När en svensk katolik förbereder sig för botens eller försoningens sakrament, det vill säga bikten, inleder han gärna med att i ensamhet rannsaka sitt samvete. Själv skulle jag nog skriva en kom ihåg-lista för att slippa springa tillbaka till prästen för att uppdatera mina bekännelser. Det är väl ungefär som när man kommer hem efter ett besök i ICA-butiken och upptäcker att man glömt dillen som man skulle ha till laxpuddingen.

Svenska kyrkan, där jag av nationalromantiska skäl är medlem, påstår sig visserligen erbjuda biktsakramentet för den som ringer och beställer tid för ett enskilt samtal med en präst. Men jag litar inte på att de anställda i Svenska kyrkan (och då inte i första hand för att kyrkan rensat ut den nationalromantiska psalmen Fädernas kyrka vilket retar mig; den gud jag inte riktigt tror på är tydligen inte samma gud som den som Svenska kyrkan inte riktigt tror på). Så sällan som de biktar någon kan man inte förtrösta om att de har vanan inne att på ett regelrätt sätt avlösa mig från mina synder i Faderns, Sonens och den helige Andes namn. Det vore som att låta sig blindtarmsopereras av en helt nybakad kirurg.

Hos katolikerna har Gud för övrigt delegerat rätten att syndaförlösa till den tjänstgörande prästen, något som inger förtroende, medan svenska präster mest fungerar som Guds lokala brevlåda utan egen beslutsrätt i frågan om syndaförlåtelse. Dessutom riskerar en syndare att svenska präster pratar bredvid mun. Jag misstänker att prästerna hellre lyder Barnkonventionens idéer om orosanmälningar till socialen än Kyrkoordningens krav på tystnadsplikt när dessa två reglementen krockar med varandra.

Men jag tar chansen och biktar mig i Svenska kyrkan. Annars kanske jag måste köpa årskort à en procent av årslönen även hos katolikerna.

Min son, säger prästen, be en bön här och nu.

Min Gud, jag ångrar av hela mitt hjärta att jag har syndat mot dig,
eftersom du är oändligt god. Jag tar avstånd från synden och vill med din hjälp undvika den i framtiden. Jag erkänner att jag har försummat att göra det som är rätt.

Vad har du då gjort, min son?

Fader, jag har offentligt underlåtit att i alla sammanhang förbanna Trump enligt tillbörlig svensk ordning.

Prästen bleknar och lyfter sitt krucifix. Vik hädan, Satan, säger han med myndig röst. Sedan rättar han sig. Han har nog deltagit i palestinademonstrationer mot Lilla Satan, således Israel. Jag menar Stora Satan, säger han. Han med säte i Washington D.C.

Fader, hör min bekännelse, säger jag. Jag menar på största allvar, och håll i dig nu, att jag vill att Trump och hans judiska allierade ska förinta det förbannade iranska ledarskapet och dess mordiska revolutionsgarde och alla deras ombudsarméer i Mellanöstern och även de knarklangarligor de skickar till Europa för att utöva våldsdåd som massdödar oskyldiga människor. Och må Gud hjälpa Trump att göra slut på dessa ondskefulla, hjärtlösa skurkar innan de hinner mobilisera sina planerade barnarméer som de tror ska förgöra amerikanska marktrupper.

Jag förstår att du inte öppet törs säga sådant där, säger prästen som börjat hämta sig från sin egen chock. Han visar rentav medkänsla även med en sådan uppenbar avvikare och folkfiende som jag. Det kanske föresvävar honom att Jesus själv var till den grad missanpassad att ansvarskännande människor kände sig föranledda att döma honom till döden. Men det är i alla fall inte dödsstraff på att stödja USA, säger prästen liksom för sig själv. Kanske menar han att jag ändå slipper lindrigt undan. Har du något mer att säga om dina… hm, ska vi säga ovanliga åsikter?

Jag känner mig lugnare när han slutat korsa sig och faktiskt tycks lyssna på mig. Kyrkan kanske har något faktiskt fungerande program för känsliga enskilda samtal, tänkte jag. Jo, fortsätter jag, jag är tacksam mot USA för allt de gör inte bara för sig själva utan också för oss. De har skapat vår kultur som till stor del, och alltmer, är en efterapning av deras och jag menar inte bara att vi helst ser deras filmer och numera äter kalkon vid Thanksgiving utan allt de ger oss i form av ett politiskt system som hållit i 250 år, upprätthållandet av demokratiska fri- och rättigheter, faktiskt en hel livsstil som vi inte skulle vilja vara utan inklusive gratistjänster som Google och AI och ovanpå detta säckvis med användbart vetenskapligt tänkande. Och då har jag inte ens nämnt att de, fast alltmer motvilligt, bjuder på polisiära funktioner i internationell skala såsom just nu när USA, till Europas obegripliga otacksamhet, försöker befria världen från dess värsta skurkregim, nämligen den iranska.

Om vi européer inte vill hjälpa Trump med denna angelägna uppgift, något som i sig inte går att förstå eftersom Europas mål i detta ärende är detsamma som USA:s, så borde vi ändå avhålla oss från att ständigt håna presidenten (och Lilla Satan) för att de vill göra stor nytta även för oss som står bredvid och förfasar oss över Trumps vulgära egenskaper och allmänt erkända ”äcklighet”.

Prästen ser på mig med terapeutisk blick och säger att han förstår att jag kan ha svårt med samhällsanpassningen. Om jag bara lägger mig på hans soffa ska han placera en iskall handduk på min panna. Det kommer säkert att göra bättring, avslutar han till tröst.