”Som ansvarig utgivare och chef reagerar jag starkt när SVT Nyheters journalister utsätts för kränkningar på sociala medier”, skriver SVT:s Charlotta Friborg, Riksnyheterna i en skarp text, där hon klargör att smutskastning och hat mot SVT:s programledare är oacceptabelt.

Jag håller delvis med. Men bara delvis. Kränkningar, smutskastning och hat är visserligen ett vulgärt oskick men det är inte värre när det drabbar SVT-journalister än andra journalister. Om sanningen ska fram har public service och dess journalister dessutom själva del i att de får kritik. Public service är ju inte vilka medier som helst, utan medier som finansieras av skattebetalarna och som har i uppdrag att vara opartiska och oberoende.

Expressen tar nu strid mot polisens register över kriminella klaner. Istället för att stå på det allmännas sida i kampen mot den organiserade brottsligheten tar man, på värsta kvällstidningsmanér, till snyfthistorier om kränkthet och diskriminering för att förvärra situationen. Man lyfter fram en enskild person som tillhör en kriminell klan, men som själv inte är kriminell, och framställer honom som utpekad och ansatt.

Mannen tillhör en klan där flera av medlemmarna är grovt kriminella och kända av polisen. Själv är han en vanlig hederlig medborgare som nu uttrycker en oerhörd oro för att polisen registrerat de kriminella medlemmarna i hans släkt.

Den flitige Netflixtittaren har säkert sett, eller åtminstone stött på, streamingjättens originalserie Criminal UK. Det är en thriller i ovanligt format, ett slags katt-och-råttalek mellan polis och misstänkt, som utspelar sig i förhörsrum på olika polisstationer. Förutom Criminal UK streamar också Criminal France, Criminal Spain och Criminal Germany.

Mona Sahlin är i rampljuset igen. Och att se intervjun med henne i Expressen TV, och att höra henne prata om sig själv, är som att se rakt ner i en avgrund.

Knappt har ”avslöjandet” om de kriminella klanerna – som förstås inte var någon nyhet överhuvudtaget för någon annan än de mest energiska förnekarna bland politikerna och i de stora mediehusen – förrän apologeterna dyker upp från alla håll och kanter. En i raden av klanförsvarare är Nyamko Sabuni, partiledare för Liberalerna. ”Det är inget fel på klaner” slår hon fast i en artikel i Expressen och fortsätter ”Mitt folk är också en klan”.

Jag är medlem i en Facebookgrupp som heter Utrotningshotade ord och uttryck. Det är en mycket trevlig grupp som inte bara är underhållande utan dessutom är kulturellt berikande. Under de år som jag varit med har jag blivit påmind om en hel drös gamla ord och uttryck som en gång hade sin självklara plats i språket men som glömts bort genom åren.

Kändisar måste vara av ett släkte för sig. Inte alla förstås, men nog är de överrepresenterade när det gäller dumma uttalanden, korkade ställningstaganden och narcissism.

När flyktinglägret Moria på den grekiska ön Lesbos brann var vi många som började spekulera i när det skulle komma krav på att Sverige skulle öppna famnen för de drabbade. Och vi behövde inte vänta länge. Det dröjde inte länge förrän ”opartiska” SVT började propagera för ett svenskt mottagande, med den anklagande rubriken ”Sverige sträcker inte ut handen till lägerbarn”.

Den tendentiösa rubriken byttes sedan ut till den något mindre dramatiska, men lika förebrående, ”EU-länder lovar ta emot lägerbarn – Sverige inte ett av dem” men originalrubriken ligger kvar i permalänken och säger allt man behöver veta om public services påstådda opartiskhet. Det är en opartiskhet som faktiskt inte existerar annat än på papperet. I själva verket ger de partiskheten ett ansikte.

Det är nu 22 år sedan 63 unga liv släcktes i den fruktansvärda diskoteksbranden vid Backaplan i Göteborg. De fyra män som hade anlagt branden dömdes för grov mordbrand, de tre äldsta dömdes till fängelse i sju-åtta år medan den yngste fick sluten ungdomsvård.

