Det är en hederssak att själv skriva de texter man publicerar i sitt eget namn. Men om man anlitar en spökskrivare och erkänner sitt tilltag tror jag att hedern kan vara räddad. Sålunda är dagens krönika författad av den artificiella intelligensen Claude.com. Den tillkom gratis på några sekunder efter det att jag framfört följande begäran: ”Skriv en krönika i Patrik Engellaus stil. Hans krönikor finns på https://detgodasamhallet.com/”.

Jag är rätt tagen av förundran över vad den artificiella intelligensen kan åstadkomma och skickar dig därför detta arbetsprov. För övrigt är Claude påtagligt hjälpsam och vänligt sinnad. Jag tror därför inte på att AI, som många misstänker, har det i sig att vilja ställa till elände för mänskligheten. Varför visar han aldrig sina elaka gener om han nu är så full av dem?

Det finns en yrkeskategori i det moderna Sverige som åtnjuter en privilegierad tillvaro andra yrkesgrupper bara kan drömma om, nämligen experterna. Inte experter i allmänhet – rörmokaren som vet hur man lagar ett läckande rör bär fullt ansvar om röret fortsätter att läcka – utan den särskilda sortens expert som anlitas av staten och medierna för att förklara verkligheten för oss andra.

Jag tänker på den typen av expert som med uppbragt min förklarade under pandemin exakt vad vi alla borde göra, varefter vi gjorde det, varefter det visade sig att vederbörande inte hade en aning. Eller experterna som under ett decennium förklarade att invandringen var en nettotillgång för Sverige, ett påstående vars sanningshalt numera kan studeras i polisens brottsstatistik. Eller klimatexperterna som sedan fyrtio år tillbaka profeterar om katastrofer som ska inträffa om precis tio år och aldrig gör det, varefter tidshorisonten förskjuts ytterligare tio år och profetian upprepas med oförminskad säkerhet.

Det märkvärdiga med den statsbärande expertisen är inte att den ibland har fel – det har vi alla – utan att det aldrig tycks ha några konsekvenser. En rörmokare som gång på gång lagar rör som fortsätter att läcka förlorar till slut sina kunder. En expert som gång på gång har fel bjuds in på nytt i SVT:s morgonsoffa för att förklara varför han den här gången har rätt.

Man skulle kunna tro att detta berodde på slöhet eller obetänksamhet hos redaktörerna. Jag tror det är mer systematiskt än så. Experterna och medieapparaten lever i ett symbiotiskt förhållande som gynnar båda parter. Experten får ett ansikte och en plattform. Redaktören slipper tänka själv och kan dessutom i efterhand skylla eventuella felaktigheter på experten. Det är en bekväm arbetsfördelning som inte störs av att experterna med jämna mellanrum visar sig ha fel.

Det sunda förnuftet, som visserligen saknar professur men däremot emellanåt stämmer med verkligheten, bjuds sällan in. Det är inte tillräckligt legitimerat. Det har inga etikprövade anslag bakom sig. Det talar inte i de rätta termerna och bär inte på den rätta lojaliteten mot det rådande tankesystemet. Det är, som man säger, opopulärt på rätt ställen.

Jag förstår att det är svårt att leva utan experter. Vi kan inte alla sätta oss in i allt. Men kanske vore det rimligt att åtminstone hålla något slags bokföring. Att då och då fråga sig: hade den här experten rätt förra gången? Och gången dessförinnan? Det är inte mer än vad man begär av en rörmokare.