I ett inlägg på Twitter (2/7 2021) hånar den engelske komikern John Cleese wokevänstern med ett rim om dess lättkränkthet:
Författare: Redaktionen
Danmark är inte bara känt för sin ovanligt stränga asylpolitik med noll i inflöde av asylinvandrare. Även i det danska samhället finns konflikter om hur mångkulturen och islam ska bemötas.
PODCAST I ett nytt avsnitt av podden TANKAR FRÅN FRAMTIDEN pratar Eddie (Mohamed Omar) med Henric Colliander om skräckfilmen Midsommar (2019).
”Tillfälligt stängt” stod det på en lapp på dörren till Coop i Högdalen häromdagen när jag skulle in och handla. Och inte bara på dörren till mitt Coop för den delen, utan på dörrarna till varenda Coop-butik i hela landet förutom i Värmland. Anledningen? En aggressiv IT-attack på butikskedjans betalsystem.
Det är lätt att vara teoretiker. Exempelvis skrev jag häromdagen en text om att stat och polis när det gäller brottsbekämpning måste välja mellan å ena sidan Hobbes-doktrinen från 1651 som går ut på att en förskräcklig statlig våldsapparat, som Hobbes kallar Leviathan, aggressivt ska skrämma buset så att ingen törs ens tänka på brott och å den andra sidan Dan Eliasson-paradigmet som bygger på tanken att polisen ska göra sig kompis med buset och vinna dess förtroende.
Vem som helst fattar vilken metod som är den rätta. Men nu visar det sig att det är svårare än man tror eftersom allt hänger ihop.
I vissa Stockholmsmedier har det under senaste tiden rapporterats mycket om Strandvägen, en erkänt flådig gata belägen vid vattnet på Östermalm dit busar från förorten nu kommer med sina lyxbilar och kör i 200 km i timmen mot rött. Under en kvällspromenad häromåret bevittnade jag spektaklet som andades upplopp och kriminalitet, och sanna mina ord: där och då var så kallade gammalsvenskar inte välkomna. Nu har medierna börjat rapportera om detta fenomen efter klagomål från boende.
I podden Nyhetshelgen kommenterar journalisterna Ingrid Carlqvist och Maria Celander helgens nyheter. I det senaste avsnittet (5/7 2021) tar de upp hur Facebook blockerat texter publicerade av bland andra nättidningen Samtiden, den fristående borgerlige skribenten Ivar Arpi, författaren Björn Ranelid och Det Goda Samhället.
Just nu går debatten het på Twitter. Den religiöse debattören Mattias Irving, politisk sekreterare i Socialdemokrater för tro och solidaritet, har valt att jämföra polismordet i Biskopsgården med en ”arbetsplatsolycka”, något som väckt stark kritik.
När du hör ordet Adidasriddare tänker du förmodligen på en ortengrabb med becknarväska. Det är så ordet används ironiskt. Det är möjligt att uttrycket myntades av moderatpolitikern Hanif Bali på Twitter, men jag är osäker.
Det finns en mycket enkel logik i två steg enligt vilken demokratin troligen gör slut på sig själv.
Det första steget börjar med att allmän rösträtt införs. Om man ställer upp hela den röstande befolkningen efter ekonomisk ställning – ja, jag vet att det är ett komplicerat begrepp, det kan betyda inkomst eller förmögenhet eller andra saker, men strunt i det nu – så kommer det alltid att finnas 51 procent som har det sämre ställt än de andra. Före den allmänna rösträtten fick dessa 51 procent höra att de gärna fick bli rikare men då skulle det ske genom att de jobbade mer, utbildade sig och fick bättre jobb eller blev framgångsrika företagare. I vilket fall som helst fick de greja sina framsteg på egen hand bäst de kunde.
Är sommaren sig själv nog? Räcker det med värmen, ledigheten och ljuset? Eller måste allt fotograferas, kommenteras och läggas ut på sociala medier för att existera? Hur påverkas vår förmåga att uppskatta det verkliga när vi lever så mycket för det återgivna? Hur påverkas vår förmåga att uppskatta det verkliga när vi lever för att konkurrera om spektakulära upplevelser? Linnea Klingström läser ögonblicksbilder i Harry Martinsons naturpoesi och reflekterar över sin egen vana att ta upp mobilen så fort hon ser något vackert.
Öppnar man en historiebok inser man snabbt att diktatur varit den gängse styrelseformen för statsbildningar, ända tills den tekniska utvecklingen gjorde det möjligt för miljoner människor att kommunicera med varandra på ett någorlunda smidigt sätt. När telegrafen, tryckpressen och liknande innovationer blev allmängods, började världen delas upp i demokratier* och diktaturer. En uppdelning som fortfarande pågår, men grovsorteringen var i stort sett klar vid mitten av 1900-talet.
SEMESTER Nu är sommaren här med allt vad det innebär av semestertider. Och visst är det härligt att vara ledig! Även för den som inte reser utomlands på semestern finns enormt mycket att se och göra och förra året, när Sverige var betydligt mer stängt än nu, upptäckte många att det är ganska trivsamt att semestra i Sommarsverige. Jag tänkte därför passa på att tipsa om några av mina favoritställen, som jag gärna återvänder till när jag har möjlighet. Först ut: Granbergsdals hytta
Facebook fortsätter att blockera användare som har ”fel” åsikter. Nu har turen kommit till användare som delat texter från Det Goda Samhället.
En man greps i Helsingborg för att ha delat ett filmklipp från polisskjutningen i det mångkulturella Biskopsgården i Göteborg. Klippet visar livräddningsförsöken på den skjutne polisen, rapporterar P3 Nyheter.
