Det var nog för ett halvsekel sedan – eller kanske ännu längre tillbaka – som jag insåg att när journalister tycks skälla på och avslöja politiker så är det i själva verket motsatsen man iakttar. En smålandstidning hade ett stort reportage med början på förstasidan där kommunalrådet anklagades för att nonchalera att Elsa, 82, som bodde ensam i skogen, inte fick någon mat. Elsa kunde inte ta sig till handelsboden för all snön. ”Elsa, 82, svälter. Vad gör kommunalrådet?” var den anklagande rubriken.

Som vanligt är samtiden ovanligt utsatt för oroväckande geopolitiska störningar. Kina rustar upp för att eventuellt hota Taiwan med en invasion eller för att skrämma Taiwan att ge sig för kinesisk överhöghet som i Hongkong. Putin har skickat 150 000 soldater (90 000 enligt andra källor) mot Ukraina för att understryka att han ogillar tanken på en Nato-anslutning. Iranierna jobbar på med sin atombomb vilket israelerna aldrig kommer att låta gå till fullbordan. Det ser kort sagt mörkt ut. Det kan eskalera till krig både här och där.

Förr i tiden, när vi oroade oss för intrång i den svenska skärgården av sovjetiska ubåtar, särskilt miniubåtar, kunde man notera ett intressant avvikande beteende hos svenska militärer, särskilt flottister, när det talades om ubåtsjakt. De sade inte ubåtsjakt utan ubåtsjákt, alltså med akut accent och tonvikten på sista stavelsen. Jag förstod så småningom att detta oväntade uttal inte var något dialektalt till exempel kommet av att all personal i krigsflottan skulle ha härstammat från Karlskrona och att blekingeborna i den trakten talade så. I stället stod man här, övertygade jag mig så småningom om, inför en halvt medveten viljeakt hos en samhällelig subgrupp, nämligen folk i svenska flottan, att markera sin identitet på ett så diskret sätt att det knappt noterades av andra än dem själva. Frimurarna lär bruka ett liknande men ännu mer välutvecklat system för hemliga sociala signaler.

Med viss självövervinnelse – eftersom skriften är nästan 500 sidor lång och kommer igång först mot slutet – har jag läst Göran Rosenbergs bok om överrabbinen i Sverige Marcus Ehrenpreis (1869 – 1951; bilden). Överrabbin är ungefär som ärkebiskop för judar. Ehrenpreis var, förstår man av Rosenbergs bok, en framträdande judisk intellektuell, boksamlare, författare, församlingsledare och predikant. Han talade ett stort antal språk och var djupt inblandad i den europeiska politiken i judiska frågor. Han förtjänade enligt Rosenberg inte mycket av det ansvar för Sveriges mot judar snåla flyktingpolitik under krigsåren som man sedermera velat pådyvla honom.

Det har länge förvånat mig att Sverige har en utrikespolitik. Vi vill ju inget. Och även om vi hade velat något så hade vi saknat kraft att påverka de utrikes förhållandena. De utrikes förhållandena är svårare att påverka än de inrikes förhållandena och vi står hjälplösa inför åtskilliga inrikes förhållanden. Trots detta anser försvarsminister Peter Hultqvist att vi tillsammans med baltiska länder ska träna krig i Ukraina mot 100 000 ryska soldater. Sverige som inte ens kan få bukt på några gäng ungdomsbrottslingar ska reta upp världens tredje starkaste militärmakt.

Det finns en utbredd föreställning – några skulle säga myt – om att den svenska ursprungsbefolkningen enligt 1950 års modell genom migrationen gradvis håller på att bytas ut mot folk som härstammar från 1950 års ursprungsbefolkning i exempelvis Irak och Somalia. De räkneövningar som anhängarna av denna teori, till exempel Kyösti Tarvainen, för fram som belägg för sina farhågor går, vad jag kan se, inte att enkelt avfärda bara för att man ogillar dem (vilket många gör; det är bara att googla för att se protesterna).

Som jag fattar det finns du för att uppmärksamma och motarbeta hotet om rasism. Du ”stöttar”, står det på din hemsida, dem som ”utgör demokratins ryggrad” så att de blir bättre på att möta hotet.

Jag en av dem som utgör demokratins ryggrad. Emellertid vill jag inför dig bekänna att jag på senare år kommit på mig själv med tankar som jag fruktar kan vara understuckna med rasism. För en demokratisk ryggrad som jag är detta mycket plågsamt att erkänna. Jag skriver för att efterhöra om du, med den avsevärda erfarenhet du besitter, kan hjälpa mig. Kanske har du råkat ut för liknande fall. Har du förresten någon hjälptelefon?

Klimatvetenskapen verkar indelad i två skolor som nått motsatta slutsatser. Den ena, den dominerande, säger att soten är farligare än boten vilket betyder att koldioxidutsläppen kommer att skada mänskligheten mer än de motåtgärder som vidtas. Den andra säger att boten är skadligare än soten vilket betyder att de åtgärder människan vidtar mot koldioxidutsläppen, typ tyska Energiewende och de tusentals planerade vindsnurrorna i Sverige, kommer att göra samhällena mer illa än den temperaturhöjning som kan inträffa. Varför ska jag som inte är expert i frågan skriva om detta och, framför allt, varför ska du läsa vad en amatör skriver? Ett svar kan vara att det slags expertis som behövs i denna fråga inte alls bara är sådan som sysslar med meteorologi, oceanografi, rymdfysik, kryologi (läran om snö och is) och närliggande naturvetenskaper.