Vid grova våldsbrott fungerar rättsstatens institutioner i regel väl. Bevis prövas och processerna granskas noggrant. Men rättsstatens verkliga kvalitet prövas inte i de mest uppmärksammade fallen, utan i vardagen – i de mål som sällan når löpsedlarna.

Det är där en mer oroande bild framträder. Hur robust är rättssäkerheten i mål som rör äganderätten, yttrandefriheten, skatter, jaktbrott och de svårbedömda sexualbrotten? Är lagstiftningen frihetligt inriktad eller är den frihetsinskränkande, aktivismsstyrd, och enögt formalistisk? Kan medborgaren verkligen räkna med en rättvis prövning, en ”fair trial” i nämnda fall?

I praktiken prövas dessa centrala frågor sällan fullt ut. Argument förbigås och beviskrav urholkas. Sexualbrott enligt samtyckeslagen är ett tydligt exempel, där hörsägen och subjektivt bedömd trovärdighet ibland ges avgörande betydelse. Både häktningar och domar kan vila på svagt underlag – med livsavgörande konsekvenser. I de resningsfall som granskades i Göran Lambertz rapport Felaktigt dömda (2006) rörde majoriteten av de personer som var oskyldigt dömda sexualbrott. Senare forskning (2018) visar också – de facto – på skillnader i bevisvärdering. I en studie publicerad i Svensk Juristtidning – jämför man fall med olaga hot med våldtäkt och kommit fram till att den tilltalade dömdes i 90 procent av våldtäktsmålen, jämfört med bara 18 procent i mål om olaga hot – trots likartat bevisläge!

Jaktbrotten och naturfascismen

Liknande problem framträder i andra rättsområden. Fallet Karl Hedin illustrerar hur svagt underbyggda misstankar kan leda till långtgående frihetsinskränkningar och lidande utan proportion. Fallet Hedin tycks även vara påverkat av det jag kallar naturfascism; en ideologi som sätter människan under djur och insikter i en etisk värdehierarki. Allt människan gör visavi naturen är inom denna dogmatik suspekt. Planeten skulle vara så mycket bättre och finare utan människan och hennes påverkan och ständiga ”förstörelse”. Det är svårt att förklara hur en politik som mynnar ut i förbud för en bonde att flytta en stenmur på sin egen mark för att några insekter etablerat sig där eller agerandet vid misstänkt vargjakt där polisresurser som helikoptrar och tungt beväpnade insatsstyrkor kallas ut, utan denna ideologiska komponent. Naturfascismen är en uppenbart anti-human ideologi av sektkaraktär. Likväl är den långt ifrån ovanlig hos både politiker, åklagare och myndigheter.

Vardagsbrotten

Samtidigt står vardagsbrotten i praktiken ofta utan konsekvens. Företag och enskilda vet att en polisanmälan sällan leder till åtgärd. En rapport av Svenskt Näringsliv framgår att brottsligheten kostar svenska företag runt 100 miljarder kronor om året. Man har i många fall gett upp visavi polisen och detta gäller förstås inte bara företag. Detta urholkar förtroendet för rättsstaten.

Fogden

De flesta medborgare tycker nog att det är lätt att ha att göra med Skatteverket: ”allt går ju digitalt” och att lämna in en vanlig deklaration enklare än någonsin. Men hamnar du i konflikt med verket så visar sig snart ett annat ansikte, inte fullt lika fryntligt.

En majoritet av advokater som arbetar med skatterätt menar att systemet i praktiken inte lever upp till grundläggande rättsstatsprinciper. Kritiken har varit stabil över tid och pekar inte på tillfälliga brister, utan på strukturella problem.

Skatteverket utreder, fattar beslut och uppträder som motpart i domstol. Förvaltningsdomstolarnas prövning sker i huvudsak skriftligt, ofta med starkt fokus på det material som myndigheten själv sammanställt. Möjligheten att genom muntlig bevisning, vittnesförhör eller fördjupad kontradiktorisk prövning utmana statens slutsatser är begränsad, för att inte säga obefintlig. Resultatet blir en ordning där staten inte bara sätter spelreglerna – utan också i praktiken har tolkningsföreträde. Här finns uppenbart stort utrymme för rättssäkrande reformer.

