BITTE ASSARMO: Männen som stannade kvar

KULTUR I min hemstad Karlskoga står en bronsstaty av en järnarbetare. Den är skapad av den svenske skulptören John Lundqvist (1882-1972) och rest 1946, och en ständig påminnelse om bergslagsstadens historia och kulturarv.

Min egen historia – mitt eget kulturarv.

John Lundqvist föddes 1882. Han studerade bland annat i i Italien och Danmark, men också i Paris, där han blev djupt inspirerad av Auguste Rodin och den gotiska skulpturen. Han inspirerades också av Carl Milles.

John Lundqvist hade ett djupt religiöst förhållningssätt till världen. Det kom att prägla hans arbeten och till stor del ägnade han sig åt kyrkliga skulpturutsmyckningar. Den som någon gång besökt Skogskyrkogården i Stockholm har säkert lagt märke till Uppståndelsemonumentet vid Heliga Korsets Kapell.

Men det var inte bara religionen som inspirerade Lundqvist i hans arbete. Och 1946 skulpterade han alltså Järnarbetaren, som står i Tingshusparken i Karlskoga.

Järnarbetaren har fascinerat mig så långt tillbaka jag kan minnas och gör det fortfarande. När jag besöker min hemstad, med alla dess spår av den för regionen så viktiga järnhanteringen, slås jag alltid av hur väl den där statyn speglar generationernas slit. Att det är en vit man har aldrig kränkt mig. Sverige byggdes trots allt, i väldigt stor utsträckning, just av vita män.

Jodå, jag vet att det finns en tendens i medierna att vilja hävda att det var ”blattarna” som byggde Sverige, men så är det naturligtvis inte. Många ”blattar” har förstås dragit sitt strå till stacken, men det var svenskarna som stod för lejonparten av jobbet. Det spelar ingen roll hur mycket resurser vissa lägger på att förminska svenskarnas insats för sitt eget land – sanningen finns där, bakom dimmorna av historierevisionism.

Sanningen finns också invävd i många av våra statyer – till exempel i Järnarbetaren. Den tyste, starke arbetaren, som utan att knota gjorde sitt jobb, bidrog till samhällsbygget och försörjde sin familj. Och det var på grund av dessa män Sverige kunde byggas och bli till det land vi älskar så innerligt.

Undantag fanns förstås. Under emigrationstiden fanns det män som lämnade sina familjer kvar i Sverige för att resa i förväg och ordna inför familjens ankomst – men som snabbt ”glömde” familjerna där hemma när de gått i land i det nya landet.

En sådan man var – sannolikt – min farmors far. Han steg på ett emigrantfartyg, reste över Atlanten och försvann spårlöst. Inom familjen sa man alltid att han dött på överresan, men det är förmodligen inte sant. Mer troligt är att han helt sonika startade ett nytt liv och glömde bort familjen som han lämnat i backstugan i Västergötland i det gamla landet.

Det är säkert fullt möjligt att ta reda på vad det blev av honom. Någon gång kanske jag tar mig för att forska i det, vem vet? Men för tillfället är jag helt nöjd med att låta honom vila i frid och istället tänka på alla de män som stannade kvar. Som stretade och kämpade och arbetade för att skapa ett bra liv åt sig själv och sina familjer, och ett gott samhälle för de efterkommande att leva i. Män som järnarbetarna i Bergslagen, vars liv och gärningar för alltid bevarats i John Lundqvists fantastiska bronsskulptur.

Bitte Assarmo