musik från sin jänkarbil under en biltur i centrala Mora.

Åklagaren ansåg att brottet var tillräckligt allvarligt för att åtal skulle väckas och nu står 18-åringen åtalad för förargelseväckande beteende, ett brott som kan ge böter.

För ett par dagar sedan, närmare bestämt natten till i måndags, var det ett gäng ungdomar som brände ner en fin liten uteplats som tillhör ett hus där det bor sex kvinnor mellan 66 och 90 år. Kvinnorna hade skapat en egen liten oas där, med bord och bekväma korgstolar, och med vackra blomlådor som de pysslade om. En fristad i coronapandemins äldrekarantän, och en plats där de också kunde träffa nära och kära på avstånd.

Nu är uteplatsen borta. Nerbränd av ett gäng ungdomar som under flera nätter ockuperat uteplatsen och suttit där och rökt och gjort brännmärken i bordet tills de avslutade sitt värv med att bränna ner alltsammans.

En 12-årig flicka har blivit mördad och nu går kommunpolisen Martin Lazar till attack mot hela svenska folket i en artikel i Expressen.

”Vi är alla skyldiga till 12-åriga flickans död” är rubriken – eller var åtminstone till dess att den ändrades till ”Gängmördarnas föräldrar måste dela ansvaret”.

Den 12-åriga flickans lik hinner alltså knappt kallna förrän en representant för poliskåren utnyttjar hennes död för att skriva en tårfylld drapa om hur synd det är om mördarna.

De senaste dagarna, eller snarare kvällarna, har maken och jag roat oss med att se om den svenska TV-serien Polisen i Strömstad. Hela serien (fem säsonger) bygger på Gösta Unefäldts kriminalromaner och regisserades av Arne Lifmark, och de blev omåttligt populära när de sändes på 1980- och 90-talen.

Undra på det. Serien är spännande, välgjord och realistisk och bjuder på högklassigt skådespeleri från såväl huvudrollsinnehavare till minsta biroll – med Per Oscarsson som polischef Gustaf Jörgensson, Alf Nilsson som kriminalkommissarie Bo Kronborg och Evert Lindkvist som poliskommissarie Nils Gryt. Men när jag nu ser om den inser jag att det också är något annat som gör den så storslagen. Det är en serie med vuxna människor i ledande roller.

Jag har just sett dokumentären Biskopen och pojkarna, som visas på SVT Play. Det är en skrämmande berättelse om hur ett perverterat monster kravlade sig fram från mörkret under en sten innanför klostermurarna ända upp till toppen av anglikanska kyrkan, allt medan han plågade och förgrep sig på unga pojkar – i Guds namn.

Utåt sett var Peter Ball en närmast helgonlik präst, uppskattad och högt aktad och vän med högt uppsatta politiker och kungligheter. Han var den ödmjuke, enkle mannen som skulle modernisera och föra kyrkan in i framtiden. I själva verket var han ingenting annat än en sadistisk sexförbrytare, fixerad vid unga pojkar .

”Allt det som är fel och dåligt med islam har inte med religionen att göra”. Det påstår Naouel Aissaoui, som intervjuats av Expressen.

Det är inte första gången vi hör det där tramset. Varenda gång någon gör ett illdåd i islams namn så tävlar svenska medier om att överträffa varandra i islamapologetik. Ingenting dåligt har någonsin med islam att göra. Eller som Naouel Aissaoui säger med eftertryck och entusiasm:

Prideveckan må vara inställd, men Stockholms lokalbussar är likväl prydda med regnbågsflaggor. Förutom några i Rinkeby, alltså. Där vill man nämligen inte köra runt med ”fikusflaggor” på bussarna.

Det uppmärksammades av Expressen häromdagen, och enligt passageraren som kränkts av frånvaron av Prideflaggor är det flera busslinjer på Järvafältet som saknar regnbågsflaggan. Och på SL förstår man ingenting.

I helgen tittade jag på filmen ”Venom” som nyss haft premiär på Netflix. Den utspelar sig i Marvels serieuniversum och är en typisk serietidningsaction med hjältar och antihjältar och en rätt simpel kamp mellan gott och ont. Men liksom många andra filmer av den här typen är den intressant därför att den sätter fingret på ett fenomen som inte bara existerar i serievärlden utan även i vår egen verklighet, nämligen människor som från en upphöjd position kräver att mindre privilegierade ska göra olika typer av uppoffringar som de själva inte behöver.

Låtsashumanister som Anne Ramberg och Henrik Schyffert.

1 av 5 svenskar är usla grannar, trumpetar Aftonbladets Lotta Ilona Häyrynen ut efter att ha tagit del av en undersökning som visar att var femte svensk, 20 procent, helst vill bo granne med en annan svensk.

Rubriken kunde lika gärna ha varit ”4 av 10 utlandsfödda män är emot jämställdhet”. Detta framkommer nämligen också i undersökningen.

Undersökningen, Perspektiv 2020, är en drygt 80 sidor långt rapport framtagen av stiftelsen The Global Village. Den visar att det i de så kallade utsatta områdena finns en utbredd uppfattning om att Sverige är alldeles för jämställt.

