Patrik Engellau

Det är vanskligt med historiska paralleller eftersom historien aldrig upprepar sig. Eller också gör den det. Karl Marx hävdade att den upprepade sig först som tragedi, sedan som fars. Men jag tror inte på några upprepningar. Omständigheterna är alltid olika.

Ändå måste det vara tillåtet att försöka lära sig något av historien. Vad man än säger tror jag att en av det senaste halva årtusendets stora framgångar för västerlandet är nationen. Nationen är ett väsen som möjliggör för ett folk – vad nu ”folk” betyder – att höja sig över sina tusentals splittringar och allianser och bli en enad, nationell befolkning.

Patrik Engellau

Den brittiske 1700-talsförfattaren Samuel Johnson påstås ha sagt att inget skärper tankeverksamheten så mycket som risken att bli hängd. Utan alla liknelser i övrigt är det lite likadant med migrantkrisen: en oväntad och potentiellt omvälvande förändring som tvingar en svensk att börja fundera över sig själv och sitt samhälle och över frågan om detta samhälle kan vara förenligt med muslimska seder och uppfattningar.

Patrik Engellau

Tänk dig att du har en firma med 28 företag som kunder. Plötsligt kommer en av kunderna, därtill en av de största med 16 procent av din omsättning, och förklarar att han tänker sluta köpa av dig.

Troligen skulle du bli alldeles till dig av oro – i varje fall skulle jag bli det –, kasta dig in i din bil, köra till kunden, be om företräde hos verkställande direktören, göra dig så trevlig du bara kan och fråga vad är det här nu då?

Patrik Engellau

Sedan lång tid tillbaka har mänskligheten levat i en värld som bestått av flera världar, den första, industrialiserade världen där i stort sett alla människor varit om inte rika så i alla fall haft det bra, den andra kommunistiska världen, som försvann kring 1990, samt den tredje världen där nästan alla varit fattiga.

Den här uppdelningen av världen i två block (sedan den andra världen försvunnit), där ett är rikt och det andra är fattigt, har erbjudit ett svårt intellektuellt problem. Hur skulle man förklara en ordning som framstod som så uppenbart orättvis och dessutom fram till relativt nyligen föreföll så stabil? Det finns egentligen bara två möjliga förklaringar. Antingen är det de rikas fel eller också är det de fattigas fel.

Patrik Engellau

Du kanske undrar varför politiska system lunkar på som de alltid gjort även om de tycks vara på väg mot en avgrund. Då ska jag tala om varför: de är inbäddade i tänkesätt, regelverk och institutioner som säkrar dem mot all annan förändring än att fortsätta som vanligt, bara lite mer.

En oundgänglig insikt för varje politiker som vill göra en förändring som avviker aldrig så lite från den normala ruljangsen – kort sagt en politiker som vill göra ”systemskifte” – är att han måste ta i så livstycket spricker. Det finns ingen gräns för hur mycket jävelskap det gamla systemet kan mobilisera och hur många käppar det kan sticka i hjulen om det anar hotet av ett annalkande nytt system.

Patrik Engellau

Med tanke på att det förvånande resultatet kommit samma morgon, så vad annat fanns att tala om på midsommaraftonskalaset än Brexit? Först uppstod en skiljelinje i sällskapet mellan å ena sidan dem som var glatt överraskade över att EU fått en knäpp på näsan och inte trodde det skulle bli några negativa effekter och å den andra dem som föredragit Bremain och nu förutsåg Ragnarök.

Patrik Engellau

Kommentatorerna på den här bloggen är nästan undantagslöst bildade, intelligenta, sökande och vänliga. Det är en kombination som jag gillar. Det har rests en del vägande frågor kring min käpphäst, teorin om att Sverige styrs av ett politikervälde med vidhängande välfärdsindustriellt komplex.

(Jag vet att beteckningen är otymplig. Jag fattar också att det inte går att fastställa att teorin är ”sann”. Det är som med Marx beskrivning av sin tids samhälle som kluvet mellan borgare och arbetare. Det var ingen ”sann” teori. Men den var praktisk eftersom den pekade ut vem som var fiende och vem som var vän. För övrigt blev den så småningom allmänt accepterad varigenom den förvandlades till sanning.)

