För många år sen jobbade jag som filmrecensent åt en liten obetydlig nättidning. Det var inte vidare lönsamt rent pengamässigt men desto roligare att kunna gå gratis på spännande biopremiärer. Det var också väldigt underhållande att betrakta de mer namnkunniga recensenterna, som arbetade för de stora mediehusen, när de samlades efter filmvisningen för att komma överens om vad de skulle tycka om det de just sett.

Patrik Engellau skrev en intressant text här på Det Goda Samhället igår, om muslimers anklagelser om att svenska staten stjäl deras barn. Och även om min tolerans för invandrargrupper som gnäller för att de måste anpassa sig till det svenska samhället blir allt mindre för varje år har jag inte svårt att förstå att de blir både förvånade och upprörda över socialtjänstens ingripanden. Ända sedan dag ett i Sverige har muslimer, och andra invandrargrupper, fått höra att de kan utöva sin kultur i full frihet i vårt land, trots att många inslag i den strider mot de svenska värderingarna. När staten då plötsligt griper in och säger stopp, hur ska de kunna reagera på annat sätt än de gör?

När man talar om det svenska biståndet, och alla de skattemiljarder som strösslas över projekt som vi egentligen inte får veta utfallet av, går det inte att bortse från skandalprojektet Bai Bang. Som första västland att, redan under brinnande krig, etablera diplomatiska kontakter med den kommunistiska regimen i dåvarande Nordvietnam initierade Palmeregimen 1969 ett biståndsprojekt som kom att bli ett fruktansvärt slöseri med skattebetalarnas pengar.

Redan innan lördagens Eurovisionfinal gick av stapeln spekulerades det inte bara om Loreens eventuella vinst utan även om hur enastående fantastiskt det skulle bli för Sverige om hon tog hem segern. ”Besöksmiljoner över Sverige” konstaterade Stockholms Handelskammare entusiastiskt i ett pressmeddelande för ett par dagar sen. Han och många andra är säkert mycket nöjda nu när Sverige står som segrare. Men vilka är det som får ta del av de där miljonerna – och vilka får betala kalaset?

När jag växte upp under det inte alltid så glada 70-talet var det en skam att vara tjock. Det räckte rentav med att vara lite mullig för att man skulle riskera att bli klassens, eller hela skolans, driftkucku. Rödhåriga och fräkniga låg också i farozonen, liksom så kallade ”glasögonormar”. Det fanns ingen hejd på hur likriktat allt skulle vara. Därför ser jag generellt positivt på kroppspositivism. Men det måste ju finnas gränser även för det.

För en tid sen fritogs en morddömd tonåring från ett Sis-hem, där han haft tillgång till mobil och lättvindigt kunde planera sin sorti. Nu har två andra tonåringar, båda misstänkta för inblandning i skjutningar rymt från ett Sis-hem i Göteborg. Sis säkerhetsdirektör Christer Johanssons svar? Systemen fungerar och säkerheten är hög. Vad han glömmer att berätta är dock att de anställda dagligen utsätts för hot och oroar sig för att gå till jobbet.

Det blir allt svårare att veta vad som är ”på riktigt” och vad som är ironi, sarkasmer och parodier. I Sverige är snart sagt varenda dag som 1 april. In i det längsta hoppas man att det är ett skämt att unga morddömda har tillgång till internet och mobiltelefoner på sina förvar, eller att det inte krävs svenskt medborgarskap för att få fatta beslut om svenskt medborgarskap på Migrationsverket, men det är det inte. Det är blodigt allvar. Men den här insändaren, som går till storms mot jordgubben, måste bara vara ironiskt menad, allt annat är omöjligt.

Jag är en person som ofta retar upp mig på saker och ting. Inte bara på dumt fôlk av olika slag, som den förbittrade Magdalena Andersson när hon står och dillar om att det är ett hot mot demokratin om hennes parti måste börja skatta för sina lotteriintäkter, utan även på diverse småsaker. Som att låsen i min fastighet numera öppnas och stängs åt fel håll.

