Det är valrörelse, och som alltid när temperaturen stiger i det politiska landskapet dyker det upp larmrapporter som tycks vara skräddarsydda för att förstärka en viss berättelse. Den här gången handlar det om att sjukvården i Skåne påstås tvingas torka bebisrumpor med grovt papper.

Ett påstående som naturligtvis väcker känslor – det är också meningen. Men när man skrapar lite på ytan blir det svårt att se larmet som något annat än ett välregisserat inslag i en valrörelse som är tänkt att missgynna den sittande regeringen.

Hur ska man annars tolka att vissa frågor får maximal uppmärksamhet vid exakt rätt tidpunkt, medan andra – betydligt allvarligare – passerar nästan obemärkt.

Att vården i Skåne har ekonomiska problem är ingen nyhet. Men att det lyfts fram just nu, som ett bevis på systemkollaps, är inte bara ohederligt utan också ett sätt att undvika den mer obekväma frågan: Vad har regionen egentligen prioriterat?

För samtidigt som man nu målar upp en bild av en vårdapparat som inte ens klarar av att köpa mjukt papper till spädbarnsrumporna, har Region Skåne under lång tid lagt betydande summor på sådant som ligger långt ifrån kärnuppdraget. Det handlar om kommunikationssatsningar, värdegrundsprojekt, konsulter, omorganisationer och olika typer av interna utvecklingsprogram som ofta är svåra att utvärdera och ännu svårare att motivera när vårdplatser saknas och personal går på knäna.

Det är inte svårt att förstå varför dessa prioriteringar inte nämns i samband med larmet om grovt papper. Det skulle nämligen störa den förväntade bilden av en vård som är så utsatt att den inte längre klarar det mest basala.

Som vanligt är medierna snabba att haka på. Rubrikerna skrivs, indignationen väcks, och den politiska vinkeln ligger som en underton i varje formulering.

Men var fanns denna indignation när Sollefteå BB stängdes?

Då handlade det inte om papper, utan om att kvinnor i en hel region fick omänskligt långt till BB och många tvingades föda i bilen.

Nedläggningen av BB i Sollefteå var en av de mest drastiska försämringarna av svensk förlossningsvård i modern tid. Ändå var medieintresset förhållandevis svalt. Det blev inga rikstäckande kampanjer, ytterst få tårdrypande reportage och ännu färre återkommande larmartiklar. Socialdemokraternas bildningsförbund ABF passade istället på att klämkäckt anordna kurser i bilförlossning, som för att visa att ett BB minsann inte är nödvändigt. Bra kvinna reder sig själv, liksom.

Rätt långt från Magdalena Anderssons sliskiga lilla filmklipp om sin egen förlossning och om hur förfärligt det hade varit om bebin på hennes bröst utsatts för den misshandel som barn nu riskerar att utsättas för av den sittande regeringen… Nej, jag tänker inte länka till eländet men det är lätt att googla fram pinsamheten.

Den här selektiva indignationen är naturligtvis djupt problematisk och amoralisk, både när den kommer från medierna och från vårdens egna företrädare.

Det är förstås helt sant att svensk sjukvård har stora utmaningar, som det så populärt kallas numera. Men om man verkligen vill förbättra vården måste man börja med att tala klarspråk om prioriteringar. Det går inte att lägga pengar på allt möjligt som ligger långt från kärnverksamheten och sedan låtsas som att bristen på mjukt papper är ett naturfenomen.

Jag skulle vilja säga att det är hög tid att både medier och vårdens företrädare slutar använda känsloutspel som politiska verktyg och i stället börjar tala om vad som faktiskt spelar roll: hur resurserna används, vilka prioriteringar som görs och varför vissa beslut får konsekvenser som ingen verkar vilja ta ansvar för.

Men det är att tala för döva öron. Det kommer nämligen inte att ske. Inte under valrörelsen – och sannolikt inte efter valet heller. Svensk journalistik handlar inte längre om något annat än känslor och jag tror tyvärr att den enda ändringen vi möjligen kan få se är en förändring till något ännu värre.

Foto: Pixabay