Människor älskar att planera. Planeringar skapar tydlighet och frigör energi. Man vet vad man ska göra. Alla vet vad de ska göra. Håll er till planen så slipper vi diskussioner! Men är det alltid så bra att styra en verksamhet med hjälp av en planering? Ingår det inte i mer komplexa projekt att man inte kan förutse exakt vad som kan hända? Ingår det inte också att oanade möjligheter ofta dyker upp under resans gång? Ibland är det kanske bättre att lära sig att hantera oordning än att till varje pris försöka skapa ordning.
Den som läser och förstår följande tre meningar av debattören Mats Skogkär i Bulletin får antingen en aha-upplevelse eller sina värsta fördomar om svensk politik bekräftade:
En fortsatt rödgrön regering ledd av Stefan Löfven och uppbackad av Vänsterpartiet och Centern är inte vad Sverige behöver. Det är inte den bästa lösningen, eftersom en sådan regering inte skulle föra den politik Sverige behöver. Men det är en lösning.
Den gärningsperson som misstänks för mordet på polisen i Biskopsgården är 17 år och redan grovt kriminell belastad. Skötsamma och normala 17-åringar betraktas nästan som vuxna – de får inte längre barnbidrag och de förväntas veta vad som är rätt och fel. Missköter de sig blir de konsekvenser, i skolan, hemma, på sommarjobbet. Är man däremot 17 år och kriminell betraktas man med ens som ett barn.
Nyligen avslöjade Expressen att den 17-åring som misstänks för polismordet i Biskopsgården redan som 15-åring dömdes för mordförsök efter att ha attackerat en man på en spårvagn. Han dömdes då till sluten ungdomsvård – i ett år.
För någon vecka sedan pratade jag med en vän som är duktig i olika kampsporter. Han är stor och stark.
Min vän är född och uppvuxen i en förort i Stockholm, men har nu flyttat till en liten by på landet. Han har bytt namn och har knappt någon kontakt med sin familj. Varför? Därför att han hade hamnat i konflikt med fel person.
Den till döds skjutne polisens pappa intervjuas kort i en alternativkanal. Trots att han är i chock, framför han kritik mot det svenska repressiva klimatet och säger: Man får vara försiktig med vad man tycker och tänker idag.
Polska arbetare är enligt min erfarenhet starka, vänliga och mycket flitiga och skiljer sig fördelaktigt från svenska arbetare särskilt när det gäller flit. Det känns som om polackerna skyndar sig mellan arbetsuppgifterna. Knappt har de slutat rensa ogräs förrän de ger sig på gräsklipparen och trimmern. Svenskarna hittar i allmänhet något annat viktigt att göra som oftast involverar deras mobil.
Efter det senaste polismordet blev jag nyfiken på hur det sett ut statistiskt med mord på poliser i Sverige. Statistiken visar tydligt att det var värre förr. Mellan år 1900 och 1910 mördades sju poliser i Sverige, decenniet därefter mördades sex. Även under 1960- och 70-talen mördades fler poliser per decennium än under de senaste tre decennierna. Ändå hävdar många – inklusive jag själv – att det är värre idag. Varför?
De ”fattiga” invandrarbarnen i Tensta har vuxit upp och vissa av dem har köpt bilar i miljonklassen. Hur det nu kan vara möjligt. Med sina bilar väljer de att terrorisera de boende på Strandvägen genom street-race, höga motorljud och dånande musik på kvällar och nätter.
Med morgontidningen följde ett reklamblad där olika mer eller mindre statsfinansierade organisationer fick annonsera om sig själva. Två på något vis sammankopplade organisationer som heter Hjärnkoll och Stockholms NSPH anser att vi ska ”Våga prata om psykisk ohälsa” och börjar så här:
En polis har blivit mördad, skjuten på öppen gata i Biskopsgården i Göteborg. När en polis blir mördad händer det något med oss medborgare. Det skaver på ett särskilt sätt.
När mina morföräldrar flyttade från Värmland till Västerbotten kallades de för vägapila, dvs sådan som drog efter vägarna.
När familjen flyttade till Nyköping från Värmland mobbades min syster och jag därför att vi hade en annorlunda dialekt. Mobbningen tog slut när jag jagade den värsta mobbaren med en påk.
Moderaterna förnedrar sig och ”sträcker ut en hand” mot Annie Lööf som förödmjukat dem fullständigt efter valet 2018. De erbjuder förenklade 3:12-regler, skattefrihet för ISK-sparande, en omfattande skattereform, stärkt äganderätt, ett nytt markförsäljningsprogram och en ny jaktlagsutredning.
Det som kanske förfärar mig mest, trots att det väl inte borde göra det, är hur politiker, media och myndighetschefer kan gå iland med att förneka att de sagt det som de tidigare sagt, ibland till och med blåljuga, för att sedan bara, när deras lögner blir alltför uppenbara, dra sig undan som om ingenting har hänt. Som ett barn som står kladdigt runt munnen, men som absolut inte har varit ens i närheten av syltburken. Men så går det när journalisterna är maktens härolder och ingen kritisk granskning ges. Nästan aldrig numera en relevant följdfråga från media, inte ens när det är som mest uppenbart att det skulle behövas. I Sverige ställs inte någon i den styrande PK-nomenklaturan på allvar till svars för någonting.
INTERVJU För sju år sedan fattade galleristen Henrik Rönnquist ett beslut som kom att förändra hela hans liv. Han bestämde sig för att ställa ut konstnärerna Dan Park och Lars Vilks. Det blev början på en mardrömslik tid av så mycket smutskastning och trakasserier att han till sist tvingades överge hela den värld han levt i. Men idag är han på väg tillbaka.
DET GODA SAMHÄLLET 