Patrik Engellau

Var och varannan svensk man träffar framför sin uppfattning att migranter måste lära sig svenska och att det borde finnas någon sorts skolplikt. Nu har även Anna Kinberg Batra, moderatledare, kommit ut som skolpliktsaktivist för migranter, antagligen efter noggranna opinionsundersökningar om vad folk vill höra.

Inför denna massiva uppslutning kring tanken att migranter borde tvingas till svenskundervisning är det kanske oförnuftigt att anmäla avvikande mening, men jag gör det i alla fall. Observera att jag såklart inte har några invändningar mot uppfattningen att migranter bör kunna tala lokalspråket, ej heller har jag något emot tvång, men jag har svårigheter med den praktiska hanteringen av ärendet. ”Man ska inte kunna skolka sig in i Sverige”, säger moderatledaren. Det är en klatschig formulering som antyder beslutsamhet och gammaldags överhetsdisciplin (som jag alltså inte har något emot), men vad betyder det?

Ska det vara någon mening med skolplikten så måste man ha prov, betyg och examen. Då måste man också definiera en lägsta språkförmåga som berättigar till bidrag eller uppehållstillstånd eller vad nu moderatledaren vill hota med att dra in för migrant som inte uppfyller kraven. Men redan här stöter vi på patrull. Vad med en familj där mamma klarar examen men inte pappa? Ska familjen splittras och pappa utvisas?

Det går såklart inte, det har moderatledaren kanske tänkt på, för hon understryker, enligt Dagens Nyheter, att förslaget inte innebär någon prövning av kunskapsnivån: ”Kravet gäller ansträngning, inte ett absolut språktest”.

Men hur mäter man ansträngning och hur fastställer myndigheten lägsta godtagbara nivå? Jag kan inte komma på något annat sätt att operationalisera kravet än att bestämma en viss lägsta tidsinsats på sfi-kurserna, till exempel minst två timmar om dagen i två år.

Moderatledaren tar emellertid genast tillbaka det här med att kravet handlar om ansträngning snarare än resultat och säger: ”Läget är att det finns de som har varit i Sverige i tio år och ändå inte har lärt sig svenska. Det är oacceptabelt.”  Men tänk om den som inte kan något efter tio år är en illiterat afghanistansk kvinna som hängivet suttit av sina sfi-timmar? Vad gör myndigheten då?

Moderatledaren menar nog inte det där med ”oacceptabelt”. Hon kan nog bara inte skilja på vad hon tycker och hur en myndighet måste agera. Den myndighet som ska administrera systemet kan inte säga ”oacceptabelt” och sedan låta allt bero. Så när hennes djärva plan implementeras i praktisk verklighet blir det nog bara timtvånget kvar.

Men då får vi andra problem på halsen. Varför ska den språkbegåvade syriske läkaren som redan kan engelska och franska och lär sig svenska i ett nafs genom att läsa grammatiken på kvällarna i stället för att sitta på pizzerian med polarna, varför ska han tvingas göra två timmar om dagen i två år (eller vad kravet rimligen kan bli)? Eller den illiterata kvinnan som ändå inte kommer att lära sig något, varför ska hon utsättas för denna plåga? Ska läkaren få dispens för att han felfritt kan citera Runebergs Bonden Paavo? I så fall har ju ett kunskapsnivåkrav slunkit in bakvägen.

Vad gör man förresten med alla de hundratusentals som redan fått sina TUT och PUT? Det vore ju helt orättvist om nyanlända utsattes för hårda krav för att inte drabbas av bidragsreduktion medan de som kom för ett år sedan får surfa vidare i den gamla kravlösheten. Eftersom det inte är kompetens utan ansträngning som räknas kan man ju inte nöja sig med att språktesta dem som redan varit här ett tag. Alla måste anstränga sig, det vill säga genomgå de stipulerade sfi-timmarna. Redan genomgångna sfi-timmar får då rimligtvis dras av mot kravet. Bara tänk på att administrera detta. Hur ska Ahmed kunna bevisa hur många timmar han redan gjort? Det kan bli en ny marknad för förfalskade sfi-bevis. Håll med, det här kan bli hur stort som helst.

Jag tror hela idén om sfi-plikt utan prov, betyg och examen för migranter är feltänkt. Den utgår från den falska föreställningen att lärande är något som utförs av läraren, inte av eleven (en vanlig föreställning som jag ondgjort mig över här). I det svenska överhetstänkandet ingår uppfattningen att om bara staten lassar på med tillräckligt med lärartid och tillräckligt med avancerade läromedel så nås det önskade resultatet, en uppfattning som manifesteras i de ständigt återkommande politikerutspelen om att det ska satsas nya lärarmiljarder för att få ordning på den svenska skolan (som redan före de extra miljarderna kostar mer per elev än i nästan alla andra länder). Men i verkligheten är det elevens engagemang som avgör. Elevens engagemang uppmuntras inte genom krav på avsuttna timmar utan genom krav på resultat. Om det försvårar livet för den som inte åstadkommer några resultat så är det inte ett misslyckande, utan tvärtom precis vad man önskar sig. Vad annat kan rimliga krav betyda?

Skulle jag missa att exercera min käpphäst inför ett så här tomt upplopp och öppet mål? Vad är det enda man kan vara riktigt säker på skulle hända om migrantskolplikten infördes? Jo, att sfi-apparaten skulle behöva genomgå en våldsam expansion, fler lärare, fler skollokaler, mer administration, fler chefstjänster, mer utvärdering, mer forskning, nya datasystem, jag vet inte allt. När moderatledaren säger saker som folk vill höra, är det då inte egentligen det välfärdsindustriella komplexet som vädrar morgonluft?

Så vad är en klok politik? Jag vet inte, men jag tror att det handlar om krav, inklusive språkexamen, för medborgarskap och inga bidrag till andra än medborgare. Vilka övriga krav som ska ställas för medborgarskap har jag inte tänkt ut. Men det handlar nog till stor del om att klara sig utan bidrag.