Även de mest välmenande system som skapats av människor kommer så småningom att missbrukas och utnyttjas. Detta är inte ett misslyckande av medkänsla, utan ett misslyckande att konfrontera förutsägbart missbruk.

När människor – läs: politiker – utformar ett system bör de utgå från att dess gränser kommer att testas. Incitament formar beteenden, ofta på sätt som avviker från de ursprungliga intentionerna. Det som senare fördöms som ”omoraliskt missbruk” är ofta en rationell reaktion från individer som optimerar för egenintresse inom ett regelsystem.

Systemdesigners önskar ofta de bästa resultaten, men vägrar att erkänna att många deltagare i första hand kommer att reagera på incitament. Regler skapar gränser, belöningar och – oundvikligen – kryphål. Med tiden anpassar sig människor, utnyttjar gråzoner och drar nytta av inledande ovilja att genomdriva reglerna, ofta motiverat med att man vill skydda de utsatta.

Detta mönster förekommer i mycket olika system.

A. Skattesystemet

Det primära syftet med beskattning är att finansiera staten. Med tiden läggs ytterligare mål till: omfördelning, investeringsincitament, sparandefrämjande åtgärder. När dessa incitament används i stor utsträckning omklassificeras det som en gång var en avsiktlig politik ofta som ”skatteutnyttjande”.

Den dåvarande finansministern Gunnar Sträng gav åtminstone vid två tillfällen skatteplaneringsråd. När Astrid Lindgren klagade att hon betalade mer än 100% skatt på sina royalties, rådde finansministern henne att starta ett aktiebolag. När evig realisationsvinstskatt infördes, rådde finansministern dem som sålde en fastighet med reavinst [efter tio års innehav] att köpa en engångsbetald privat pensionsförsäkring och dela upp inkomsten under resterande livstid. Från att privata pensionsförsäkringar har varit legitima och rent av en rekommenderad metod för att skjuta på beskattning av exceptionellt höga inkomster eller realisationsvinster/kapitalvinster kom så småningom privata pensionsförsäkringar att ses som skatteundandragande och har i praktiken avskaffats.

Skattelagstiftningen är, precis som all lagstiftning, föremål för tolkning. Lagligt skatteundandragande är inte ett oavsiktligt kryphål, utan en oundviklig del av ett incitamentsbaserat system. Att uppmuntra företagare att skapa arbetstillfällen kan verka orättvist, men att inte göra det kan leda till färre arbetstillfällen. Balansen är svår att uppnå, men det är naivt att tro att incitament inte kommer att optimeras.

B. Socialförsäkringssystem

Socialförsäkringssystem finns till för att skydda de mest utsatta. Inledningsvis är missbruket begränsat och sporadiskt. Politiker och förvaltare är ovilliga att agera, av rädsla för att tillämpningen kan skada de verkligt behövande. Detta skapar en ond cirkel: missbruk tolereras och normaliseras.

Tjänstemännen som administrerar förmånspaketen blir tveksamma att ingripa utan politiskt stöd om de ens vill ha det. Det kan vara svårt att undvika tanken att en del gärna vill fortsätta sin funktion i självintresse. Visselblåsning motverkas. Åtgärder skjuts upp tills kostnaderna blir synliga och allmänhetens tolerans minskar. Då blir reformer både politiskt explosiva och socialt hårdare än vad tidiga ingripanden skulle ha varit.

C. Ramverk för flyktingskydd

En flykting i klassisk mening flyr förföljelse i jakt på säkerhet. Flykting-mottagnings-systemen grundar sig på en moralisk skyldighet att skydda sådana individer.

Problem uppstår när förmåner – inte skydd – blir det primära incitamentet. När stödsystemen är tillräckligt generösa expanderar migrationen oundvikligen till att omfatta ett växande antal ekonomiska migranter. När skillnaden mellan asyl och ekonomisk migration suddas ut minskar det offentliga stödet. Den tysta majoriteten – som i slutändan finansierar systemet – börjar dra tillbaka sitt samtycke.

Om denna dynamik inte åtgärdas i tid riskerar den att leda till en motreaktion, inte bara mot missbruk, utan mot migrationen i sig – till stor kostnad för äkta flyktingar.

D. Internationella rättssystem

Rättsliga internationella ramverk bygger på frivilliga överenskommelser och åtminstone en skenbar gemensam norm. Maktfulla stater enas om att begränsa sitt beteende i utbyte mot en förutsägbar internationell ordning.

FN är ett varnande exempel. Flera medlemmar i FN:s råd för mänskliga rättigheter är stater som förnekar grundläggande mänskliga rättigheter inom sina egna gränser. Deras deltagande avslöjar en grundläggande svaghet: system som utformats kring moralisk auktoritet förlorar sin legitimitet när medlemskapet inte följs.

Medkänsla förhindrar korrigering

Det är ofta medkänsla och goda avsikter som fördröjer tidiga åtgärder. Vem vill vara den första att påtala uppkomna missbruk istället för att avfärda dem som sällsynta eller isolerade? Varför riskera att skada de verkligt behövande?

Det perversa resultatet är att missbrukare möter väldigt lite motstånd medan de som följer reglerna får bära ökande kostnader. Tjänstemännen som administrerar vad politikerna tolererar, motsätter sig ofta reformförslag genom att framställa tillämpningen som grym eller orättvis. Under tiden ökar missbruket tills reformer blir oundvikliga – och mycket strängare än nödvändigt.

När missbruket sprider sig blir ”alla andra gör det” ett rättfärdigande. Rättigheter ersätter undantag. Förtroendet kollapsar. Vid denna punkt riskeras extrema politiska lösningar.

Omformulera debatten

Den verkliga frågan är inte medkänsla kontra tillämpning, utan realism kontra förnekelse. För att system skapade med de bästa intentioner ska överleva krävs följande:

• Tidig och konsekvent tillämpning
• Tydliga, verkställbara gränser
• Administrativ, politisk och rättslig tillsyn
• En vilja att utesluta missbrukare för att bevara långsiktig legitimitet

En hård sanning för mjuka samhällen

Alla system som vägrar att erkänna missbruk kommer i slutändan att svika alla. Om systemen ska kunna skydda de verkligt behövande över tid måste de tidigt konfrontera missbruk och ha det moraliska modet att säga nej till dem som inte kvalificerar.

Alternativet – god vilja utan realism – leder till kollaps följt av överkorrigering.

BILD: Två skatteindrivare. Målning av Marinus van Reymerswaele (omkr. 1490 – 1546).

Harry Margulies är författare och journalist.