
”Man tager vad man haver, sa Cajsa Warg”. Uttrycket är välkänt för de flesta, men vem var kvinnan som gav upphov till det? Och var det verkligen så hon uttryckte sig?

”Man tager vad man haver, sa Cajsa Warg”. Uttrycket är välkänt för de flesta, men vem var kvinnan som gav upphov till det? Och var det verkligen så hon uttryckte sig?
Hospital, sinnessjukhus eller mentalsjukhus. Inte bara kära barn har många namn – det visar alla de benämningar som funnits på de psykiatriska sjukhusen och klinikerna genom åren.

De som brukar läsa mina texter vet att jag gärna skriver om de äldre generationerna, och deras gärning för det svenska samhället. Det är särskilt viktigt att minnas dem i en tid då en överväldigande majoritet av landets politiker (på hela den politiska färgskalan) talar om att ”vi bygger Sverige”. Som om Sverige skulle vara ett ingenmansland, där ingen någonsin odlat jorden eller byggt någon infrastruktur, där befolkningen ännu inte lämnat stenåldern bakom sig.

Har du hört talas om Lovette Jallow någon gång? Hon är ”en av samtidens viktigaste röster när det gäller kampen mot rasism, diskriminering och orättvisor i samhället.” Det skriver hon i alla fall på sin hemsida.
Vad gör man om man är en uppmärksamhetstörstig artist, som hamnat lite i skymundan av en pandemi under några månader? Man ser till att haka på den nya polishatartrenden, som tagit sig ända från Minneapolis och USA till lilla Sverige.
Det har artisten Zara Larsson insett, efter en helg av pöbelprotester på gator och torg, och nu är hon ute och twittrar att ”alla snutar är svin”. Fast med den engelska frasen ”acab” förstås, för det är mycket häftigare och så krävs det inte lika många tryck på smartfånens knappar.
Det blir allt tydligare att de protester som äger rum under antirasismens flagg är långtifrån så fridsamma och fredliga som arrangörerna vill låta påskina. Under den gångna helgens protester i London skadades 27 poliser, varav två allvarligt – men trots detta valde brittiska BBC att kalla det hela för fredliga protester.
Ibland blir man lite modlös. Inte enbart när man ser på de ungdomar som ränner omkring som en mobb med plakat som det står ”Knulla Aina” på, utan också när man ser reaktionerna hos många av de människor som rimligtvis borde bli rosenrasande – men som istället ödmjukt nickar bifall och uttrycker förståelse.
Människor som tillhör en äldre generation, som har betalt skatt hela sitt vuxna liv och som idag tvingas ta det största ansvaret för coronapandemin, men som likväl inte tycks vara det minsta upprörda över det som sker på Sveriges gator och torg just nu.

Det är en sak att ett gäng yrkesaktivister och ungdomar är egoistiska och hänsynslösa nog att strunta i reglerna och ökar risken för smittspridning av ett dödligt virus. Att polisen gör det är etter värre – och särskilt respektlöst är det mot våra äldre.
Under onsdagen bröt tusentals stockholmare mot regeringens och folkhälsomyndighetens restriktioner och marscherade ut på innerstadens gator i en protest mot amerikansk polis, och mot den förhatliga vitheten.
KULTUR I coronatider finns all anledning att upptäcka – eller kanske återupptäcka – sådant som man annars inte tänker så mycket på. Våra nationalparker, till exempel.
På sista tiden har jag funderat lite över alla inlägg som dyker upp på sociala medier, och som är – eller åtminstone tycks vara – skrivna av vårdpersonal. Inlägg som berättar om vårdpersonalens stressfyllda vardagsslit och hjältemod, men som också väver in kritik mot människor som ifrågasätter Folkhälsomyndighetens coronastrategi och förlöjligar dem som ställer sig tveksamma till hur äldrevården fungerar.
Redan här vill jag säga att jag absolut inte tror att alla dessa inlägg är fejk. Många är naturligtvis hur genuina som helst, så den här texten avser absolut inte att förminska vårdpersonalens viktiga arbete. Däremot ifrågasätter jag äktheten i, och syftet med, vissa av de här inläggen och jag ska förklara varför.

