Jag tror att en hyggligt vedertagen förklaring till att USA förlorade Vietnamkriget är att hemmafronten inte höll. De inhemska amerikanska protesterna från studenter och skattebetalare blev för starka. Jag gick själv på amerikanskt universitet vid det laget. På teve såg jag generaler leverera statistik om framgångsrika flygattacker och imponerande höga antal dödade vietnameser, men i verkligheten var jag omgiven av amerikanska medstudenter, som ägnade halva sin tid åt att försöka få stopp på kriget. Den kraften kunde generalerna inte betvinga hur stora anslag de än fick.

På sätt och vis, med ett fundamentalt undantag, påminner dessa femtio år gamla erfarenheter med vad vi nu ser i Iran. Redan efter några dagars krigshändelser började hemmafronten svikta i bemärkelsen att västerländska makthavare – utom Trump förstås – och media dagligen hittade fler skäl att kritisera den amerikansk-israeliska insatsen: man kan inte krossa en fiende bara från luften; de allierade bryter mot folkrätten; troligen sker krigsbrott; våldet undergräver de diplomatiska förhandlingsmöjligheterna; regimskiftesambitionerna är oklara; Trump är en lögnare eftersom han redan förra året sade sig ha slagit ut Irans kärnvapenmöjligheter och nu ska göra det igen; mordet på Ali Khamenei gör folket mer regimtroget med mera.

Det fundamentala undantaget, som jag ser det, som skiljer hemmafrontens protester den här gången från den förra gången för femtio år sedan är att den amerikanska politiken den förra gången hade fel medan den nu har rätt.

Den vietnamesiska befrielserörelsen var visserligen målad i kommunistrött med gul stjärna men i grunden handlade den om nationell befrielse från kolonial överhöghet, först fransk, sedan amerikansk. När Ho Chi Minh-rörelsen – ”Viet Cong” – efter trettio års självständighetskrig tog makten över landet började en utveckling som i stort sett ser likadan ut som den som inträffat i gamla kolonier som fått sin självständighet gratis. Visserligen har vietnameserna ännu inte fått rösta, men, som Claude.com påpekar, privat företagande uppmuntras, utländska investeringar välkomnas, börsen finns, och landet är djupt integrerat i det globala handelssystemet. Vietnam är idag en av världens snabbast växande exportekonomier och tillverkar bland annat Nike-skor och Samsung-telefoner.

Med det vill jag hävda att det amerikanska Vietnamkriget var ett illegitimt krig som hemmafronten med rätta lyckades stoppa medan det nu pågående Irankriget tvärtom är ett legitimt krig som det är olyckligt att så starka krafter på västvärldens hemmafront försöker förhindra. Vi borde vara tacksamma över chansen att bli av med det iranska ligistväldet.

Det amerikansk-israeliska Irankriget är, som jag ser det, legitimt eftersom Iran har en illegitim mördarregim som i praktiken styrs av det av många länder inklusive EU terroriststämplade Islamiska Revolutionsgardet. Gardet driver och finansierar ett antal övriga terroristorganisationer, exempelvis Houthi, Hizbollah och Hamas, som fungerar som Irans terrorombud i Mellanöstern. Revolutionsgardet drar sig inte för att genomföra terrordåd i resten av världen. Det har spelade en framträdande roll när uppskattningsvis 30 000 fredligt demonstrerande iranier sköts ihjäl under februariprotesterna.

Jag kan inte förstå annat än att Irans nuvarande regim är just ett sådant regemente som Olof Palme hade i tankarna när han talade om sin tids värsta skurkvälden i termer av ”satans mördare”, ”avskyvärda regimer” och ”vedervärdiga system”.

Antagligen var anfallet på Iran ett brott mot FN-stadgans regel om att alla regeringsinnehavare, hur ohyggligt grymma de än är och hur mycket de än förtrycker sina folk, ska ha rätt fortleva utan risk för utländska angrepp. Folkens rätt till skydd mot statsterrorism borde väga tyngre än statsterroristernas krav på säkerhet för egen del.