De dömdes också att betala skadestånd, dels till de överlevande, dels till anhöriga till dödsoffren. Skadestånd som uppgick till drygt 10 miljoner och som betalats av Brottsoffermyndigheten. Brottsoffermyndigheten tar nämligen över skadestånden när de dömda inte kan betala, så att offren får ut sin ersättning. Det innebär dock inte att de skyldiga går fria. Skulden ska alltså inte preskriberas, utan drivas in av myndigheten.

Det händer, oftare än jag skulle vilja, att jag skriver texter som är negativa till polisen, både myndigheten i sig och enskilda representanter. Det beror inte på att jag ogillar polisen. Det beror tvärtom på att jag alltid har hyst stor respekt för polisen, som står mellan den skötsamma allmänheten och de farliga kriminella elementen, och att jag ser med oro på den feminisering som nu hotar förgöra hela myndigheten.

Riksdagen har öppnat igen efter sitt långa sommarlov och på onsdagen sände P1 direkt från debatterna. Det gjorde mig deprimerad. Jag önskar verkligen att jag kunde känna förtroende för de folkvalda, men det gör jag inte. Det enda jag hör, när jag lyssnar på dem, är tomma floskler – utstuderat ordbajseri som används för att ge sken av en handlingskraft och en kompetens som inte finns där.

Härom dagen åkte jag förbi den nedbrunna McDonaldsrestaurangen i Årsta söder om Stockholm. Det kändes lite konstigt inombords. Inte för att jag är någon större fantast av McDonalds, men Årsta ligger nästgårds och den där restaurangen har funnits där så långt tillbaka jag kan minnas. Först var det en Clockrestaurang, om någon minns den hamburgerkedjan, och sen tog McDonalds över. Där satt sonen och jag och käkade burgare när vi såg tvillingtornen rasa den där fasansfulla dagen den 11 september 2001. Där svängde jag in så sent som för någon vecka sedan och köpte McNuggets med bbq-sås för att jag var för lat för att laga mat. Och nu är den borta.

Uppsala kommun uppmanar skolpersonal att inte berätta för elever eller föräldrar om något av barnen smittats av coronavirus, berättar P4 Uppland.

På kommunens hemsida uppges dock att alla föräldrar får information och skolchefen Christina Stenhammar har fullt sjå med att förklara hur det kommer sig att man säger en sak men gör en annan. Till slut landar det i att det handlar om ”integritetsskäl”.

Det finns inte mycket som gör mig så rasande som när myndighetspersoner och politiker låter påskina att den naivitet som präglar Sverige i dess attityd mot mörka krafter skulle vara något slags kollektiv egenskap hos alla svenskar. Nu senast var det biträdande rikspolischefen Mats Löfving som konstaterade att ”vi i Sverige” varit naiva i vårt förhållande till invandrade klaner.

”Vi i Sverige”? Vilket trams. Vi är många som sett vad som händer, som varnat för framtiden och som på alla sätt försökt få politiker och myndigheter att se verkligheten som den är, bortom den skyddade sfär där de själva lever och verkar. Men det är ingen politiker som har brytt sig.

I augusti sköts en 12-årig flicka till döds när hon promenerade med sin hund i Botkyrka. I Göteborg satte nyligen ett kriminellt nätverk upp vägspärrar för att kontrollera fordon. På kyrkogårdarna skärps bevakningen efter att två tonårspojkar kidnappades, torterades och våldtogs i timmar på en kyrkogård i Solna.

Nu ger statsministern sin syn på det eskalerande våldet i samhället – och kallar de yrkeskriminella för ”smågangstrar”. Det är ingenting annat än stor, förbannad skam.

Begreppet myntades i samband med Norrmalmstorgsdramat 1973 och används världen över. Men Stockholmssyndromet som begrepp har också många kritiker – inte minst bland Norrmalmstorgsdramats gisslan.

Stockholmssyndromet är namnet på ett psykologiskt tillstånd där kidnappningsoffer, eller andra som hålls fångna mot sin vilja, utvecklar en relation till förövarna och tar deras parti mot polisen och ibland till och med blir delaktiga i brottet genom att exempelvis hjälpa förövarna att rymma från polisen.

