Bör västvärlden riskera en konfrontation med Iran – eller acceptera möjligheten att en kärnvapenbeväpnad regim utövar påtryckningar över en av världens viktigaste oljeleder? Dilemmat går till kärnan i dagens debatt om Iran och de risker som hotar global handel.

Den offentliga debatten i västerländska demokratier har blivit alltmer splittrad. Kritiker varnar för att stöd till den pågående militära kampanjen kan utlösa ett bredare regionalt krig och fördjupa den ekonomiska oron. Stigande oljepriser och instabilitet i Mellanöstern påverkar redan hushåll och företag långt utanför regionen.

Förespråkare för en fastare linje ser en större strategisk risk. Det handlar inte bara om dagens konflikt, utan om vad som kan följa om Iran kombinerar sitt regionala inflytande med kärnvapenkapacitet.

Kärnfrågan är enkel men obekväm: är riskerna med konfrontation i dag större än riskerna med ett starkare, potentiellt kärnvapenbeväpnat Iran i morgon?

Situationen i Hormuzsundet, genom vilket omkring en femtedel av världens oljeförsörjning passerar, har tydliggjort denna avvägning. Fri sjöfart har länge varit ett kärnintresse för handelsnationer. Redan på 1800-talet utkämpade USA det första barbareskkriget under Thomas Jefferson för att stoppa krav på tribut för säker passage. Principen var tydlig: ingen nation ska behöva betala för rätten till fri handel på internationellt vatten.

Irans agerande i och omkring sundet har redan stört sjöfarten och visat hur sårbar denna livsnerv är – även utan kärnvapen.

Den större oron gäller kärnvapenspridning. Iran hävdar att landet inte avser att utveckla kärnvapen och hänvisar till religiösa förbud. Samtidigt har uran anrikats till nivåer nära vapenkvalitet enligt Internationella atomenergiorganet, och förhandlingarna förs som om kärnvapenkapacitet är ett centralt mål.

Redan före den nuvarande konflikten projicerade Iran makt genom ett nätverk av allierade och proxygrupper. Huthierna i Jemen har attackerat internationell sjöfart, medan andra iranstödda grupper har angripit Israel och bidragit till regional instabilitet.

Om detta inflytande kombineras med kärnvapenförmåga kan konsekvenserna bli betydligt mer långtgående.

Historien ger en varnande lärdom. På 1990-talet försökte USA stoppa Nordkoreas kärnvapenprogram genom det så kallade Agreed Framework. Avtalet innebar stöd i utbyte mot ett fryst program. I slutändan tog Nordkorea emot hjälpen – och utvecklade ändå kärnvapen.

Det väcker en avgörande fråga: hur skulle världen se ut om Iran redan hade kärnvapenbestyckade missiler med räckvidd mot Tel Aviv, Paris, London eller New York?

I ett sådant scenario kan själva hotet räcka. Iran skulle potentiellt kunna utöva påtryckningar genom att villkora fri passage genom Hormuzsundet mot politiska eller ekonomiska eftergifter. Världen lever redan med en liknande dynamik i relation till Nordkorea.

Samtidigt är vi ännu inte där. Irans militära kapacitet tycks ha försvagats, även om ledningen fortsatt signalerar styrka.

Vissa västerländska ledare har kritiserat vad de beskriver som ett olagligt krig mot Iran och uppmanat till återhållsamhet. Samtidigt är det oklart i vilken utsträckning sådana uppmaningar påverkar Irans agerande.

I auktoritära system kan ledare agera utan insyn. I demokratier sker debatten i realtid, ofta baserad på ofullständig information. Denna öppenhet är en styrka – men också en sårbarhet, där kortsiktiga ekonomiska risker kan väga tyngre än långsiktiga säkerhetshot.

Det finns sällan perfekta val i internationell politik – bara svåra avvägningar.

Konfrontation med Iran innebär risker. Men alternativet – att acceptera en regim som redan visat vilja att använda våld och som kan få kärnvapenbaserad hävstång över en central handelsled – kan visa sig bli betydligt kostsammare.

Irans ledning försäkrar att den inte avser att skaffa kärnvapen. Samtidigt agerar den som om just detta är målet.

Frågan är därför inte bara om världen har råd att agera – utan om den har råd att låta bli.

Harry Margulies är författare och journalist.