Att följa Socialdemokraterna just nu, efter att deras gynnsamma spelverksamhet är hotad, är minst sagt underhållande. Partiföreträdare tävlar om vem som kan komma på mest nedsättande omdömen om regeringen. Magdalena Andersson menar att ”högern radikaliseras” och vill ”tysta oppositionen” och Morgan Johansson jämför nu Ulf Kristersson med Victor Orban och Sverige med Ungern. Allt för att Socialdemokraterna, efter decennier av medvind, plötsligt möter motstånd och står inför risken att inte längre kunna ägna sig åt spelverksamhet med mer gynnsamma regler än andra. Och de inser inte ens hur falskt deras patetiska protester skorrar, eftersom deras moraliska kompass inte har fungerat på år och dar.

Centerledaren Muharrem Demirok intervjuas i GP och får oemotsagd påstå att Jimmie Åkesson delar upp människor efter hudfärg. Själv är Demirok helt öppen med att han avskyr den vita huden. 2021 skrev han på Twitter:

”Vet ni vad jag är riktigt j-vla trött på? Äldre, privilegierade och, dare I say, vita män”

Själv är jag riktigt j-vla trött på rasistiska, privilegierade offerkoftor som Demirok, som sprider hat mot mig och mitt folk på grund av vår hudfärg.

I bostadsområdet Hässleholmen i Borås lägger bostadsbolaget Bostäder i Borås mer än 140 timmar varje vecka (tre heltidstjänster och en halvtid) med att städa efter hyresgäster som skräpar ner i och utanför husen. Nu har man beslutat att verkligen göra något åt problemen och har därför anställt ett ”beteendeföretag” för att förstå orsaken till att folk skräpar ner, berättar P4 Sjuhäradsbygden.

Statsvetaren och samhällsdebattören Marie Demker, gift med s-märkte statsvetaren Ulf Bjereld, som under flera år basade för Socialdemokraternas religiösa falang, rasar mot att regeringen vill förändra utnämningarna till universitets- och högskolestyrelser. Med eftertryck skriver hon i GP att regeringens förslag ”politiserar akademin” och är ett ”allvarligt hot mot akademins frihet”. Men Marie Demker är egentligen inte det minsta oroad över att akademin ska politiseras – hon är tvärtom orolig för att den ska bli mer opolitisk nu när vänsterdominansen kommer att minska.

FN oroar sig över Sveriges flyktingpolitik. Den har blivit alldeles för stram, menar Filippo Grandi, chef för FN:s flyktingorgan UNHCR, som intervjuas i Svenska Dagbladet. Det är en lång intervju, med rubriken UNHCR-chefen oroad över stram svensk flyktingpolitik, och Grandi får många tillfällen att lägga pannan i bekymrade veck över den fruktansvärda utvecklingen i Sverige. Sverige borde naturligtvis fortsätta att ta emot oproportionerligt många flyktingar istället för att försöka få landet på fötter.

Nu är det dags igen. 1 maj, med vajande röda fanor, stöveltramp i marschtakt och ”Arbetets söner” ekande på gator och torg. Just i år befinner sig Socialdemokraterna i opposition, och tycker säkert att de är verkliga underdogs som har extra stor anledning att demonstrera. Kanske får vi se plakat med slogans som ”Rädda A-lotterierna” eller ”Rör inte vår spelverksamhet”?

Den svenska spelmarknaden är hårt reglerad. Men det finns undantag – när det gäller Socialdemokraternas lotterier. Genom att som politiskt parti både instifta lagar och vara en aktör på spelmarknaden skaffade sig Socialdemokraterna tidigt en unik position, och ett övertag över andra partier. Men nu kan det äntligen bli ett slut på den styggelsen.

Miljöpartiets språkrör Per Bolund går ut hårt i pressen och anklagar SD för att ha anställda troll, vars enda uppgift är att sprida hat och hot mot just miljöpartister. Han vill alltså försöka slå i oss att människor inte kan tänka själva utan att all kritik mot MP är iscensatt, och dessutom avlönad, av SD. I Bolunds ögon är det med andra ord omöjligt att ens föreställa sig att någon av fri vilja kan kritisera ett så fulländat parti som hans.

Att mainstream-medierna överhuvudtaget publicerar dessa galna fantasier är häpnadsväckande, men har förstås sin förklaring i att MP står högt i kurs hos en majoritet av landets journalister.

Endast 13 procent av Spotifys 100 mest strömmade låtar genom tiderna framförs av kvinnor. Nu vill Sveriges Television ta reda på vem som bär ansvaret för detta systemfel. För det är klart att det handlar om ett sådant när lyssnarna inte har förstått att de måste välja musik efter artistens kön, inte efter sin egen musiksmak.