När Sveriges Radio rapporterar om upploppen i Malmö under den gångna helgen råder det ingen tvekan om var de står i debatten om yttrandefrihet kontra sådant som antidemokratiska hädelselagar. Istället för att förhålla sig neutrala väljer de att tala med muslimsk röst och ett muslimskt synsätt på samhället. När inslaget om Malmö påannonserades i P1 Morgon måndagen den 31 augusti sa uppläsaren, med mycket allvarligt tonfall:

Allt medan regeringen fortsätter stå handlingsförlamad inför den utbredda yrkeskriminaliteten kryper den bistra nya verkligheten allt närmare de skötsamma medborgarna. Nu är det de äldre i Göteborg som drabbas då svensk polis står handfallen inför den ökande gängkriminaliteten.

Det är Närhälsan i nordöstra Göteborg som nu tvingas stoppa sina hembesök på grund av den gängkonflikt som pågår i området. Närhälsans medarbetare kan alltså inte ge sig ut och besöka sjuka människor i behov av vård – på grund av de kriminella.

Det är häftigt att betala skatt, hävdade Mona Sahlin för ett antal år sedan. Och en gång i tiden tyckte även jag det. Jag tyckte om tanken på att alla bidrar till det allmännas bästa, och att vi är solidariska med varandra, och det gör jag fortfarande. Men i takt med att slöseriet med skattepengarna ökat har känslan av välbehag bleknat betänkligt. Idag, när det står klart att våra skattepengar bidrar till att etablera radikal islamism i Sverige, är det inte ett dugg häftigt att betala skatt – utan precis tvärtom.

Man får tycka om dansbandsmusik. Det skrev min kollega Richard Sörman i en fin text här på Det Goda Samhället för ett tag sen. ”Dansbandsmusik ska helst avnjutas en sommarkväll på en festplats någonstans ute på den svenska landsbygden. Då blir den ett perfekt uttryck för den ljumma och behagliga mildhet som ofta karaktäriserar vårt land”, skriver han – och så rätt han har!

Han har också rätt i att vi ibland behöver påminnas om att vi faktiskt får tycka om dansbandsmusiken, för få musikgenrer har väl varit så bespottade genom åren. Och jag tvivlar inte alls på att det beror på att den, enligt ”eliten”, är alldeles för svensk i sin framtoning. Och eftersom det inte går att komma åt denna så oerhört populära musikgenre på annat sätt än att genom olika mediekanaler sprida förakt för den, så är det vad svenska medier med kultursidorna i spetsen gjort i decennier.

Ingenting är så populärt bland kändisar nuförtiden som att framhäva hur svårt man haft det i livet. Ju mer känd och välbärgad man är, desto viktigare är det att framhålla att man har en torftig och allra helst mycket fattig barndom.

För en tid sedan avslöjade vänsterrörelsens mest omhuldade klassresenär Åsa Linderborg att hon var orolig för sin tandhälsa eftersom hon vuxit upp under så fattiga och eländiga förhållanden att hon aldrig lärt sig borsta tänderna ordentligt. Ungefär som om hon skulle ha vuxit upp i en backstuga eller statarlänga utan tillgång till tandvård, när hon i själva verket växte upp i ett välfärdsland där Folktandvården redan etablerat sig och där man fick information och undervisning om tandhälsa kostnadsfritt från första klass i skolan.

Tiveden kallas ett stort område där bland annat Askersund och Laxå ingår. Namnet Tiveden tros komma av en sammansättning av namnet Ti (en benämning på den gamle asguden Tyr) och ordet ”ved” som betyder skog. Tyrs skog, alltså, och kanske ligger det något i den förklaringen för historiskt sett har området ofta kallats för just Gudarnas skog.

Tiveden är ett mycket vackert naturområde som som sträcker sig från skärgårdsmiljöer till urskog. I området finns också den vackra nationalparken med samma namn. Den ligger i den del av skogen som brukas kallas Trolltiven. Skogen skapades av is och vatten för mer än tiotusen år sedan, och fortfarande finns i området enorma flyttblock och djupa sprickor som minner om isens framfart. Här finns också många kristallklara sjöar och en av dem är den välkända sjön Fagertärn.

I sommar har fler än vanligt semestrat hemma, och på sociala medier har folk lagt upp bilder från sina hemstäder, lantställen eller från vackra platser i närområdet. Vackra, stämningsfulla bilder som inte bara visar det ljuvliga svenska landskap som jag håller så kärt, utan som också speglar den svenska kulturen. Det märks i kommentarsfälten, där människor trycker på gillaknappar och skriva långa kommentarer om hur bilderna får dem att känna inombords.