Patrik Engellau

Man googlar, man läser läroböcker, man slår upp både här och där och så får man reda på att demokrati är att folk får rösta på partier eller representanter som har rätt att utse sig själva till kandidater plus att det finns institutioner som exempelvis ett lantmäteriverk (heter numera lantmäteriet och erbjuder sina tjänster i version ”Lättläst”, ”Teckenspråk” och ”Other languages”, som intressant nog visar sig vara ”English, Meänkieli, Sapmi, Romani, Jiddish samt Suomi”; jag hade tanklöst föreställt mig arabiska, men det språket förekommer såklart tills vidare mer hos bidragsmyndigheter än hos myndigheter som hanterar jordägande).

Patrik Engellau

I en hörna på miljonärsklubben, dit numera en femtedel av svenska folket äger tillträde, sitter två medelålders herrar och pratar vid kaffet efter middagen.

Du Mats-Åke, säger Carl-Johan, det ser inte bra ut det här. Jag menar det här med Sverige.

Va, men Carl-Johan! säger Mats-Åke. Du som skär guld med täljknivar med dina asylboenden och friskolekoncerner. Du har väl inget att klaga på!

Patrik Engellau

Nu ska jag presentera några anstötliga synpunkter som antingen får dig att ånyo ifrågasätta min tillräknelighet (och kanske helt avskriva den, vem vet?) eller också att finna att dina insikter om vårt nuvarande tillstånd ytterligare fördjupats.

Den svenska staten, enkannerligen välfärdssystemet, är gjort för 1950-talets svenska människa. Denna människotyp, Homo Assimilatus, karaktäriserades av en djupt rotad vilja att passa in och förkovra sig i det existerande samhället som uppfattades som i grunden gott även om det fanns mycket att reta sig på och mycket kvar att reformera. Ungdomar strävade efter att assimilera sig in i vuxensamhället, en strävan som inte minst manifesterades i en avsevärd lärdomshunger som kunde tillfredsställas exempelvis av egenstudier, i kvällslampans sken, av korrespondenskurser hos Hermods studieinstitut.

Patrik Engellau

Ett par dagar efter Nice-massakern publicerade den välrenommerade terrorforskaren Magnus Ranstorp en debattartikel i Dagens Nyheter. Hans budskap var ungefär så här:

Terrordåd leder till att allmänheten kräver hårdare tag och mer repressiva åtgärder från de nationella ledarnas sida. Men ledarna bör inte bidra till alarmism. Repressiva åtgärder är viktiga, men måste balanseras med förebyggande åtgärder. ”Annars kommer vi att förlora.”

Det låter ödesmättat. Om vi, vilket antagligen betyder vi etniska européer, inte vidtar förebyggande åtgärder kommer vi att förlora, vilket möjligen betyder att ett kalifat etableras i Europa.

Patrik Engellau

Det är inte säkert att det var Voltaire som sa att han ogillade sin meningsmotståndares åsikt men var villig att dö för vederbörandes rätt att framföra den. Men om det inte var Voltaire så var det någon annan som sålunda myntade ett av västerlandets stoltaste och oftast formulerade talesätt.

Nu ska jag tala om a) när detta talesätt gäller och b) vad det innebär vid de tillfällen när det faktiskt gäller.

Patrik Engellau

Med tanke på hur mycket engagemang svenskarna ägnar åt att anklaga varandra för rasism är det konstigt hur lite intellektuell energi som satsas på att förstå företeelsen lite mer på djupet. Fast egentligen är det inte alls konstigt, för den sociala nyttan av begreppet rasism är inte att förstå något utan att okväda den vite mannen och övertyga honom om att han är ond och därför ska skämmas.

Patrik Engellau

Det tog fyra dagar för Dagens Nyheters kulturredaktion att åtminstone delvis urskulda Mohamed Lahouaiej-Bouhlel för terroristmassakern i Nice. Massakern inträffade den 14 juli och den 18 juli publicerade DN en artikel av Olle Svenning som visserligen ställvis är lurigt oklar och rentav lite pladdrig – om jag fått en sådan artikel mig tillskickad i egenskap av redaktör så hade skribenten fått den tillbaka full med kommentarer av typ ”Det där resonemanget förstår jag inte” och ”Vad har det med saken att göra?” -, men ändå på den avgörande punkten är otvetydig: terrorismen beror på eftersatta unga mäns taskiga levnadsvillkor i utsatta områden samt på den västerländska kolonialismen.

Patrik Engellau

Häromdagen beslöt den israeliska riksdagen, knesset, att stifta en lag enligt vilken Non Governmental Organizations, NGOs, som jobbar i Israel och som får mer än hälften av sina pengar från främmande länders regeringar ska tydliggöra detta, med angivande av donatorer, på sina hemsidor och i sina relationer med den israeliska omvärlden.

Det har såklart tagit hus i helsike bland de NGOs som kommer att beröras. De uppskattas till några dussin stycken (se exempelvis här). Dessa berörda, som nästan undantagslöst arbetar mot den israeliska regeringen och för palestiniers rättigheter, är upprörda över att andra NGOs, som inte får pengar från regeringar, utan från det civila samhället, läs rika amerikaner, och som för det mesta stödjer den israeliska regeringen inklusive bosättningspolitiken, inte ska behöva vara transparenta med finansieringen.

Patrik Engellau

Skillnaden mellan ett arketypiskt i-land och ett arketypiskt u-land har alltid varit kvaliteten och kraften hos det utvecklingsarbete som respektive folk förmått ådagalägga av sig själv. När staten – ibland den egna, ibland kolonialmakten, sedermera det utländska biståndet – väl lagt institutionerna till rätta – skapat ett rättsväsende, inrättat skolor, byggt en bro, etablerat lantmäteri samt polis och militär och så vidare – i vilken utsträckning har då folket förmått tillvarata det utrymme för individuellt företagande och goda frivilliga gemensamma insatser som därmed öppnats?

Patrik Engellau

Var och varannan svensk man träffar framför sin uppfattning att migranter måste lära sig svenska och att det borde finnas någon sorts skolplikt. Nu har även Anna Kinberg Batra, moderatledare, kommit ut som skolpliktsaktivist för migranter, antagligen efter noggranna opinionsundersökningar om vad folk vill höra.

Patrik Engellau

Med underutveckling menar jag inte jungfrulig ekonomisk orördhet, utan det trista, obalanserade ekonomiska avancemang som karaktäriserar de flesta av världens länder, där en liten grupp människor lever som om de bott i Täby och resten på sophögar eller i kriminella slumområden.

I hela mitt liv har jag funderat över varför det blir så på en del ställen och varför andra ställen, exempelvis Sverige, utvecklats till ekonomiska Edens lustgårdar med hög och relativt jämn levnadsstandard. Jag har sannolikt varit anhängare av samtliga kända förklaringsteorier, åtminstone under någon kort period.

Patrik Engellau

Förhållandena är mycket växlande på mitt sommarnöje i Bohuslän. Det händer saker hela tiden. Den ena dagen blåser det från väst och nästa från sydväst. Bara sådär! Man förstår ingenting.

Jag har läst att mänskligheten ibland råkar ut för ännu mer dramatiska skiften än vindkantringar. Till exempel som när sillen gick till i dessa trakter och folk blev rika som troll av att sälja sill och tran:

Under höstmånaderna 1752 hade sillen, enligt kommerskollegiet, ”uti otrolig ymnighet och mängd stigit till Stranderna i Södra Skiärettgården emillan Giötheborg och Marstrand”.