Sommaren närmar sig och om det här hade varit en sommar som alla andra så skulle vi nu ha börjat se reklamen för politikerveckan i Almedalen. Men i år har coronat satt stopp för detta evenemang. Det finns, som man brukar säga, inget ont som inte har något gott med sig.
KULTUR Den sista söndagen i maj är en mycket speciell dag, i alla fall för Sveriges alla mödrar. Då firas nämligen Mors dag.
Mors dag kan spåras tillbaka till 1600-talets England, där Midfastosöndagen kallades Mothering Day (moderskapsdagen). Denna dag utvecklades med tiden till något som påminner om den moderna Mors dag, även om ursprunget var ett annat.
Den moderna seden att fira Mors Dag har sitt ursprung i USA och mor till Mors Dag, om man får uttrycka det så, var en kvinna vid namn Anna Jarvis, som bodde i Philadelphia. Anna Jarvis var själv mycket fäst vid sin mor, och när denna gick bort den 10 maj 1905 beslöt hon sig för att införa en hyllningsdag till sin mor just vid detta datum.
KULTUR Pingst, det är hänryckningens tid, det. Det var i alla fall vad skalden Esaias Tegnér kallade den i sin dikt Nattvardsbarnen, som skrevs 1820. Och hänryckning var ju faktiskt vad det handlade om i den bibliska berättelsen om pingsten. Det var denna dag som den helige Ande utgjöt sig över Jesu apostlar så att de fick kraft och ord att ge sig ut och predika. Det var också första gången tungotal förekom, och samma dag lät nästan 3000 människor döpa sig i Jesu namn, om man får tro bibeln.
Det får man naturligtvis göra, om man vill. Men det går också alldeles utmärkt att fira pingst även utan att tro på evangelierna. I min familj fanns alltid en särskild känsla just för pingsten – inte för att det talades tungotal utan för att man fick börja fiska gös och gädda, för att de första primörerna började titta fram ur grönsakslandet och för att det fortsatte att gå mot ljusare och varmare kvällar ännu ett tag. Svensk försommar, med andra ord, med allt vad det innebär av ljusa kvällar, spegelblanka insjöar och dunkla skogsbryn.

Får coronasmittade på äldreboenden samma vård som andra coronasjuka? Det var en av frågorna i söndagskvällens Agenda. I studion intervjuades först Thomas Andersson, vars 81-årige far Jan Andersson var nära att dö av covid-19 – enbart för att han förvägrades behandling och istället ordinerades palliativ vård.
Höga dödstal och frågetecken om Sveriges strategi mot coronaviruset riskerar att stänga in svenskar när Europas länder öppnar sina gränser. Men det är ingenting som får Sveriges regering att fundera på sitt eget, och Folkhälsomyndighetens, agerande – tvärtom. Utrikesminister Ann Linde (S) ger uttryck för helt andra och, måste man säga, direkt sekteristiska funderingar:
– Det är ett problem när länder inte har den rätta bilden, säger hon i en intervju i Svenska Dagbladet.
Jag får ofta frågan vad jag ser som svensk kultur. Eftersom jag är en av de där otroligt jobbiga människorna som inte bara hävdar att den svenska kulturen existerar utan att den också är värd att bevara, brukar frågan ställas med hån och sarkasm. Jag förmodar att de som frågar helt enkelt hoppas att jag ska bli svarslös och börja stamma. Istället brukar jag fråga dem om de har tid en timme eller två – alternativt tid att läsa en uppsats på så där 40 000 tecken – eftersom det är minimigränsen för den tid och det utrymme jag behöver för att förmedla vad som är svensk kultur för mig.
Mest intressant är det när frågan kommer från utlandsfödda svenskar med ursprung i länder som Finland, Polen och Kroatien, där den inhemska kulturen är särdeles högt värderad. Det förvånar mig storligen att de alls ifrågasätter vår kultur när de så ivrigt framhäver sin egen. Å andra sidan har indoktrineringen pågått så länge att inte ens alla svenskar längre inser att de har en kultur, så vad kan man begära av människor som kommer utifrån?
Vad är kvinnoförtryck? För de flesta av oss är det ganska lätt att svara på den frågan. Kvinnoförtryck är när kvinnor hindras från att ta del av samma saker som män tar del av – jobb, studier, socialt liv och så vidare. Och i många delar av världen står det systematiska kvinnoförtrycket inskrivet i lagen. Men råder det verkligen kvinnoförtryck i Sverige?
Svaren varierar beroende på vem man frågar. Gudrun Schyman, som en gång likställde svenska män med talibaner, skulle säkert skrika ett gällt ”JA!” men jag hävdar bestämt att svenska män generellt är världens mest jämställda. Det kvinnoförtryck som råder i Sverige har, med få undantag, importerats utifrån.

