År 2017 bestämde sig Sveriges riksdag för ett klimatmål. Per 2045 ska Sverige netto inte längre släppa ut några växthusgaser. I regeringen satt ett halvdussin miljöpartister som antagligen var den drivande kraften. Där fanns till exempel vice statsministern och klimatministern Isabella Lövin, hon som skrev boken Tyst hav eftersom hon trodde att havet skulle bli tyst när den sista torsken var utfiskad. Där fanns utbildningsministern Gustav Fridolin, han som lovade att lösa den svenska skolans problem på hundra dagar. De andra miljöpartisterna kan man inte heller ha något förtroende för vilket måste vara förklaringen till att partiet ser ut att snubbla på fyraprocentsgränsen inför höstens val. (Håll tummarna att partiet åker ut!)

För dem som trodde att västerlandets, i först hand USA:s, ekonomiska sanktioner mot Ryssland mest handlade om att ta de ryska oligarkernas mastodontyachter och lyxbostäder i London har den senaste tiden gett anledning till ett genomgripande nytänkande. Jag kan med viss ruelse delvis placera mig själv i den gruppen. Jag har visserligen argumenterat att den tilltagande ekonomiska integrationen och det därmed ökande ömsesidiga beroendet mellan länderna skulle kunna utnyttjas för att avsevärt försvåra kriget men att jag skulle få så sagolikt rätt hade jag aldrig anat. Jag tror ingen hade fattat vilken skada sanktionerna skulle göra på den ryska ekonomin. Till och med president Biden verkar glatt överraskad.

Västerlandet, där Sverige ingår, består av ett antal demokratiska nationer. Jag tror att det är ett någorlunda okontroversiellt påstående. Lite mer kontroversiellt är att hävda, vilket jag nu ska göra, att demokratin inte alltid är densamma över tid och rum och att den västerländska demokratin numera är ganska dekadent vilket bland annat manifesterar sig i att den – på goda grunder om du frågar mig – brister i tilltro till sig själv. Till exempel ifrågasätter den allt oftare välfärdsstaten som den tidigare betraktade som en stolt och troligtvis evig landvinning för mänskligheten.

Allt det jag inte begriper kan jag, tror jag, restlöst lägga i två högar. Den ena högen består av sådant jag inte fattar för att jag inte läst på eller inte tränat tillräckligt, till exempel Einsteins relativitetsteorier eller femkortsöppning i bridge. (I ärlighetens namn bör jag framhålla att jag knappt kan någon annan bridgeöppning heller.) I den andra högen ligger sådant som ingen begriper och därför inte jag heller. Där finns till exempel frågan om livets uppkomst.

Jag har tänkt en del på FN:s mänskliga rättigheter som de presenteras i det västerländska välfärdstänkandets ursprungsdokument som är just den allmänna rättighetsförklaringen från 1948. Jag gillar inte det där med att miljardtals människor enligt tjugofjärde paragrafen skulle ha rätt att be mig om betald semesterledighet och att jag, eller kanske jag via svenska staten, skulle ha en motsvarande skyldighet att betala.

På senare år har jag i någon mån lärt känna Gunnar Sandelin som är en återkommande skribent på DGS. Gunnar blev herostratiskt ryktbar för några år sedan när han tillsammans med professor Karl-Olof Arnstberg hade publicerat en bok med statistik om invandringen. Ur djupet av Sveriges PK-istiska själ växte då ett illavarslande muller mot dessa två missanpassade särlingar som ledde till att de på det hela taget förlorade sina försörjningsmöjligheter och blev illa tålda av folk som följer den ortodoxa läran i invandringsfrågor. De fick knappt köpa en annonsplats för sin bok i Dagens Nyheter.