Patrik Engellau

Häromdagen skrev jag om Hasse & Tage-filmen Släpp fångarna loss, det är vår från 1975. Jag utnämnde filmen till ett konstnärligt monumentalverk i bemärkelsen att den vävde ihop och gav fullödig gestalt åt det tänkande som växte ur 1968 års studentrevolution och som sedan dess tagit ett allt starkare grepp över vårt samhälle och nu, enligt mångas fruktan, hotar att stjälpa det.

Utan alla jämförelser i övrigt kommer jag att tänka på Leni Riefenstahls film Triumf des Willens från 1935 som gav en storslagen konstnärlig gestaltning åt en annan ny och omvälvande social kraft som dock blev betydligt mer kortvarig än det mer godhjärtade tankemönster som presenterades i Hasses & Tages epos. (Den tyska filmen är för övrigt väl värd att ses, inte minst för att den visar vilken enorm våldsapparat vid sidan av staten som nazisterna lyckats bygga upp redan vid trettiotalets början. Dessutom visar den hur mycket tyskar tycker, eller åtminstone tyckte, om att marschera.)

Patrik Engellau

Katarina Tavakol skrev nyligen en krönika här  där hon med rätta ondgjorde sig över att Högsta domstolen skärpt straffet för en lärare som örfilat en lågstadieelev sedan hon (läraren) blivit spottad i ansiktet av eleven. Underrätterna hade nöjt sig med att döma läraren för ”ringa misshandel” men avslagit kravet på skadestånd till eleven. Högsta domstolen tilldömde eleven ett skadestånd på 5 000 kronor i tillägg till misshandelsdomen.

Svenska Dagbladets juridiske kommentator Mårten Schultz tyckte tvärtemot. Han ansåg beslutet från Högsta domstolen ”glädjande”.

Patrik Engellau

Idag röstar engelsmännen om de ska stanna i EU. Om inte annat är det spännande. Opinionsundersökningarna byter vinnare nästan varje dag. När jag skriver detta på onsdag morgon ligger lämnasidan på 45 procent och stannasidan på 44. Vadslagningsfirmorna ger högre vinst på en brexit-satsning, så de tror att stannasidan vinner.

Min egen inställning är vacklande. Här är några synpunkter.

Patrik Engellau

År 1994 publicerade Per Ahlmark en bok som hette Västern och tyranniet: det galna kvartsseklet. Sagda kvartssekel ska ha inletts i slutet av 1960-talet och pågått till början av 1990-talet.

Jag kan hålla med om att ett gäng galenskaper började slå rot i Sverige vid sextiotalets slut, men det som i början av nittiotalet verkade som en tillnyktring (och som jag själv ivrigt medverkade till; jag hade för övrig ivrigt medverkat även till den inledande galenskapen) med skolpeng, avregleringar och sådant visade sig så småningom bara vara stormens öga; när lugnet var över återkom galenskaperna med tilltagande vindstyrka. Per idag känns det riktigare att klocka ett galet halvsekel.

Patrik Engellau

Min fru och jag kör genom staden och hon säger ”kör inte via Nybroplan för där brukar vara så mycket trafik så här dags”. Då protesterar jag och svarar att hon har fördomar mot Nybroplan. Bara för att det varit tjockt i trafiken någon gång så här dags behöver det inte vara så idag. Hur skulle hon själv känna sig om hon varit Nybroplan och bli ratad sådär lättvindigt? Man måste väl ge Nybroplan en ärlig chans.

Patrik Engellau

Under denna rubrik, inspirerad av Sokrates, som uppmanade människorna till just detta, tänker jag nu framföra några tankar om svenskheten. Bakgrunden är att jag tycker att vi svenskar är fega. Att vi håller oss så snällt inom åsiktskorridoren beror ju inte på att någon ond makt tvingar oss till det utan på att vi väljer att vara koncilianta. (Jag är inte ett dugg bättre själv, men jag kan numera inte få sparken eftersom jag inte har något jobb och därför är det nu lättare för mig att ta bladet från munnen.) Att välja att inte säga saker som kan reta någon potentat eller annan medmänniska är själva definitionen av feghet.