Idag firar vi påskafton. Påskvädret är det klassiska: med blygrå himmel och stänk av snöblandat regn. Som det ska vara, med andra ord, i alla fall i den här delen av Sverige. Norrut, däremot (där sonen firar med sin andra familj) är det strålande sol, flera minusgrader och underbart skoterföre. Så olika kan det vara. Men påsk är det ju ändå, oavsett var och med vem man firar.

Själv firar jag ensam med maken, vilket är mycket trevligt och vilsamt. Men det är klart att under en så här lång helg har man också tid att tänka tillbaka lite på andra påskhelger och visst saknar jag den familj som inte längre finns med oss.

Lustigt nog kom jag att tänka lite extra på det när jag läste en krönika av Erik Hörstadius i Fokus. Varför skulle män och kvinnor rösta likadant? är rubriken och redan där fångades mitt intresse. För varför skulle män och kvinnor rösta likadant?

Nästa fråga blir då per automatik: Varför utmålas de manliga preferenserna generellt som lite sämre, lite fulare, lite dummare medan de kvinnliga preferenserna (som att rösta på V, MP och C) betraktas som närmast upphöjda ideal?

Det har jag aldrig förstått och jag kommer heller aldrig att förstå. För mig är det inget problem att folk har olika syn på politik, det ingår liksom i demokratins grunder. Partier som är valbara får man rösta på. Punkt. Och så har det varit ända sen vi fick allmän rösträtt.

Erik Hörstadius beskriver det klockrent:

”Den politiska könsklyftan behöver inte ses som ett problem. Jag får snarare bilden av svenska köksbord där man får tycka olika.”

Exakt så. Och det får mig – faktiskt – att tänka ännu mer på gångna påskhelger, när vi samlades hemma hos morfar i byn utanför Kristinehamn, hela tjocka släkten och diverse vänner för att avnjuta påskmiddagen. Runt bordet, där äggen och sillen fått sällskap av köttbullar, Jansson och omelett, diskuterades det om högt och lågt – och både högljutt och lågmält. De politiska åsikterna varierade inte bara mellan män och kvinnor utan mellan lantbrukare och industriarbetare, mellan kulturarbetare och akademiker, mellan ung och gammal.

Det var livat, helt enkelt. Men aldrig någon osämja. Aldrig någon som tittade snett på någon som hade en annan åsikt. Direkt efter en politisk diskussion mellan Palme-fantaster och centerpartister kunde man gå över till vårvädret, eller frånvaron därav, om det var molnfritt nog för att det skulle vara någon mening med att tända de bengaliska eldarna ute i trädgården eller om de första videkissarna hade börjat knoppas än.

Så höll det på, i en aldrig sinande ström av livligt prat vid ett festligt dukat påskbord. Högt och lågt som sagt. Levande. Och utan polarisering och, framför allt, utan stigmatisering.

Jag vill gärna tro att vi hade kunnat diskutera på samma sätt i min släkt även idag – och att det finns mängder med familjer och släkter som också gör just det. Och att man faktiskt kan acceptera att män och kvinnor inte nödvändigtvis har exakt samma referensramar utan tenderar att rösta olika.

Det där sista kräver nog ett förtydligande: Jag hoppas att den delen av samhället som består av högljudda nyfeminister, grötmyndiga journalister och aggressiva politiker ska acceptera det så att vi får ett slut på idiotförklarandet av män som röstar efter sitt hjärta och sitt förstånd.

Foto: privat