Det är först på senare tid som Sverige börjat fundera på Sverigebilden. Med detta Sverige menar jag inte folk som du och jag som inte kan påverka saken annat än om just vi vinner ett antal OS-guld eller blir världsbäst i någon kocktävling. Jag menar i stället dem som har kontrollen av Sverigebilden i tjänsten, till exempel befattningshavare inom Svenska Institutet som snabbt fått Sverigebilden på sin att göra-lista.

Poetens och filosofens Thomas Thorild bevingade ord på Uppsala universitetet om det är större att tänka rätt än att tänka fritt har satt myror i huvudet på generationer av studiosi, mig till exempel. När jag doktorerade i ekonomisk historia i Uppsala var det självklart för mig att fritt var större än rätt. Rätt kunde ju vem som helst ha; det var ju bara att slå upp i facit, men fritt kunde inte sökas i lexikon utan krävde både särskild talang och Guds välvilliga medverkan.

Själv vill jag med kraft ta avstånd från den uppfattning om samtidens ideologiska strider som avslöjas i rubriken (som jag skrivit själv). Höger och vänster är inte längre särskilt relevanta begrepp. En annan och bättre formulering vore ”Är det populismen (tänk Trump) eller PK-ismen (tänk Märta Stenevi) som på senare år blivit alltmer extrem?”. Men eftersom gamla begrepp, som tidigare faktiskt fungerade, har blivit alltmer flytande tvingas man uttrycka sig lite konturlöst och obestämt. Snart kommer tidsandan att stabilisera sig i mer ordnade former, hoppas jag, och då blir det lättare att förstå vad folk säger.

Eftersom jag har varit av staten anställd och lönegradsinplacerad och därmed legitimerad framtidsforskare så vet jag en hel del om Sveriges framtid. Framtidsforskning går i normalfallet till på det sättet att man drar ut existerande trender och därför känns det tryggt och evidensbaserat att använda den metoden för den aktuella framtiden.

Häromdagen skrev jag en text om att staten måste sätta sig i respekt för att ordningen i nationen inte alls ska vittra bort. Att sätta sig i respekt, förtydligade jag, betyder att använda den statliga våldsapparaten, i första hand polisen, till att slå ned missdådare med sådan kraft att luften går ur dem och de, åtminstone tillfälligt, ber om nåd. (Strax efter det att jag publicerade texten inträffade motsatsen till min rekommendation, nämligen att buset sköt ihjäl en polis i Göteborg, i stället för att polisen gav buset på skallen.)

De förra två hoten mot friheten förkroppsligades i första och andra världskriget och nästa hot, som nu tornar upp sig allt mörkare och mer åskmolnsaktigt, är PK-ismen eller wokeismen som ideologin eller kanske religionen kallas i USA.

Jag har i sex år eller mer på denna sida tjatat om att vår tids samhälleliga huvudmotsättning står mellan å ena sidan det PK-istiska politikerväldet med vidhängande offentliga välfärdsapparat och å den andra den i Sverige helt oorganiserade gruppen av sunt förnuft-inspirerade nettoskattebetalande medelklassare. Det som förvånar mig är att ingen annan tycks se skärpan och förklaringsvärdet i denna tolkning men jag får trösta mig med att det säkert kommer andra tider.