Makthavare – kejsare, kungar, diktatorer, presidenter och premiärministrar – genom historien har avslutat sina ämbete på olika sätt. De dör av ålder (Stalin, Mao, Roosevelt, Gustav Vasa), mördas (Palme, Caesar, Kennedy, Lincoln), förlorar val (Biden), avsätts (Nixon – se nedan) eller deras ämbetstid går ut (Obama). Det finns få ledare genom historien som självvalt ger upp sin position utan politisk eller juridisk anledning. Den enda ledaren som jag kan tänka på är USA: s första president Georg Washington (1732 – 99) som efter sina åtta år valde att 1797 återgå till sin älskade farm utanför Washington BC (numera ett välbesökt museum som undertecknad besökt).

”What about” Trump? Hans ämbetstid går ut 2028 och då kan han inte, enligt konstitutionen, återväljas även om han ibland luftar förslaget att han kan bli återvald. Detta innebär att efter 2028 är han inte USA:s president längre. Men han skulle kunna abdikera sin post innan dess. I USA:s historia har det senast hänt med president Nixon, även om hans abdikation var mer eller mindre under tvång. Kommer Trump att abdikera? Knappast – men inte helt osannolikt.

Trumps mentor, den amerikanska kända/ökända advokaten Roy Cohn (1927 – 1986) var en amerikansk jurist som blev känd under senator McCarthys undersökningar av kommunistaktiviteter i USA och var även en av åklagarna vid rättegången 1951 mot Ethel och Julius Rosenberg. Cohns råd till Trump var att aldrig medge något fel, aldrig aldrig, och i stället alltid gå till motattack, ett råd som Trump tagit till sig med råge.

Terrorforskaren Magnus Ranstorp hade en intressant analys i SvD (här förkortad) om Trump:

”President Donald Trump är en man som dagligen chockar världen med sina uttalanden och beslut. Hans lojala MAGA-rörelse hyllar honom som en orubblig ledare som förkroppsligar ”America First”, medan hans kritiker fördömer honom som auktoritär, oberäkneligt kaotisk och ett direkt hot mot demokratin. 

”2024 publicerade 225 ledande psykologer och psykiatriker en helsidesartikel i New York Times, där de enigt slog fast att Trump uppvisar tecken på malign narcissism, en personlighetsstörning präglad av ”grandiositet”, sadistiska drag och en fullständig oförmåga att känna empati för andra. De varnade för att dessa egenskaper gör honom till en fara för USA.”

Även Mary L Trump, hans brorsdotter och klinisk psykolog, har enligt Ranstorp, förstärkt detta genom att göra bedömningen att han lider av narcissistisk personlighetsstörning, möjligen förvärrad av inlärningssvårigheter som påverkar hans förmåga att processa komplex information. Hon beskriver en traumatisk barndom under fadern Fred Trump, en kall och prestationsfokuserad man som värderade sina barn efter deras nytta och uppmuntrade Donalds aggressiva beteende. Detta ligger till grund för hans grandiosa självbild, hans dominans och hans oförmåga att hantera motgångar eller kritik.

Trump själv beskriver sig dock som ett ”stabilt geni” med en exceptionell intelligens och framhåller sin bok ”The art of the deal” (1987) som en spegling av hans strategiska briljans, både i affärer och i presidentskapet. Men Tony Schwartz, journalisten som spökskrev boken ger en mörkare bild. Han beskriver Trump som impulsiv, med ett omättligt behov av uppmärksamhet och en total brist på samvete. Allt Trump gör – från politik till personliga relationer – syftar till att vinna, dominera och stärka sin egen makt. Hans drivkrafter är seger, hämnd och självförhärligande, och hans självbild vilar helt på yttre mått som tittarsiffror, opinionssiffror och omedelbar beundran från omgivningen. Allt går ut på att smickra hans ego.

Trump har nu snart avverkat 1,5 år som president. Han har i och för sig fått mer ”gjort” än troligtvis någon annan president före honom, med flera hundra så kallade presidentorders. Några har varit bra (tvingat Europa att satsa mer på försvaret, motverka delar av woke-ideologin, försökt stoppa avindustrialiseringen av USA och minskat den illegala invandringen) medan andra varit mer eller mindre katastrofala. Trump möter alltmer motstånd och ogillande även från sin egen beundrarkrets. Han har nu gjort sig ovän med USA:s traditionella vänner som EU, Japan, México, Kanada och Danmark för att nämna några. Vidare har han infört avsevärda tullar, vars procentsatser ökar och minskar nästan varje dag.

Trumps utnämningar i regeringen har också varit kontroversiella, speciellt Elon Musk som ”Förste besparingsminister” (Musk har dock numera avgått) och Pete Hegseth som försvars/krigsminister. Båda dessa har skurit och avskedad ett stort antal medarbetare (bland andra flera generaler) som väckt stor irritation från flera håll.
Den förre amerikanska nationala säkerhetspersonen Jake Sullivan har kallast de första 100 dagarna för en “unadulterated disaster”: “Across all of the majordimensions of the things that have been America’s major advantages, President Trump has put them all at risk. And that’s not even speaking about Ukraine or China or Gaza or Greenland the other issues that we could get into”.

Trump har nu uppenbarligen målat in sig i ett hörn med Irankriget, ett krig som det verkar blir allt svårare att ta sig ur. Syftet att störta den islamiska dödsregimen är förvisso god, men sättet att genomföra det – utan samarbete med EU, Japan och andra allierade – verkar bli katastrofal. Följden kan bli global oljebrist, stegrande inflation och svält i stora delar av världen. Vi ser nu effekten av kriget med stigande bränslepriser, speciellt på jetfuel vilket redan innebär betydligt dyrare flygpriser, tusentals inställda flyg och leveranskedjor via fraktflyg som håller på att lamslå vissa industrier.

Flera europeiska ledare har tröttnat på Trump, bland andra Frankrikes president Macron som riktar kritik mot Trumps olika och ibland motsägelsefulla uttalanden om Irankriget, skriver The Guardian. ”Det pratas för mycket, och det är åt alla håll och kanter, säger han om den amerikanske presidentens strategi. Om man vill vara seriös kan man inte gå runt och varje dag säga motsatsen till det man sa i går”, allt enligt Macron.

Att Trump suktar efter Nobels fredspris är ingen hemlighet. Skulle han lyckats med att införa demokrati i Venezuela, Kuba och Iran skulle priset sitta ”som smäck”, men verkligheten har nu kommit i kapp och i Iran verkar han kört fast.

Med tanke på hans narcissistisk karaktär kan följden bli att han helt enkelt tröttnar, skyller ifrån sig på ”whoever”, abdikerar till sitt palats i Florida och där surar och fortsätter sitt krypskytte mot allt och alla på sin Truth Social konto.

Time will tell.