Mellan hägg och syren. Finns det något uttryck som är så vackert och som så väl fångar det svenska? Naturen, kulturen, och generationers glädje över den spirande våren och de ljusa, ljumma kvällarna. Det är så vackert det kan bli och vi som är uppväxta med uttrycket blir alla berörda på vårt eget sätt.

Paolo Roberto-gate har bara några dagar på nacken men jag är redan trött på eländet. Jag är trött på Paolo Roberto själv, som redan morgonen efter razzian och gripandet skrev en lång och påfallande strategiskt slug drapa på Instagram om sin egen uselhet. Jag är trött på vänstertrollen som firar triumfer på sociala medier för att en man som inte identifierar sig som vänsterfeminist blivit påkommen med ett lagbrott. Men jag är också trött på högermän (och -kvinnor) som plötsligt breder ut sina vingar och tar Paolo Roberto i försvar som vore han en liten dununge.
Mitt under coronakrisen ger Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, varje svensk anledning att ställa frågan: Vad fan får vi för skattepengarna? De lägger nämligen drygt en halv miljon kronor av skattebetalarnas pengar – 600 000 kronor – på att betala ett antal utvalda artister för att framträda framför en mobilkamera.
Om inte corona tagit världen på sängen skulle MSB ha hållit sin årliga ”krisberedskapsvecka” just nu. Personligen anser jag att den kris MSB borde ta tag i först av allt är den egna organisationens. Generalsekreterare Dan Eliasson har arbetat som myndighetsterminator i åratal och så länge han är med i ekvationen kommer det bara att bli trams av saker och ting, det vet vi av erfarenhet. Men låt gå för att man ändå tycker sig vilja anordna denna ”krisberedskapsvecka” – varför i hela friden lät man den inte bara stå på paus detta år? Varför skulle man prompt göra av med skattebetalarnas pengar på något så infantilt som att betala artister för att åma sig framför en kamera?

Arbetsförmedlingen har stämts för att ha diskriminerat en muslimsk kvinna. Det de gjorde var det de är ålagda att göra när människor vägrar ta arbeten de blir anvisade – de återkallade en anvisning till jobb- och utvecklingsgarantin. Men eftersom kvinnan är muslim var det fel att behandla henne på samma sätt som man behandlar andra arbetslösa. Då krävs tydligen särbehandling. Hur ska man annars tolka beslutet från Byrån mot diskriminering i Östergötland att stämma Arbetsförmedlingen?

Just nu pågår en diskussion i sociala medier om ett eventuellt coronavaccin, och om man alls ska vaccinera sig. Ett eventuellt vaccin mot covid-19 tas emot med misstro och tvivel redan innan det framställts. Efter svininfluensan, med flera hundra fall av narkolepsi som en mycket allvarlig biverkning, verkar det som om synen på vaccin börjar förändras – ibland så till den grad att vaccin till och med beskrivs som något skadligt. Och få tycks tänka på att de drygt fem miljoner svenskar som vaccinerade sig mot svininfluensan – utan att drabbas av biverkningar – sannolikt bidrog till att sjukdomen inte spreds mer än den gjorde.

