Antagligen skulle en majoritet av den svenska befolkningen tillskriva mig olika mentala defekter för det jag inte av respekt för gängse svensk publiksmak med eftertryck tar avstånd från praktiskt taget allt president Trump säger och tar sig för.

Jag har funderat mycket över situationen och försökt resonera om saken med uttalade ideologiska motståndare till Trump i syfte att utröna våra motsatta meningars rötter och grundbult. Om motståndarna exempelvis varit muslimer och jag trappistmunk så skulle det kanske räcka som förklaring, men några sådana quick fixxes för vårt gemensamma dilemma har vi inte kunnat finna.

För att hitta en balanserad lista över de missnöjesanledningar som amerikanske trumpmotståndare anmält vände jag mig till Claude.com som jag på lösa grunder kommit fram till är den bästa alternativintelligensen jag hittills stött på (bland dem som erbjuder sina tjänster gratis; de andra har tills vidare avstått ifrån eftersom jag lärt mig att betalprenumerationer på internet kan vara som sådana där rävfällor som tvingar ett fångat djur att gnaga av sig ett ben för att bli fri).

För att tolka det amerikanska folkets vitt skilda synpunkter på presidenten måste en europeisk betraktare, tror jag, göra klart för sig att USA är ett klassamhälle, men ett ganska speciellt klassamhälle. Klassfrågan handlar, underligt nog kanske, inte bara om pengar, börd, jämlikhet; begåvning och kontakter utan också om en obändig frihetslust. Konstitutionen syfte är egentligen bara att säkerställa att det inte växer fram någon ny överhet (efter den engelske kung George III som amerikanerna hade ägnat självständighetskriget åt att bli av med). Meningen med Amerika är att folket ska kunna försvara sig mot varje hot om översitteri från överhetens sida. Därifrån kommer amerikanernas frihetslängtan. Därför får medborgarna fritt köpa eldvapen till sitt försvar och rätt att yttra sig nästan hur som helst.

Frihet är inte bara att äga skjutvapen och säja fula ord. Frihet är också att vara vulgär och ouppfostrad. En person som klär sig i apelsinfärgat hår och förklarar om kvinnorna att ha ska grab them by the pussy är just en sådan tarvlig person som kan hyllas i USA men aldrig skulle tålas på någon framstående position i Europa, där nästan alla framstående personer är byråkrater som saknar dra åt helvete-pengar och därför måste vakta sin tunga och inställsamt värna den etablerade goda smaken.

Den tidigare president som anses mest ha liknat Trump var Andrew Jackson (bilden), en obildad militär som i början av 1800-talet förnyade amerikansk politik genom att vända sig till massorna snarare än partieliten. Det är lätt att föreställa sig att den tidens välutbildade och väluppfostrade medel- och överklass hade samma uppfattningar om Jackson som vår tids motsvarigheter har om Trump, en burdus uppkomling utan stil och förnuft.

Därför är det rimligt att tro att flera av Trumps politiska initiativ, vare sig de misslyckats eller fått framgång, är populistiska i bemärkelsen publikfriande och har retat upp inte bara det amerikanska utan också de europeiska samhällseliterna, vilket kanske varit med avsikt.

När jag frågar Claude vilka av Trumps politiska initiativ som särskilt uppskattats kommer det just populistiska förslag: lägre priser på receptbelagda läkemedel; utvisning av kriminella, illegala invandrare; bekämpning av slöseri och bedrägeri i den offentliga sektorn; förbud för kongressledamöter att handla med aktier; regel om att federala myndigheter inte får erkänna förekomsten av mer än två kön, det vill säga män och kvinnor; ökad gas- och oljeutvinning; brottsbekämpning.  

Inte ett knyst, när folket får bestämma, om övergång till sol och vind eller om intagningsförmåner till universiteten för kvinnor och olika sorters homosexuella.