I motsats till alla de högröstade och självupptagna människor som till stor del låter sig försörjas via olika slags offentliga kulturbudgetar och därför kallar sig kulturarbetare – som om det vore ett arbete att leva av bidrag för att slippa direktkonfronteras med egenförsörjningens snålblåst – så ogillar jag för det mesta deras verk vare sig de åstadkommer dikter, filmer eller teaterpjäser.

Skälet till min avoghet – annat än avunden över att jag inte får samma idolbilder och flödande hyllningar på kultursidorna – är att kulturmänniskorna så tydligt gör sig till isolerade och självbeundrande kotterier där jag känner mig lika bonnigt ovälkommen som om jag kom in på en Oscarsgala ledandes en fisande ko.

Att jag nämner Oscarsgalor är ingen tillfällighet för så sent som häromdagen såg frugan och jag en svensk film som fått nio nomineringar och hette Sentimental Value med Stellan Skarsgård i huvudrollen. Jag vågar säga att det var den sämsta film jag sett på länge (dock att fotot var vackert). Att det är modigt av mig att så resolut skåpa ut filmen beror på att jag kanske får tillbaka mina ord som en fet snorlobba i fejset ty filmen har fått nio nomineringar till Oscarsstatyetten och prisutdelningen inleddes klockan ett natten till idag, alltså långt efter det att jag publicerat denna text och lagt mig att sova. Antalet utdelade statyetter till Sentimental Value blir därför ett mått på mitt utanförskap i den kulturella världen.

Mitt huvudsakliga problem med den offentligt finansierade – det vill säga av mig, i egenskap av skattebetalare, finansierade – kulturproduktionen är att konstverken inte bjuder in mig att delta i någon sorts tankeutbyte. De talar inte mitt språk om ämnen som rör mig. De besvärar sig inte ens att tala så jag förstår om ämnen som rör dem själva, något som kanske hade intresserat mig enligt den romerske dramatikern Terences (bilden) berömda diktum Homo sum, humani nihil a me alienum puto, det vill säga att inget mänskligt ska vara mig främmande, om filmen bara hade gått att begripa.

I korta drag handlar den, full av förvirrande infall i form av tidshopp och inlagda sidoberättelser och ridåfall som antagligen ska imitera teater, om en medelålders skådespelare (Skarsgård) som skrivit ett troligen obegripligt filmmanus i vilket han vill att hans ena dotter ska spela en framträdande roll. Det vill hon inte, något man borde ha fattat redan från start eftersom Sentimental Value börjar med att en hysteriskt rampfeberdrabbad skådespelerska (just dottern som inom kort ska nobba pappa Skarsgårds erbjudande) hotar att sabba en hel teaterföreställning på grund av sin scenskräck. Pappan hittar då en amerikansk skådis till dotterns roll. Amerikanskan lyckas emellertid inte känna in sig i rollen – och detta trots att hon tränade att spela med norsk brytning!

I detta läge, som antagligen förväntades vara särskilt dramatiskt eftersom man inte visste vilken ung kvinna som skulle besätta rollen, tröttnade jag och gick till sängs då filmens upparbetade spänning inte nådde upp till mina krav på en cliff-hanger utan begränsade sig till att skicka signaler om överväldigande känslor och djupsinniga blickar med hjälp av en ryckning i en överläpp eller en oförmodad blinkning, kort sagt med ett tilltal som var så finstämt att man antagligen måste ha gått på dramatisk scenskola för att uppfatta det.

Dramats upplösning, berättade frugan efteråt, var att dottern förbarmade sig över pappan och åtog sig att spela rollen. Det hela var troligen mycket högstämt ehuru bortom mitt känsloregister. Vi får se hur många Oscar det räcker till.