En kontrovers i New York-politiken väcker nyligen en oroande fråga. När personer som uppvisar en så förblindad och selektiv känsla för etik, där ett groteskt språk om ett helt folk kan förbises eller rationaliseras, befinner sig i den omedelbara närheten av betydande politisk makt, blir det mer än en kulturell skärmytsling. För att uttrycka det milt är det djupt problematiskt.

Kontroversen kretsar kring Rama Duwaji, illustratör och hustru till New Yorks borgmästare Zohran Mamdani. Duwaji bidrog med illustrationer till en publikation kopplad till den aktivistiska plattformen Everything Is Political, som är förknippad med den ideella organisationen Slow Factory. Bland skribenterna i samlingen fanns Susan Abulhawa, en palestinsk-amerikansk romanförfattare och aktivist som inte bara är känd för sin skönlitteratur utan också för en ström av uppviglande kommentarer på sociala medier om israeler och judar.

Under de senaste åren har Abulhawa använt ett språk som inte bara är chockerande utan groteskt avhumaniserande. Om man, som många aktivister gör, insisterar på att ”ord är våld”, avslöjar denna retorik en oroande brist på moralisk känslighet och en tydlig vilja att underblåsa hat – ett språk som farligt närmar sig ett slags retorisk blodtörst.

I hennes inlägg har israeler beskrivits som ”vampyrer”, ”gastar”, ”demoniska parasiter” och ”Satans söner”. Detta är inte bara hård politisk kritik av en regering eller dess politik; det är avhumaniserande metaforer riktade mot ett helt folk.

När kritiker påpekade denna koppling var svaret från hennes försvarare förutsägbart. Duwaji, sade man, är en privatperson och inte en folkvald politiker. En illustration innebär inte nödvändigtvis ett stöd för varje åsikt som uttrycks av varje skribent i en publikation. Politisk skuld genom association, påminns vi, är en farlig vana.

Alla dessa invändningar innehåller ett korn av sanning. I ett fritt samhälle bör vi verkligen vara försiktiga med att tillskriva människor ideologiskt ansvar alltför brett. Konstnärer illustrerar texter. Redaktörer publicerar författare. Politiker­hustrur är inte automatiskt förlängningar av politikerna själva.

Men den verkliga frågan här gäller inte en illustration eller ett äktenskap. Den verkliga frågan handlar om moralisk konsekvens. Och det enklaste sättet att pröva moralisk konsekvens är genom en enkel intellektuell övning: det kontrafaktiska testet.

Föreställ er att rollerna var omvända. Anta att maken eller makan till en framstående konservativ politiker – låt oss säga Melania Trump – hade illustrerat en essäsamling där en författare återkommande beskrev palestinier eller muslimer som ”själlösa gastar”, ”parasitiska demoner”, ”vampyrer” eller ”Satans söner”. Föreställ er vidare att samma författare under flera års tid upprepade sådana formuleringar på sociala medier.

Hur skulle reaktionen se ut?

Skulle journalister lugnt förklara att personen i fråga bara är en privatperson?

Skulle redaktörer varna för att dra slutsatser genom association?

Skulle politiska kommentatorer råda till tålamod, nyans och kontext?

Naturligtvis inte.

Rubriker skulle breda ut sig över de stora tidningarnas förstasidor. Nyhetspaneler i tv-nyheterna skulle samlas inom några timmar. Opinionsbildande organisationer skulle kräva fördömanden. Ledarartiklar skulle varna mörkt för normaliseringen av islamofobi i det amerikanska politiska livet. Politikern i fråga skulle pressas att omedelbart ta avstånd från retoriken.

Och den reaktionen skulle vara berättigad.

Ett språk som beskriver hela folk som monster hör till en av de äldsta och mest motbjudande traditionerna i mänsklighetens historia: avhumaniseringens tradition. Avhumanisering har alltid varit den retoriska förutsättningen för förföljelse och våld. När människor framställs som varelser snarare än som människor kan nästan vad som helst rättfärdigas mot dem. Historien ger otaliga påminnelser om vart ett sådant språk leder.

Det som gör vår egen tid oroande är inte bara att denna retorik existerar. Extremt språk har alltid funnits i politikens ytterkanter. Det som är oroande är den selektiva känslighet med vilken det behandlas.

När hat riktas mot vissa grupper ljuder de moraliska alarmklockorna omedelbart och högljutt – som sig bör.

När liknande hat riktas mot judar blir reaktionen ofta märkligt tveksam. Samtalet förskjuts snabbt till kontext, geopolitik, kolonial teori eller Mellanösterns komplexitet. Själva språket – avhumaniseringen – bleknar plötsligt i bakgrunden.

Detta är inte ett argument om den israelisk-palestinska konflikten. Man kan kraftfullt kritisera den israeliska regeringens politik, motsätta sig ockupationen, fördöma militära handlingar i Gaza eller passionerat försvara palestinska rättigheter utan att falla ner i ett språk om demoner och vampyrer.

Faktum är att seriös politisk kritik kräver precis motsatsen: klarhet, moralisk återhållsamhet och intellektuell disciplin.

Men när diskussionen om Israel glider över i uråldriga bilder som framställer judar som parasitiska eller demoniska krafter, då är något djupare i rörelse. Vi befinner oss inte längre i den politiska argumentationens värld. Vi har gått in i det mytiska hatets territorium, ett territorium med en lång och farlig historia.

Poängen med Mamdani–Duwaji-kontroversen handlar därför inte i första hand om borgmästaren eller hans hustru. Den handlar om det konsekvenstest som vår offentliga kultur allt oftare misslyckas med:

Om det är oacceptabelt att demonisera muslimer – och det är det.

Om det är oacceptabelt att demonisera svarta amerikaner – och det är det.

Om det är oacceptabelt att demonisera invandrare – och det är det.

Då är det också oacceptabelt att demonisera judar.

Inga särskilda undantag.
Inga ideologiska kryphål.
Inga kontextuella fotnoter som förklarar varför just denna form av hat på något sätt skulle vara begriplig.

Moraliska principer blir inte principer förrän de tillämpas universellt.

Den standarden är inte komplicerad. Den kräver ingen avancerad politisk teori. Den kräver bara en blygsam dos intellektuell hederlighet.

Bild: New Yorks borgmästare med hustru (Wikimedia Commons)