För ett par dagar sen var min väninna ute i skogen, närmare bestämt ute vid Hackstabanan i Dalaröskogen, med en kompis och kompisens båda hundar. Som alla ansvarsfulla hundägare höll de hundarna kopplade, både den lilla chihuahuan och den större hunden, medan de njöt av sommardagen. Men i ett enda slag rasade tillvaron samman, då en lösspringande hund av belgisk vallhundsras kom störtande fram och attackerade den lilla chihuahuan.

Ägaren syntes inte till och hade ingen som helst tillsyn över hunden och när han väl kom springande var chihuahuan redan död.

Nu larmas det om den svenska rasismen igen. Var femte svensk vill nämligen hellre bo granne med infödda svenskar än med invandrare från Mellanöstern och Afrika, visar en ny undersökning. Det är naturligtvis alldeles galet, menar Åsa Lindhagen, jämställdhetsminister och minister med ansvar för diskriminering och segregation. Nu måste regeringen därför ta i med hårdhandskarna för att få bukt med de bångstyriga svenskarna som inte har förstått att det är fel av dem att själva välja var de de vill bo och vem de vill bo granne med.

Jo, du hörde rätt. Om svenskar vill bo och leva nära människor de har en kulturell, religiös och/eller etnisk anknytning till är de rasister. När det gäller utlandsfödda svenskar anses det tvärtom vara en rättighet.

Mohamed Omar väckte en intressant fråga här på Det Goda Samhället nyligen, när han ifrågasatte det faktum att vita människor anses bära en kollektiv skuld, men inte någon kollektiv förtjänst. I det här fallet hade en katolsk filosof och debattör skrivit en text i Aftonbladet, där han klargjorde att vita amerikaner bör betala någon form av skadestånd till de svarta.

Den här frågan om en kollektiv skuld som går i arv är intressant på många sätt. Vi ser det här inkonsekventa tänkandet dagligen och stundligen och påfallande ofta är det etniskt betingat. Det är fel att skuldbelägga alla utländska män för att vissa av dem våldtar – men det är helt i sin ordning, till och med nödvändigt, att skuldbelägga alla vita män för att vissa av dem våldtar. Bristen på logik är skriande.

För en tid sedan skrev vi här på Det Goda Samhället om F!-politikern Farida al-Abani, som berättade att hon, när hon gjorde sitt antikroppstest, kikade in i alla provtagningsbås och noterade personalens etnicitet.

Nu visar det sig att Farida al-Abani kan ha ljugit. Det berättar en kvinna som själv besökt en likadan provtagning och som kunnat konstatera att det är omöjligt att kika in i provtagningsbåsen:

Jag tycker om tidiga mornar, särskilt på sommaren. Gryningsljuset, de morgonpigga fåglarnas sång, det daggvåta gräset, och doften från rosenbuskarna. Sådant som finns så nära att jag ibland inte märker det men som just en tidig sommarmorgon blir nästan överväldigande vackert.

Presidentvalet i Polen gick inte som svenska public service ville. Det klargjordes i ett inslag i Morgonstudion den 14 juli. Tonen var lågmäld och bekymrad – det polska folket har ju trots allt röstat tvärtemot SVT:s önskemål och det är ju oerhört allvarligt. För att ytterligare förstärka domedagsstämningen, hade man bjudit in frilansjournalisten och Polenkännaren Stefan Ingvarsson, som är en uttalad motståndare till Andrzej Duda och hans parti.

30-årige Kåre Kristensson lider av metatrofisk dysplasi, en sällsynt skelettsjukdom som hindrar skelettet från att växa och utvecklas som det ska.

Han är drygt en meter lång, har försvagade muskler och skelett och kan bara med svårigheter gå 15 meter totalt. Kåre, som är född med sjukdomen, lever i en rullstol utan möjlighet till ett normalt liv.

Det berättar tidningen Kvällsposten, som också berättar att kommunen nu dragit in all hjälp för Kåre. All hjälp.

Det skjuts mer än tidigare i Sverige. Tro nu inte att det betyder att kriminaliteten ökat, för det gör den aldrig i Sverige. Däremot har de kriminella fått det lite svårare att leva och verka som vanligt och regim-TV förklarar varför:

Det är dags att på allvar fundera på att riva äldre kyrkor i Norden – för minoriteternas skull. Det säger den norska prästen Gyrid Gunnes, som för några år sedan debuterade som konstnär med performanceverket ”Böner till Allah”. Och först ut borde förstås vara den klassiska Nidarosdomen.

Nidarosdomen uppfördes mellan 1070 och 1300, till minne av Sankt Olav, Norges skyddshelgon, och den kung som kristnade Norge. Uppenbarligen tycker alltså en kristen präst att minnet av kristnandet av landet hon verkar i är kränkande för minoriteter.

Vad är det första du tänker på när du besöker sjukhus och vårdcentraler?

Själv besöker jag oftast sjukhus när min astma blir så bångstyrig att jag inte kan behandla den hemma utan måste söka akut hjälp. Det första jag då brukar tänka på är hur otroligt snabb och kompetent personalen är på mitt akutsjukhus. Det räcker med att jag med pipande luftrör går fram emot receptionen för att en personal är där och hjälper till och sedan tar det bara minuter innan jag får andas in luftvägsvidgande medicin.