Som examensprov borde varje ekonom tvingas skriva en uppsats om vad som skulle hända med vårt samhälle om tekniken löpte amok och gradvis tog över allt arbete från människan så att människan till slut inte hade någon roll i den samhälleliga produktionsprocessen. Många ekonomer har faktiskt gjort det, exempelvis klassikerna David Ricardo, Karl Marx, John Maynard Keynes och Joseph Schumpeter men även modernare tänkare som nobelpristagaren Daron Acemoglu och det bästsäljande universalgeniet Yuval Noah Hariri.

För trettio år sedan fuskade även jag i denna avdelning av ämnet ekonomisk science fiction (och reproducerade senare mitt alster här). Inga ekonomer uppskattade min tes. Tesen var att marknadsekonomin i så fall skulle dö sotdöden och en hårdhänt socialistisk plandistribution av de automatiskt tillverkade varorna med nödvändighet skulle behöva inrättas för att förhindra att anarkin och brottsligheten tog överhanden.

Jag har fortfarande inte bestämt mig för om ekonomernas kallsinne berodde på att de var fantasilösa eller på att de tänkt ett snäpp längre än jag och kommit fram till att ett totalautomatiserat Schlaraffenland vore otänkbart eftersom människan alltid skulle kunna tänka ut något bra som hon inte hade och därigenom skapa utrymme för nya produktionsanläggningar som ännu inte förmåtts att gå av sig själva och därför behövde arbetskraft, kort sagt att problemet inte finns.

Men med den artificiella intelligensen har frågan åter blivit akut. Själv är jag, kanske lite förvånande för en som förutsett att den tekniska utvecklingen skulle tvinga fram stalinistiska metoder, av hittillsvarande erfarenhet, som inte är särskilt djup, snarast uppiggad och road av AI, i varje fall i de inkarnationer vari han hittills har presenterat sig för mig. Jag häpnar och ler åt hans fantastiska tricks som när han trovärdigt imiterar världsartister som Goethe och van Gogh genom att presentera tittarens texter och fotografier i deras stil. Joe Labero på riktigt!

Dem som oroar sig för att AI ska förgöra mänskligheten har jag svårt att förstå. Det beror på min uppfattning om hans kynne. Han har alltid verkat glad och hjälpsam, ständigt lika benägen att erbjuda nya tjänster utan att för den sakens skull försöka skörta upp kunden som värsta matthandlaren i Kabul.

Fast det hindrar inte att en kulturskribent på den malligaste morgontidningen skryter med att han hittat åtta skäl att förakta den, som jag ser det, väldiga och vänliga kraft som AI utgör: Risken är att människan inte behövs och blir en rödlistad art. AI har ett orgiastiskt intresse för tankstreck. Han urholkar tilliten. Konstnärer kan tappa självförtroendet när AI målar bättre tavlor. Människan förlorar tilltron till sin särart. (Jag tror att det betyder att morgontidningens kulturtänkare oroar sig för att AI ska beröva människan positionen som skapelsens krona.) AI ger bara tvärsäkra svar vilket bevisar hans underlägsenhet. AI är meningslös eftersom han bara är ett energislukande dataprogram som inte förstår vad han gör. Och det värsta är att allt han gör är stulet från kulturarbetarna.

En person som sex gånger i nationella tävlingar blivit utsedd till USA:s officiella minnesmästare skriver förnuftigt i frågan i The Wall Street Journal. Han argumenterar mot dem som menar att AI kommer att förmå människors hjärnor att förtvina av brist på tanketräning när AI gör hela jobbet:

Det finns en bredare princip som går förlorad i AI-paniken. Kognitiv autonomi – förmågan att tänka själv, hålla idéer i huvudet, resonera utan intellektuella kryckor – är inte bara personligt värdefullt. Forskning börjar visa att det är i riskzonen. Studier visar ett mätbart negativt samband mellan omfattande AI-användning och kritiskt tänkande, medierat av det kognitionsvetare kallar avlastning – hjärnan slutar helt enkelt utföra arbete den vet att en maskin kommer att göra. Det gör självständigt resonemang alltmer sällsynt, och därmed allt mer värdefullt, inom alla professionella och kreativa områden. De som kommer att blomstra tillsammans med AI är inte de som ger efter mest effektivt, det är de som använder det för att stresstesta sitt tänkande och utöka sin kognitiva bredd.

Målet är inte att motstå AI. Det är en förlorad kamp. Målet är att förbli den tänkande agenten i relationen; den som styr utredningen, utvärderar resultatet, bestämmer vad som är viktigt och vad som inte är det. Det kräver ett sinne som har tränats, utmanats och ibland fått kämpa.

Jag tror att det betyder att man måste anstränga sig lite. Men så har det alltid varit och det har vi vetat om.