I den nyutkommen antologin med titeln Medborgaren och rättssystemet (utgiven av MRRS, på Nordberghs förlag) som undertecknad är redaktör för, finns flera konkreta exempel på hur illa det kan gå för den hederlige medborgare som på grund av en petitess, ett banalt missförstånd eller bara en annan uppfattning om sakläget än Skatteverket, hamnar i en rättslig mardröm.

Yttrandefriheten

Yttrandefrihet är, tillsammans med den privata äganderätten, en av de grundläggande rättigheter utan vilket inget samhälle i längden kan blomstra och den enskilda medborgarens värdighet säkras.

På senare tid har det kommit oroväckande signaler från domstolarna när det gäller friheten att få kritisera religioner öppet eller närmare bestämt en specifik religion, nämligen islam. Övriga tycks det vara fritt fram med.

Domen mot den mördade Salwan Momikas medhjälpare Salwan Najem är uppseendeväckande eftersom Najem inte har sagt något nedsättande om muslimer utan endast varit med på plats då Momika brände koraner. Vi har genom denna dom återinfört en blasfemilagstiftning, men en skev sådan som uppenbart endast är riktad mot en enda religion. Hetslagstiftningen, som i sig är ytterst tveksamt i relation till yttrandefriheten, är dock skriven för att appliceras på människor, inte symboler eller påstått heliga texter.

Lägg till detta EU:s Digital Service Act och de av Socialdemokraterna lanserade ”nätpoliserna” som ska patrullera på internet och se till att inget onödigt ”hat” ( = skarp kritik mot partiet, vänsterblocket och islam) florerar på nätet och vi inser att den så viktiga yttrandefriheten är under hård press i Sverige.

Äganderätten

På samma sätt som yttrandefriheten är den privata äganderätten med tillhörande brukar- och förfoganderätt central för både frihet (oberoende av staten) och välståndsutveckling (avyttra, bruka och utveckla sin jord, skog och fastighet).

Typexemplen på eroderingen av denna grundläggande rättighet är dels strandskyddets överordning över markägarens brukande- och förfoganderätt och dels skogsägarnas överrockar i form av alla möjliga olika organisationer och myndigheter som inkräktar på äganderättens och därmed underkänner de i en faktisk verklighet existerande incitamenten att sköta och vårda det man har långvarig utkomst av. Även här spelar sannolikt den ovan nämnda naturfascismen en inte obetydlig roll.

Fler exempel på defekter i vårt rättssystem – tillsammans med förslag till förbättringar – lämnas i nämnda antologi.

De små stegens tyranni

Den typ av brister som nämnts ovan syns sällan i den övergripande statistiken eller i braskande rubriker i medierna. Men för den enskilde är de avgörande.

Ett rättssystem måste inte vara perfekt. Men det måste ha inbyggda spärrar som fungerar i praktiken, inte bara i teorin. Det måste säkerställa att proportionalitet, evidensbaserad bevisvärdering och sunt förnuft inte är ideal, utan realiteter i rättstillämpningen.

Om medborgare börjar uppleva att lagen inte tillämpas lika för alla, att vissa frågor aldrig prövas fullt ut, att lagar underminerar grundläggande rättigheter eller att utfallet i praktiken kan påverkas av faktorer utanför rättssalen (politisering och aktivism), riskerar rättsstatens fundament att brytas ned.

Det är inte en utveckling som sker över en natt. Den sker gradvis – genom enskilda fall, genom små avsteg, genom att tyst acceptera brister. De små stegens tyranni.

Det finns uppenbarligen mycket att göra för att säkerställa en rättssäker, frihetlig och medborgartillvänd rättsordning i Sverige. Den nämnda antologin är vårt bidrag till det projektet.

Leif V Erixell är ordf. i MRRS/Medborgarrättsrörelsen i Sverige och redaktör för boken ”Medborgaren och rättssystemet”.