Skribenten Jonathan Spyer i tidskriften The Spectator, troligen ett av de av västerländska samhällstyckare mest respekterade åsiktsmagasinen, skrev så här den åttonde april, det vill säga i förrgår:

De väsentliga komponenterna i den regionala strategiska bilden finns kvar. Iran förblir en aggressiv och farlig makt, med ambitionen att driva ut USA från regionen, dominera Gulfstaterna och förstöra Israel. USA, Israel och Gulfstaterna är fortsatt fast beslutna att motstå Irans ambitioner. Just nu utgör händelserna under de senaste fem veckorna en rond i denna pågående kamp. Israel och USA har visat sitt stora konventionella militära övertag gentemot iranierna. De har emellertid ännu inte visat förmågan att omvandla den fördelen till en strategi som kan leda kampen till ett framgångsrikt strategiskt slut genom att störta Teherans regim – det enda sättet detta kommer att ta slut på.

Där står, på tio rader, det viktigaste jag tror man behöver veta för få ett någorlunda balanserat perspektiv på Irankriget. De flesta bedömare har inte inhämtat dessa fakta.

Spyer börjar med att peka ut Iran, eller åtminstone landets religiöst diktatoriska regim, som huvudansvarig för konflikten: Iran förblir en aggressiv och farlig makt, med ambitionen att driva ut USA från regionen, dominera Gulfstaterna och förstöra Israel.

AI:n Claude.com skriver så här:

Islamiska republikens utrikespolitiska doktrin, som förespråkade Israels förstörelse som judisk stat, uppstod ur den islamiska revolutionen 1979. Khomeini fördömde Israel som en illegitim ”sionistisk regim”, bröt de diplomatiska förbindelserna och kallade det ”Lilla Satanen.” Både Khomeini och hans efterträdare Khamenei kallade upprepade gånger Israel för en ”cancerös tumör” och krävde offentligt dess eliminering.

Många internationella debattörer hävdar idag att USA och Israel begått krigsbrott genom att anfalla Iran utan särskilt tillstånd från FN. Det är nog sant enligt Förenta Nationernas stadgar. Men Israels skuld minskar i någon mån när man betänker att dess anfall kom efter 47 års vildsinta och ständigt upprepade iranska hotelser om Israels utplånande.

Spyer fortsätter:

USA, Israel och Gulfstaterna är fortsatt fast beslutna att motstå Irans ambitioner.

Sedan avslutar han med ett påstående som, om det är sant vilket jag tror att det är, kullkastar alla de väluppfostrade, trosvissa, USA-hatande och, i viss mån i alla fall, mullah-fjäskande åsiktsriktningar som dominerar i västerlandets aktuella debatt. Han säger att det enda sättet att få slut på bråket är att störta Teherans regering.

Det är vad som brukar kallas ”regime change”. Han säger att ”regime change” i Iran är den enda hållbara vägen ur detta moras. Detta diskuterades fortfarande för ett par månader sedan men har sedermera tonats ned av den amerikanska regeringen. Det betyder, om Speyer har rätt, att Västerlandet med president Trump i spetsen faktiskt har förlorat och troligen står inför ytterligare årtionden av iranskt hat och hot och förnyade anfall mot Israel från iranfinansierade ombudsarméerna såsom Hamas, Hizbollah och Houthi.

Det märkvärdigaste av allt är emellertid, fortfarande enligt min åtminstone i teorin felbara uppfattning, de idéer som svenska intellektuella, till exempel Dagens Nyheters ledarskribenter, kolporterar.

Vad jag kan se består den iranska regimen av iskalla mördare som bevisligen i närtid (och även tidigare förstås) dödat tiotusentals inhemska demonstranter och genom att öppet förevisa sin beslutsamhet att skjuta det egna folket för att rädda sina positioner. De har därigenom lyckats sätta sig i respekt i en hel värld som, undfallande inför mullorna, betraktar Trump, och inte mullorna, som huvudansvarig för kriget.

Och inte nog med det. När Trump, efter ett antal överdrivet plumpa och illa valda uttalanden om att han avsåg att krossa den iranska civilisationen, fann att mullorna tänkte vinna internationella prestige- och lidandepoäng på ett amerikanskt anfall så vek han sig och gick, klockan fem i tolv, med på ett eldupphör på två veckor (varvid de som just anklagat honom för ociviliserad blodtörst vände på klacken och hånade honom för hans påstådda feghet: Taco, Trump always chickens out).

DN:s ledarskribenter menar att vad som än sker så är det Amerikas fel. Ledarrubriken ”Trump hotade att utplåna Irans civilisation – men offrade den egna” kan vara ett sätt att säga Taco, vilket jag tycker vore obegripligt. Menas att Trump räddade den iranska civilisationen men förstörde den amerikanska genom att inte bomba Iran sönder och samman? Borde han ha gjort tvärtom enligt DN? Efter att ha begått hela ledarartikeln kommer tidningen till slut fram till att Trump genom att låta bli att bomba det iranska folket har gjort detta folk till ”krigets verkliga offer” och ”de(m) som nu slängs under bussen av mannen i Vita huset”.

Den enda fasta punkten i DN:s tankevärld, efter vilken allt annat tyckande verkar oändligt anpassbart, är att Trump i varje situation är en idiot med onda avsikter. Ett svenskt ordspråk säger att till och med gudarna kämpar förgäves mot dumheten. Därmed inte sagt att jag tror mig om att kunna peka på någon bra lösning.