ETC:s krönikör Martin Aagard och Expressens kulturchef Victor Malm påstår att Richard Jomshof, Björn Söder och andra som är kritiska till den senaste tidens vurm för drag show i olika sammanhang, är ”out of touch”. Men det räcker med att titta på tittarsiffrorna för programmet Drag race Sverige för att inse att det är de själva som är helt fel ute. Det kan så vara att artistnamn som Admira Thunderpussy och Santana Sexmachine får det att pirra till lite extra hos herrar Aagard och Malm, men det tycks inte gälla för majoriteten av svenskarna.

Varför är det inte straffbart att rymma från fängelse och sluten ungdomsvård i Sverige? Det beror på en tradition – en filosofisk tanke – som har sitt ursprung i 1800-talets Tyskland och som bygger på att alla människor har en inneboende längtan efter frihet som de inte kan styra över. Därför bör dömda brottslingar inte straffas om de rymmer.

Härom veckan fick jag en fullkomligt obegriplig avi från Postnord, eller rättare sagt fyra. Alla var daterade samma dag, och två rörde försändelse från utlandet medan de övriga två var påminnelser om desamma. Men någon information fanns inte på dokumenten. Över varje papper gick istället ett diagonalt streck.

Eftersom jag väntade just på två försändelser från utlandet, och visste att jag skulle komma att få betala några kronor i tullavgift på dem, ville jag förstås ta reda på vad det var frågan om. Men det var inte det lättaste och det tog många timmar i anspråk.

”Den invandringskritiska högern verkar tro att den är en förtryckt underdog. Kanske var det därför den var ute och skällde när Bengt Westerberg försökte bredda ‘åsiktskorridoren’.”

Så inleder DN en ledartext den 15 april. DN, som påstår sig vara sanningssägaren och ljuset i lögnernas och mörkrets tid, publicerar med andra ord tidernas lögn. Det finns nämligen ingen specifik ”invandringskritisk höger” – och en mycket stor del av de medborgare som är kritiska till invandringspolitiken är just underdogs.

När vanligt folk oroar sig för samhällsutvecklingen brukar diverse överprivilegierade kändisar slå fast att problemen är, om inte obefintliga så åtminstone lösliga, och att de dessutom bottnar i svenskens påstådda rasism. Allt kan fixas med handhjärtan och tomma ord om solidaritet, men någon solidaritet med de människor som bär upp samhället finns inte. Netflix och pizza och ”Sverige har aldrig varit tryggare”, ni vet.

En god vän brukar säga till mig att journalistkåren idag riktar sig till varandra, och andra privilegierade grupper, och inte till vanligt folk. Det påmindes jag om när jag läste denna TT-artikel, där måltidsforskaren Richard Tellström intervjuas. Hans bästa tips för dem som fått en allt tunnare plånbok under senaste månadernas skenande matpriser? Att leta fram löjrom och andra ”bortglömda delikatesser” ur frysen.

I hela mitt liv har jag varit mer förtjust i påsken än i julen. Det säger en hel del eftersom jag älskar julen så mycket att jag börjar längta redan i oktober. Men påsken är mer kravlös, både när det gäller umgänge och mat och hur man förväntas fira den. Det är också den högtid då våren verkligen är i faggorna, om den inte redan kommit, och när kvällarna är ljusa och ibland till och med milda. Det gör gott i själen.

Jag brukar avhålla mig från att kritisera polisen, helt enkelt för att polisen är den som står mellan oss vanliga människor och de kriminella i samhället. Men efter det som hände under korankravallerna förra året, då polisen i princip övergav våldsmonopolet för en icke-fungerande dialog och lät de kriminella härja fritt, är det svårt att känna förtroende. Inte blir det lättare av att det finns alldeles för många poliser som ständigt yttrar sig som vore de anställda av socialtjänsten.

Efter att ha sett SVT:s Uppdrag granskning, där de i en serie på fyra avsnitt granskar förra årets korankravaller, kan jag konstatera att public service har urartat totalt. Public service har aldrig varit opartiskt eller opolitiskt – hela begreppet public service balanserar på en oerhört tunn linje och hemfaller allt som oftast åt att vinkla både nyheter, samhällsprogram och kultur åt det håll vinden blåser för tillfället – men deras vinkling på korankravallerna kan vara det mest osmakliga på länge.