För att energi skall bli användbar måste den finnas i ett tillstånd av låg entropi, dvs i en form som lätt kan omvandlas till nyttigt arbete. För att producera sådan energi är en köldkälla lika användbar som en värmekälla. I atmosfären är det inte värme som skapar oväder, som en del har fått för sig, utan det är temperaturskillnader som skapar användbar energi som vind och det är därför som det blåser mer och produceras mer vindenergi på vintern än på sommaren.

Att lagra användbar energi är minst sagt en utmaning och i flera fall omöjligt. Det vanligaste är att lagra energi som lägesenergi (som i kraftverksdammar), som rörelseenergi i snabbt roterande jättehjul eller som kemisk energi i batterier och som kärnenergi i radioaktiva material. Alla dessa metoder använts idag. De har alla sina begränsningar och med undantag av kärnenergi och fossil energi kan de bara lagra en mindre del av den användbara energi som världen behöver. Särskilt svårt är det att lagra förnybar energi som oftast produceras i form av elektricitet och när det gäller vind- och solel är batterier den enda praktiska möjligheten. Ett undantag är länder med stora kraftverksdammar som Norge och Sverige då vattenkraften kan hjälpa till. För Europa som helhet är emellertid tillgången på kraftverksdammar helt otillräckliga, varför batterier måste till i stor omfattning. Inte minst i Europa har man baserat sin net zero strategi på förhoppningen att elbatterier som ett trollslag skulle lösa alla problem.

Och detta trots att kunniga personer ad nauseam ( tills man storknar) framfört ständiga reservationer utan någon som helst effekt. En enkel beräkning visar nämligen att den så kallade net zero ambitionen är praktiskt fullständigt och totalt ogenomförbar. Hur ”hållbar och klimatriktig” den än är i teorin.

Huvudorsaken är att klimatfrågan endast adresseras kvalitativt. Jag lyssnade igår på en debatt i Kvartal där man bland annat berörde energilagring som ett sätt att kunna utnyttja perioder med kraftig vind. Samtliga tre deltagande saknade genomgående en kvantitativ uppfattning om storleksordningen av lagringsfrågan och pratade bara i allmänna kvalitativa termer som journalister, jurister och statsvetare normalt gör och som allmänheten gillar och är van vid. Siffror är bara för räknenissar. Men här behövs de faktiskt!

Att lagra 1 kWh energi kostar minst 500 kr och det finns ingen indikationer att några nya typer av lagring är på gång som kan minska kostnaden i någon rimlig omfattning. Med den naturliga variation som finns i vinden (elenergin variera kubiskt med vindstyrkan) indikerar ett totalt lagringsbehov av minst 10% eller 16 TWh av Sveriges nuvarande elproduktion. (1 TWh råkar vara lika med 1000 miljoner kWh). En enkel multiplikation ger vid handen att lagringen kostar minst 8000 miljarder eller 8 biljoner kr.

Denna mängd pengar finns givetvis inte med det är knappast av intresse eftersom inget svenskt företag eller myndighet kan skrapa ihop den mängd litium, nickel eller kobolt som krävs för att bygga alla dessa batterier överhuvudtaget. Eller någon annan överhuvudtaget? Eller om de nu är lika kapabla som kineserna att tillverka fungerande batterier. Northvolt var ju en ytterst pinsam fadäs, minst sagt.

Det hela är fullständigt sanslöst och visar vad om händer när kunniga ingenjörer och i frågan insatta forskare ignoreras i den allmänna debatten. Deras uppfattning är tabu och hänvisas till diverse chattar och sajter som ingen läser eller vågar läsa.

Läsaren kan roa sig med att beräkna det motsvarande globala behovet eller i brist på tid eller annat fråga chatgpt.

BILD: Vattenhjul år 1900.