Den som kommit i kontakt med mina krönikor några gånger har inte undgått att förstå att jag är väldigt förtjust i våra svenska traditioner. Mer än så – jag ser traditioner som en del av det som håller ihop ett land. Det ger oss en koppling bakåt, till de tidigare generationerna, samtidigt som det skapar trygghet, stolthet och stabilitet i samtiden. Som den här dagen, till exempel; våffeldagen. Som i all sin anspråkslöshet knyter an till generationers glädje över att våren äntligen gör sitt genomslag efter en lång, karg vinter.

Våffeldagen har från början ingenting med våfflor att göra, som de flesta vet. Själva ordet är helt enkelt en förvanskning av ordet Vårfrudagen, den dag som mer högtidligt kallas Marie Bebådelsedag, och den har firats sedan 600-talet.

Hur länge det har ätits våfflor är inte helt känt, men det finns recept på våffelliknande bakverk från medeltiden. Det speciella utseendet sägs ha inspirerats av bivaxkakor och det låter faktiskt rimligt. I Sverige är våfflor dokumenterade sedan 1600-talet, om man får tro historieböckerna. På den tiden gräddades de i rektangulära järn över öppen eld. I slutet av 1800-talet började man tillaga våfflor av vitt mjöl – det var också då våffeljärnen fick den form de fortfarande har och de som hade råd började servera dem med sylt och till och med vispad grädde.

I min morfars barndomshem, i det fattiga soldattorpet, var det dock sällsynt med grädde till våfflorna. Sylt däremot fanns det gott om, eftersom skogarna var fulla med blåbär och lingon. Så när Våffeldagen var inne fick Carl och hans syster Emelia skörda frukterna av det jobb de lagt ner i bärplockningstiderna när deras strävsamma mor tog fram våffeljärnet och firade att våren var på väg.

Våffeldagen var ett välkommet avbrott i en stundtals hård vardag och livet ut pratade morfar om våffeldagarna då det vankades fest mitt i slitet. Han och mormor förde förstås också traditionen vidare till sina egna barn. Min mamma berättade ofta om våffeldagarna i hennes barndom då hela familjen samlades runt köksbordet och avnjöt mormors mjuka, fluffiga äggvåfflor som gräddades i våffeljärnet i vedspisen.

Själv blir jag alltid påmind om min barndom, och om mina kärleksfulla föräldrar, den här dagen. Så även idag när jag förbereder för kvällens våffelfest. En av de finaste och mysigaste traditioner vi har.

Bild: Våfflor med sylt och grädde (foto_privat)