Jag fick en fråga om texten jag skrev om Folkets Park i Karlskoga. Vad hände med parkområdet efter branden? Det fick mig att fundera och jag bestämde mig för att börja luska lite. Visserligen besöker jag fortfarande Karlskoga när jag har möjlighet men jag har faktiskt inte själv sett efter hur det ser ut i den en gång så vackra folkparken. De första åren kändes det för sorgligt och sen glömde jag helt enkelt bort det. Fram tills nu.
Om det finns något jag retar mig på så är det politiker som lägger huvudet på sned och spärrar upp ögonen varenda gång de blir tillfrågade om något. De försöker se ut som små troskyldiga och aningslösa femåringar, och det är naturligtvis också det som är meningen. För hur kan väl den, som lägger huvudet på sned och spärrar upp de blå med ansiktsuttrycket hos Stina på Saltkråkan, vara annat än jättejättegullig liksom?
Att lägga huvudet på sned ger intrycket av att man verkligen lyssnar och bryr sig om den man pratar med, och om man dessutom spärrar upp ögonen tyder det på att man är genuint intresserad. Det är naturligtvis därför så många politiker har anammat den posen. Men hur äkta är det? Jag skulle säga att det är bland det minst äkta man kan föreställa sig.
”Traditionella fruar ger extremismen en städad front. ” Det påstår Expo, som satsat både tid och kraft på att krysta fram en artikel där kvinnor som sätter familjen och hemmet i första rummet – så kallade ”tradwives” – utmålas som ett hot mot hela samhället. Allt under rubriken ”faktalabbet”, förstås, för att ge sken av att Expo presenterar fakta när de i själva verket bara radar upp åsikter.
Det har länge fascinerat mig att det kan uppfattas som farligt och skrämmande med kvinnor som väljer att leva på sitt eget sätt, utan att bry sig nämnvärt om vad gapiga besserwissers tycker om saken. Beror rädslan på att dessa kvinnor vågar tänka själva? Att de vågar stå upp för de vita män, som idag utpekas som roten till all ondska? Eller handlar det om att de, genom sin förmåga att tänka själva, också fostrar sina barn till självständigt tänkande människor?
Idag hade jag ett intressant samtal med en god vän, som hade läst min krönika om äldreomsorgen som en plattform för integration. Han har själv erfarenhet av äldreomsorgen, eftersom hans hustru bor på ett äldreboende, och han hade en hel del att berätta, inte bara om äldreboenden av den typ där språkförbistring och kulturkrockar ställer till det för de gamla utan också om äldreboenden där personal av allehanda ursprung samverkar i harmoni för att de boende och deras anhöriga ska ha en fungerande vardag.
Klimatångest, skolstrejk och oro för framtiden. Det är det budskapet som kommit från många ungdomar det senaste året – i alla fall från de ungdomar som fått komma till tals i medierna. Idag kommer ett annat budskap från den unga generationen. De är ledsna för att de inte får fira sin student.
Jag vet att det är väldigt många som reagerat mycket negativt – ibland direkt aggressivt – på att gymnasieungdomarna ”gnäller” på att de inte får fira sin student. Jag är inte en av dem. Jag tycker tvärtom. Jag förstår mycket väl att de är ledsna och besvikna och att de vill försöka göra det bästa av situationen.
Sverige har hittills haft många många fler döda av covid-19 än de övriga nordiska länderna. Det beror, enligt Folkhälsomyndigheten, på att viruset så snabbt tog sig in på äldreboendena. Men hur gick det till?
Min teori är att smittspridningen på äldreboendena har att göra med att äldreomsorgen i flera år använts som en plattform för integration. Jag tror att många som arbetar där har så dåliga språkkunskaper att de sannolikt inte kunnat ta till sig kunskap om de rådande hygienföreskrifterna.
Vid sidan av diverse annat så driver jag sen flera år tillbaka en matblogg. Redan namnet har retat upp en och annan – den heter nämligen Matmamman och det vet väl varenda människa att begreppet ”matmamma” är alldeles förfärligt förlegat och rentav misogynt. Men genom åren har jag också fått en rätt trogen skara läsare som tycker det är trevligt med husmanskost och att få ta del av gamla släktrecept.
Husmanskost har ju också blivit på modet igen, sannolikt ett resultat av det ständiga förnekandet inte bara av svensk kultur utan även av svensk mat. Det finns minsann inga svenska köttbullar, och glöm inte att Karl XII tog med sig kåldolmarna från Turkiet. Själv är jag rätt övertygad om att dolmar i olika former vuxit fram parallellt i olika kulturer. Jag menar, är det verkligen någon som på allvar tror att turkisk bondmora plötsligt tog upp ett vinblad, såg på det och sedan utbrast ”heureka!” när hon som enda människa i världen insåg att det gick att rulla in någon typ av färsröra i det? Knappast. Men det är klart att det eviga tjatet om Karl XII:s dolmar är ett jättebra vapen i kampen för att hävda frånvaron av ett svenskt kök.