När public service skriver om påsken denna skärtorsdag gör de det med budskapet att den svenska påskkärring-traditionen trängts undan av Halloween. Numera klär inte barn ut sig till påskkärringar, får vi veta, utan utklädningen sker på hösten, i den nya svenska Halloweentraditionen. Men det är en sanning med (mycket markant) modifikation. Det skriver Helene Bergman på Kärringbloggen, där hon också berättar hur det ser ut i Göteborg där hon själv lever och verkar.

Påskkärringupproret från Västkusten – för landet som inte syns kallar hon krönikan och den är en svidande uppgörelse med den lilla bubbla som utgör skattefinansierade public service. För på västkusten – och i väldigt, väldigt många svenska städer och områden – lever påskkärringtraditionen vidare, lika vital som någonsin.

Så här skriver hon:

På Sveriges Radio P1 i morse: Påskkärringarna håller på att försvinna. Halloween har tagit över.

Samtidigt, i Sävedalen utanför Göteborg, klär barn ut sig och går ut och knackar dörr. Dalsland rapporterar samma sak.

Verkligheten är inte borta. Den har bara inte kollats.

Hon fortsätter:

Det sitter människor i en Sveriges Radio-studio i Stockholm och berättar hur det är i hela landet. Problemet är enkelt: De har fel. Inte för att de vill ljuga, utan för att de inte orkar göra professionell research. De gör slappresearch bara för att fylla en morgonsändning.

Nu är jag förstås en så pass misstänksam själ att jag – även om jag tror att Helene har en väldigt viktigt poäng här – tror att det här narrativet passar för public service. De vill kanske inte ljuga men de har heller sannolikt ingen önskan att lyfta de svenska traditioner som lever vidare runt omkring oss.

Slappheten blir en vinst för public service på fler än ett sätt: De slipper jobba alltför hårt med researchen samtidigt som de kan fortsätta pumpa ut att det antingen inte finns några svenska traditioner eller att de som eventuellt har funnits nu är borta.

Helene Bergman skriver också om den generella Stockholmsfixering som råder:

Ta Västkusten.

Här finns:

kemiindustrin i Stenungsund, fisket, havet, exporten. Och här ligger Göteborgs hamn – Nordens största hamn.

När pratar vi om den? Nästan aldrig. I stället:

Östersjön. Östersjön. Östersjön.

Hon har naturligtvis helt rätt. Här, i Stockholm – i Östermalms trygga bubbla, med Gärdet, Djurgården och de fashionabla stråken på gångavstånd – sitter en journalistkår som sällan eller aldrig hittar utanför tullarna. Och politikerna är inte mycket bättre. Vad vet de egentligen om hur människor lever i resten av landet? Vad vet de om drömmar, planer, arbetsliv, fritid? Deras referensramar finns i huvudstaden – det är bland de privilegierade i innerstaden de hittar sin inspiration. Om de alls lämnar tryggheten gör de det för att posera i Rinkeby eller Husby tillsammans med hijabförsedda kvinnor – presenterade som mammor, eftersom det förväntas väcka sympati – som oroas över svensk strukturell rasism.

Nu svävade jag ut lite men så blir det när man läser en text som verkligen inspirerar och väcker tankar. Men jag avslutar krönikan med ännu ett citat av Helene Bergman:

Det började med påskkärringarna. Men det slutade i något annat. Påskkärringarna försvinner inte. Det är verkligheten som försvinner ur bilden, särskilt i Public Service. För medan man producerar berättelser i Stockholm, produceras värden någon annanstans.

Exakt så. Public services nonchalanta – och lögnaktiga – berättelse om påskkärringarna manar till fler funderingar. Om Sverige. Om svenskarna. Om vår historia och vårt kulturarv. Och om vad som händer när en liten, liten journalistbubbla i Stockholm tillåts sätta dagordningen i alla sammanhang.

Bild: Parkering Blåkulla, foto: Håkan Dahlström via Wikimedia Commons